jag är inte den enda

Det är inte bara jag som tittar på Idol 2006 med en min av skäckblandad förtjusning, vitt uppspärrade ögon och händerna i beredskap för att hålla för öronen samtidigt som jag känner att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta, va?

en stor och lite jobbig grej

Det känns som en jättestor grej fastän det väl egentligen inte är det*, men nu ringde jag och sa upp lägenheten
Och NU säger hon(hyresvärdinnan) i bakgrunden - jag pratade med honom. Privata värdar vet ni, ett gift par - att om jag vill flytta tidigare så är det okej. Så lät det ju knappast när jag frågade om det för några veckor sen när hon sa att jag minsann inte får hyra ut i andra hand eller fixa egen hyresgäst. Dessutom frågar hon om jag kan tänka mig att flytta ut tidigare om nån vill flytta in t ex i oktober.
Ett helt annat ljud i skällan nu alltså. Antagligen har de någon som de vet kan ta lägenheten snart.
Säkert nån ordentlig moderat med fast lön. Min lägenhetsande vrider sig i ångest bara av tanken. Stackars garderobspöket med, vad ska det bli av honom sen då?

Värden/-arna vill ha nycklar hit så att de kan visa lägenheten.
Visa lägenheten. Fan, då måste jag ha det hur städat som helst alltså. Suck. Men min mamma är världsbäst på det där, att visningsrensa. Att rensa överhuvudtaget. Hon har koll på vad jag har i mitt källarförråd. Det har inte jag. Bara en sådan grej. Jag ska fråga mammsen om hon kan hjälpa mig.






*Jo, det är det ju. För mig. Som att hoppa utan att veta hur eller när jag kommer landa, om jag kommer att landa. Ska jag söka egen lägenhet i Malmö? Eller ska jag göra en Jesse("De fördömdas drottning". Boken, inte filmen) och resa light, dra på sig jeansen, stoppa ner sina saker i en sliten ryggsäck och hoppa in i bilen och dra iväg?
Jag är ju något av en trygghetsjunkie.

Nu är jag sådär modig igen, K-kvinnan: Du som undrar hur jag vågar göra de där sakerna jag gör, flyttar, väljer att behålla barnet, flyttar igen, kastar mig rätt ut...
Jag vet faktiskt inte. Jag bara gör det. Jag vill på något sätt se vad som händer sen. Jag kan ju bara, i värsta fall, dö. Och döden skrämmer mig inte speciellt mycket, som du vet.

Roande nog är det här precis som ett tarotkort jag fick upp innan jag drog till Malmö förra veckan. På bilden är det en människa med tåspetsarna på ena sidan stupet och fingertopparna som klamrar sig fast på andra, färdig att ramla när som helst:
"Om du inte vet om du ska släppa händerna eller fötterna först, eller hur du ska följa hjärtat, så släpp taget om allt samtidigt så kommer du inte kunna missta dig om var ditt hjärta är; det kommer dunka så högt..:"

Och, som jag sa när jag skulle flytta från Västerås, så kan jag ju alltid flytta tillbaka. För jag är ju fri att göra vad jag vill

foto

Har ni fotografier på er själva som är så hemska att ni vill riva sönder dem mest av den anledningen att ingen annan någonsin ska få tag på dem och se dem, men som ni sparar ändå på hemlig plats just för att korten ändå är så hemska att de nästan är roliga?

Jag har. Jag ser ut som om jag har påssjukan och är minst 50 år och cp-skadad.
När jag blir 80 - 90 år gammal så ska jag rama in det.

jobb!

Wo hoooo, jag har fått jobb.
Jag vet inte hur ofta jag kommer jobba eller nått sånt
men vänta några dagar så får jag ett schema.
Kommer ju tacka ja till så mycket som möjligt i alla fall


Föresten: resan hem gick bra, jag har en sjukt hög telefonräkning att betala(alla JÄVLA mobilsamtal! *morrar*) och lägenheten är kall och skafferiet ekar och visserligen har jag en hundring eller två, men internetbanken tyckte det var läge att inte funka ikväll så jag äter mackor. Med marmelad. Och dricker te i mina nya muggar som jag fick när jag tackade ja till tre nummer av sköna hem. Givetvis gjorde jag det för presenternas skull. Jag gör alltid så när jag kan få schyssta saker på köpet av en tidningsprenumeration. Jag är lättköpt.
Jag är den kund som tidningarna hatar. Amen.

resa

jag har sett alla sidor av ensamheten nu, ätit mig mätt, belåten och äcklad

may I leave the table?

efter en middag värdig en mormor

...och föresten: Tack världens bästa Helena för boken, sällskapet och för att du är du själv.
Och tack världens underbaraste darling för böckerna, maten och allt annat.


Nu har jag nästan packat klart.
Hur jag ska få med mig böckerna hem vette fan; jag lämnar några av dem i hopp om att någon enda gång packa lagom mycket saker istället för alldeles för mycket, och då kunna ta med mig överflödet härifrån hem. Plus att jag vill att D läser Peter Straubs "Gengångare" som jag hittade på en loppis igår, gratis.

Jag märkte en sak med mig själv idag. Att när jag vet att jag ska resa min väg någonstans så är jag på många sätt redan framme där, dit jag ska. Jag är på flera sätt redan hemma; de sista timmarna innan sömnen, uppstigandet, tågresan är rastlösa, mållösa och jag tänker på om jag fått med mig allt och sedan "Vad ska jag hitta på imorrn när jag är hemma igen?"Jag har ingen aning.
Jag tror jag får tvinga in annapanna till stan nån dag snarast, se till att k-kvinnan sitter vaken en natt med mig på msn, ringa H och J och Z.
Plus att jag ska kolla till Isis grav.

Imorrn när jag bloggar lovar jag att jag ska vara hur rolig som helst.
*tssss* Nåja. I alla fall betraktelsemässigt: tågmänniskor kan vara roliga.

carpe noctem

bok bok bok bok bok bok

När Lena är ledsen/pank/fantasibortkollrad så går det snabbt att göra henne glad genom att köpa henne en bok eller två(och nu vet jag att jag pratar om mig själv i tredje person och att det sannolikt kan kallas aningens sinnessjukt men shit happens) och idag när Lena(jag) gick på stan med Darling och Helena fick jag (Lena) sex stycken nya böcker och nyss låg jag i darlings soffa[av märket Gustaf "Har du skitiga fötter* så lägg något under för har de hållt sig så här fina sen 60-talet vill jag ha dem sådana ett tag till** "R-nånting) och fnissade åt Luke Rhineharts "Tärningsspelaren" och trots att jag är hungrig och lite låg över att jag ska hem imorrn så känns allt bara bra eftersom jag har nya böcker att läsa. Det är enkelt. En bok. En begagnad pocketbok kostar i snitt 20 kronor, och på Malmös antikvariat finns det massor med pocketböcker som jag inte har läst eller äger. Andra saker man kan göra mig glad med är turkosa saker, film som inte ger mig ångest samt hundvalpar.
Amen.

* Jag har haft skitiga fötter hela sommaren. Det hör till. Jag har i alla fall målade tånaglar - trots att jag inte läst ya ya-flickorna.

** Nu låter det som om darling är petig som fan men det är han inte, men ljusa soffor rimmar illa med sommarskitiga fötter och sofforna HAR hållt sig jäääkligt fina de senaste 35 åren så vem är jag att komma där och säga "Meeeeh, spela roll!" som en fjortis med auktoritetsproblem och alldeles för mycket kajal och skärsår på fel håll på de bleka handlederna. Visst har jag en fin bild av fjortisar föresten...

Det finns inget som gör mig vemodig på det där hoppfulla sättet som Mikael Wiehes musik.

de betraktar oss uppifrån.
jag ser dem i molnen, vridna ansikten, flinandes med tänderna gömda bakom smala läppar, flammande vita molnhår och ovädersgalna klädnader.
men jag vet, jag vet: strax är vinden där igen, flinanden suddas ut och himmelen blir blå igen. Jag vet att allt förr eller senare är förgängligt, försvunnet och bortglömt. Jag vet att moln är vatten som faller mot jorden och sedan dunstar igen. Det är mot stenarna jag sätter min tillit, mot bergets tunga tystnad. De är kvar när jag dör och föds igen

allting återgår till samma punkt, förlöses och vilar strax igen

Sagan talar om ett högt berg vid världens ände. Om en fågel som kommer dit vart tusende år för att vässa sin näbb. När det berget är nedslitet har det gått en sekund av evigheten.



Bilden tagen av darling a k a deusexmach.Som vanligt eftersom det är hans bilder jag använder i min blogg om jag inte skrivit något annat.

men är det verkligen du

jag har glömt hur man andas men hösten kom över oss igen där vi stod. jag anade kylan över vattnet, krypandes, krälandes med klor och vassa tänder. höst.
vi stod där i sommarens kippande andetag, stoiska i bara armar och lyftade huvuden. hon smekte vind över mitt ansikte en sista kyss min älskade, en sista kyss innan hon med gråt i halsen måste gå

Jag vet att du när som helst kan ta det ifrån mig; ingenting är mitt att äga, bara minnas, och löv som faller från träden nu är bortglömda så snart snön faller
och lätta kyssar mot tinningen där jag står vid vatten bränns in i huden
men är det verkligen du

utan badbomb och tvållukt blir Lena sur

Men. Va fan.
Har de ingen LUSH-butik i Malmö längre?

Why, oh why????

fyratimmarsvänner

regnmoln ovanför staden. jag sitter på golvet och väntar på liv, eller om det är frukost och tänker på en scen jag har bakom ögonen; perrongen i Mjölby i juni. lekande barn, Simon says, och jag äter dajm som fastnar i tänderna. jag försöker läsa men jag är nyfiken och ser hela tiden upp på de omkring. mina avståndsvänner under resor - människor jag tänker skulle kunna vara en vän. de som reser samma väg som jag, jag lyssnar mig in i deras liv, gör små historier om dem. fyratimmarsvännerna.
var tog ni vägen sen

morgonens galenskap

Att komma sig själv med att säga en svengelsk version på "det där gjorde susen".
That did the saous.

akut

Jag återkommer hela tiden till samma tanke. Och jag är emellanåt aningens störd på det hela.

Återigen när vi handlade igår så har enkla majschips text på påsen "nytt recept" och som allergiker avskyr jag sån text för det är sällan bra för mig. Jag är nog inte den enda som kontaterat att det tillsätts mer och mer gluten(typ vete-, råg-och kornmjöl) i saker som det absolut inte måste vara gluten i.
Som nu, i majschips* av märket Jättebilligt. Eller i sylt av märket Tjernobylland för 3 kr burken.
Mjöl. I sylt? Oki...

Och då återkommer jag till det där att industrin tar lite hänsyn till konsumenterna nu när det blir mer och mer allergiker i världen.
Är man inte normal får man helt enkelt inte äta. För tydligen kan de inte ta en annan stärkelse i sylt än mjöl eller något annat än gelatin i godis o s v.
Det här att det handlar om pengar, som med allt annat:
Okej, det förstår jag ju.
Men det är ju fortfarande vi som är konsumenterna. De sparkar neråt, och de flesta ligger där och tar emot. Tidigare har jag liknat det med att bara ta emot och svälja marknadens/statens klibbiga sperma, rätt i ansiktet, men jag tänker mer och mer att det fan är så folk för det mesta gör. Att inte ifrågasätta är bekvämt, men det är okej att gnälla hemmavid och aldrig göra något åt saker?
Det är enkelt att bojkotta. Man väljer helt enkelt bara något annat. På samma sätt är det enkelt för livsmedelsföretagen att byta ut ett ämne i livsmedlet mot ett annat och öka sin marknad en aning.

Dessutom borde väl fler och fler människor faktiskt märka att det här med miljöförstöring och matallergier har en koppling. Man kan ju tycka att det borde finnas en chef på nått livsmedelsföretag någonstans som snart fattar det där efter att ha suttit med sin treåring på akuten mitt i natten, för hundrade gången, utan att de vet vad det är för fel på henne, men som snart konstateras vara allergisk mot... mat.

Och vem kan säga rakt av att de inte känner en enda person som är allergisk mot något alls? Jag har en bekant som är allergisk mot det mesta i frukt- och grönsaksväg, allt som har kärnor i sig, allt med skal(han är dessutom vegetarian). Jag har en lista på vad han inte tål, ifall jag ska köpa med mig något till dem när jag kommer. Det brukar bli skumbollar. Det tål vi båda två.
Jag vet ganska många människor som inte tål gluten, laktos eller nötter, damm, pälsdjur, stärkelsen i potatis eller ris, o s v.
Och de som tycker jag själv är allergisk mot många saker: ni har ännu inte varit med om någonting... Det är inte besvärligt att komma på mat till mig,. inte det minsta.



*Majschips görs ju som bekant av majsmjöl, palmolja och salt. I 9 fall av 10.

välj

Jag antar att jag inte är den enda som märkt att comhemreklamen säger "Välj Lars!" nu i valtider, istället för "large".
Störigt eller intressant?
Hm.

...och kanske Murphy

Det är underligt att människor fortfarande ställer frågan "Varför finns det krig och död om det existerar en gud som påstås vara god?", helt omedvetna om att det är de själva som skapar världen och sin egen uppfattning om den. De själva, och kanske Murphy.
Att tro att det kommer en gudomlighet och räddar slutet av skådespelet i en värdslig deus ex machina-gest är att ge upp sin egen kraft och tro.

besviken tysk

Någon tysk sökte på "popper -fisting: -busty gay nipples piercing -slips -wiki -take -christina -top -kinky" och hamnade på min sida, närmare bestämt på det här inlägget som jag skrev för nästan ett år sedan. Google is a bitch vad gäller sökord.

Förmodligen det enda jag kommer att skriva om fotboll i den här bloggen

Det här är förmodligen det enda som jag någonsin kommer skriva om saken, men jag fattar faktiskt inte varför de(spelarna och alla inblandade) bara inte protesterar mot alla våldsbenägna fotbollssupportrar som vill förstöra matcher genom att bara ge fan i att spela inför publik: Alltid tomma läktare fr o m nu.

That´s that..

tvåsamhet

mitt i andetaget som han drog innan han skulle säga det där meningsfulla viktiga så inser han sin egen dödlighet.
Det var inte meningen, det bara hände. En minnesbild av hans far dök upp i skallen och han insåg att han skulle bli gammal en dag han med, oavsett det meningsfulla djupa han sa nu

Han avbröt sig så snabbt att hon tittade på honom med undrande min. Själv hade hon tänkt säga någonting om alltings förgänglighet och åldersnojjan som emellanåt grep tag i henne med en känsla av panik som alltid följdes av en tid då hon undvek speglar för att inte se hur hon åldrades, men nu ville hon istället ha en cigg, och kanske gå på toa

mol allena på Ale stenar

Inbillade jag mig, eller försvann huvudvärken när jag satte mig ner där? Sol silades mellan molnslöjor och D slog sig ner bredvid. Människorna som myllrat runt bland stenarna sekunderna innan skingrades och gick tillbaka ner till hamnen. Vi blev kvar till ljudet av vind, hav och jag kände stenen raspa mot huden för varje andetag jag tog.

efter trasig sömn

Och även om man inte ser det från det rätta hållet så måste man ibland stanna till och se vad det är man har bakom sig, och vad det är som finns just nu, i denna stund av solsken som faller in över golvet och teven som står på mute medan jag väntar på mina mackor i ugnen.
Emellanåt är det svårt att se det där som man verkligen har: de enkla sakerna att vara tacksam för, som att jag faktiskt hade pengar till en biljett hem trots att jag måste snika dem från oktober månad, och att jag faktiskt har mat och kläder på kroppen och att saker, hur smärtsamma de än tett sig då, kanske inte var så farliga i slutänden när man kommit ut på andra sidan. Och sen han som står mitt på golvet med den där frågande minen och de ljusa ögonen, som står där i sina egna tankar och drar en hand genom håret och ser jävligt cool ut i sin nyvakenhet, honom har jag ännu en stund av en evighet, och sen blir det måndagsmorgon efter en natt av trasig sömn och jag var orolig i själen sinnet tanken tills jag ryckte på axlarna igen och tänkte att fan, jag kommer ju ändå inte levande ifrån det här, varför strula till det i onödan.

Vill inte åka hem

Sötaste Helena har flyttat till Malmö för att plugga. Jag har hjälpt henne att bära lite grejer(fast darling-D bar mycket mer) och nu vill jag ju inte alls åka hem imorrn utan stanna här i några dagar till. Well, får se. Gratis är gott, speciellt när man är jättepank och absolut inte kan leva över sina s k tillgångar. Jag vet inte hur jag ska göra faktiskt, men måste bestämma mig nu, nyss

Helena ska i alla fall bo i en fin etta här i närheten.
En etta på fjärde våningen utan hiss, förvisso, men det var snedtak och takfönster och stor balkong och jag vill bo där själv. Kände att det där jag gillar med att flytta är att packa upp sina saker igen och bestämma var man ska ha dem. Det är alltid en hög mysfaktor med att packa upp kartonger och svepa upp tidningspapper runt muggar och glas.

Nu ska jag fixa något att äta, och försöka få D att byta kanal på teven så jag slipper se det här jävla överskattade beck-helvetet. Avskyr sån här film, svenska polisserier och polisfilmer är fan så överflödiga.

Det regnar igen och jag saknar den där tiden då man kunde rycka på axlarna och känna att livet var rätt bekymmersfritt. Nu vet jag ju att allt kommer att ordna sig på ett eller annat sätt, men jag har emellanåt lite svårt att se hur

Jag ska försöka att inte förlora hoppet eller tappa sugen(för att servera klyscha efter klyscha...)

Sveriges sydligaste

Jag har varit på Sveriges sydligaste udde.
Så här cool blir man av det...
Nästa sommar ska vi till Treriksröset. Bara för att.

Vi mellanlandade i en palmfestival i Trelleborg innan vi tog oss till Smygehuk. Det blåste lite kallt och luktade hav. D fotade en massa medan jag gick runt och kände mig ofantligt turistig och köpte en cola på sveriges sydligaste fik. Jag konstaterade med en känsla av vridna perspektiv att det var närmare Berlin än hem till Örebro, och närmare Moskva än till Haparanda.

Vi hade tyvärr inte så mycket tid på oss som vi hade velat, annars hade vi fixat Glimmingehus med. Efter en tripp till Ales stenar, som jag inte helt oväntat gillade, och Ds snabbguidning om Wallander i Ystad så vände vi hem igen för att hinna uppfylla vissa Låna-bilen-krav innan kl 18.
Men några timmars turistande funkade fint. Jag komponerade ju en kort 'havet luktar bajs'-sång med eftersom jag är så mogen och inte så lite pubertal emellanåt...
D fotade en jäkla massa och jag lyckas alltid med min" sluta-fota-mig-för-jag-blir-generad"-min på nästan alla bilder jag var med på men nån ska jag väl kunna använda mig av.

och nu, nu regnar det igen .

Landkrabba

"Fy fan! Det luktar reningsverk!"
"Vi närmar oss havet, det kanske är det som luktar?" föreslår D.
"Jaha...... Det är som det är alltså: Havet luktar bajs."

tango på tredje våningen

Mörkret föll långt innan vi klev ut på gatan igen. Det regnade och jag vände ansiktet mot himmlen medan vi väntade på trafikljus. I huset vid den andra korsningen rörde sig skuggor i fönstren.
Det hördes musik genom dörren, musik som slingrade sig ner från tredje våningen längs med trappen och ut i regnet där jag stod. Skratt hördes, och vi tog ett steg i taget upp till musiken. Precis innanför dörren sitter en kvinna med lång svepande klänning och röker cigaretter med munstycke samtidigt som hon rör foten i takt med musiken.
Det är tango på tredje våningen.

Emil

Jag är glad att D propsade på att vi skulle gå till manegen för att se Emil Jensen. Jag visste ingenting om honom utan kände bara igen honom sen D pekat på honom sist vi satt på Element och fikade.
"Det där är Emil Jensen, han är [något om poetry slam och malmöpoet och Skurups skrivarlinje]"

När han var på scen för Wiehehyllningen kände jag igen honom och nu igår hade han en egen 'show'.
Vi kom i sista sekund och fick två av de sista tio platserna(Så mycket folk drog inte Bob Hansson, måste påpekas).
Jag var en av de som räckte upp handen när han frågade vilka som inte varit och sett honom förrut. Jag önskar jag kunde göra det ogjort. Oskuldstagandet menar jag - för jag vill ha lite mer Jensenknark, den där första gångenkänslan, aha-andet och mitt i allt den där insikten som en mjuk stöt på insidan av skallen: Som ett välbekant rop från avstånd som kallar mig hem. Skrivandet och känslan som det ger att ordleka och vara mitt i sin känsla av sig själv och det man skapar.

Jag borde tagit en bild. En ljudbild. När han står där på scen börjar fyrverkerierna som avslutar festivalen smälla utanför, högt ovanför tältet. Det var där jag föll för allt det som lever, någonstans där jag hittade stigen mellan träden och vände hem igen

tungmetall

Lördag, och vi ska låna Ps bil för att D ska guida mig i södra Sverige - ja, den lilla bit som faktiskt finns lite nedanför Malmö. Igår satt de i Ps familj, plus D, och namedroppade ställen och jag känner ju inte till speciellt mycket av dem, men det är med någon slags spänd förväntan jag vill åka nu ändå: Lite som den där känslan man hade i början när man gick i lågstadiet och skulle på skolutflykt över dagen. jag har lärt mig att älska de där dammiga platserna och ruinerna; allt det där som man tyckte var urtrist när man var yngre.


Festivalen är över, men vi avslutade den i alla fall med Emil Jensen och lite The sounds. Det var ju inte helt lätt att hitta Samira där. Så nej, vi hittade henne inte utan gick efter en stund till Mölleplatsen och kollade på något roande heavy metalband* som jag härmade på vägen tillbaka: Något som fick D att skratta så att han hostade. Well, vad ska jag säga; Jag är skitbra på att bröla med avgrundsröst och visa djävulstecken med fingrarna. Vi kanske borde göra en platta, D och jag. Helt ironiskt givetvis, eftersom jag tycker alla låtar låter precis likadana men vi kan bröla och säga något med nån sprucken röst och sen headbanga som fan medan vi gör djävulstecknet med båda händerna(I videon då, såklart. Som kommer spelas över hela världen).
Det enda som egentligen behöver höras i de s k texterna är väl typ SATAN och DEATH samt kanske ett och annat HELL.

D sa i alla fall att synthbanden som spelat nån av festivaldagarna hade dragit tre gånger så mycket folk som metalbanden hade gjort. Jag är inte förvånad alls.


*Tokyo dragons, nått brittiskt band som D tyckte mer såg ut som rednecks än hårdrockare. Sant. Men de röjde ju lite på scenen, det ska de i alla fall ha cred för.

Mitt liv är komplett.

Mitt liv är komplett: Nu kan jag dö nöjd.
Min tonårsidol Jakob Hellman stod framför mig i kön och jag nuddade vid hans arm utan att veta att det var han.

Innan det råkade jag se thåström och winnerbäck med. Jag ylade lite där i publiken, för att 'make a statement' om hur bra jag trivdes.
Jag som missade LW tidigare i somras har i alla fall sett honom live ikväll.(åååh, Winnerbäck, aj löööv jooo!) Thåström sjöng Keops pyramid med. Inga fel.

Det var visst den där Mikael Wiehe som fyllde 60 bast och fick en hyllningskonsert (av malmö stad tror jag).
Mycket trevligt var det.
Och på toppen av det: Jakob Hellman. Så söt. Jag funderade på att gå fram till honom och säga att jag fortfarande lyssnar på hans skiva. För det gör jag ju.

Sen gick vi och kollade Bob Hansson i manegen. Rolig. Faktiskt. Jag var lite skeptisk innan men det var skoj. Darling har berättat att några tyckt han var lite Bob. Jag skrattar lite varje gång jag tänker på det. Darling versus Bob liksom. Tsss. Glöm.

Erasure

Nu har jag försökt svara på så många bloggkommentarer jag kunnat och samtidigt lyssnat på Erasure.
Jag tror fan att en av deras absolut bästa låtar är Breath of life, Am I right, You surround me samt Sometimes men jag kommer kunna fylla på det där efter en liten reunion med deras skivor hemma i hyllan.
Sen har jag ju alltid varit svag för deras witch of the ditch-album samt det svarta som jag tror är Chorus.

Alltid när någon frågar vad jag lyssnade på när jag var yngre så tänker jag på helt annan musik, men om sanningen ska fram så lyssnade jag nog mest på Erasure från det att jag var 13 till kanske 19 år ung. DM kom kanske på femte plats*duckar för alla reaktioner från DM-fans jag känner*

Pet shop boys lyssnade jag på en hel del med. Borde skaffa alla deras skivor på mp3 eller cd, ha nostalgiafton även där, minnas tiden när man bodde hemma och mamma alltid klagade på att man hade stökigt rum/hög musik/pratade i telefon/hade underliga vänner/klädde sig för mycket i svart/bara satt inne och läste* o s v.



* Jag var så ofta på bibblan och lånade böcker att en kompis brukade ringa dit och fråga efter mig om jag inte svarade i telefon hemma, samt att de anställda på bibblan i Kumla visste vem jag var. Hade jag inte lånekortet med mig så skrev de en liten lapp istället( Ja, detta var alltid innan datorernas tid. Så gammal är jag.) och ringde hem till mig om nån bok jag beställt hade kommit, fast det gjorde de väl med alla. Ibland skickade de meddelande med min granne med. Kumla är inte så jäkla stort.

Distans

Vem är det du vill nå? Vart vill du komma? Upp eller ner, bestäm dig. När solen stiger över hustaken är jag gömd bland grenar, rädd att falla, rädd att flyga, eller är det bara solen som skrämmer; du som är min sol, mina andetag. Du som knuffar igång mig när farten tryter och tvingar mig att bländas av mig själv gång på gång. Jag är rädd att inte nå dig om du kommer för nära. Paradoxen i det oroar mig en smula

Siren

Jag gillar Malmö, men jag vet inte om jag kan vänja mig vid det ständigt återkommande ljudet av sirener, och veta att någonting har hänt; Dessa ansiktslösa liv

Beklagan över allt jag missar på teve

Okej. Nu är jag förvirrad: Samma personer som är med i "[På] Heder och samvete" är de som är med i NCIS?

Eh? Va?

Jag missar en uppenbarligen massa 'viktiga' saker när jag inte följer en massa 'viktiga' program på tv. Folk frågar om jag kollar på den eller den dokusåpan men jag ursäktar dem med att de inte känner mig tillräckligt bra för att veta vad jag anser om sådant.
Vill jag se människor som skamlöst och skoningslöst exploateras räcker det med att se en reklamfilm för den nya bästigaste superdupigstrongaste hårstylingsprodukten. Trånande silikonbrudar och upppumpade bratiga killar.
Vem behöver mer än det?

kollektivt självmord

Man ser dem överallt. Blondiner brunetter redheads som invarderat köpcentrat/fiket/krogen. När jag sitter med annapanna och äter mat möter jag blicken på nån av de där som ser ut precis som man ska göra numera, och jag ser inte annat än den djupaste rädsla som kommer av att hon 'vet' att hon inte duger,
Hon, och många av de andra, kommer bokstavligen ta död på sig själv i kampen för att passa in, hänga med, ha det rätta utseendet, sminket, kläderna, håret, de rätta brillorna och de rätta tankarna, vara en del av en helhet och försöka svälja ensamheten och utförskapet som något som man inte kan lita på i jakten på den rätta killen med de rätta prylarna

Själv sitter jag där, blond utväxt i hårbotten, håret i nån slags tofs, osminkad och lika utanför det hela som någonsin, och jag säger till annapanna att jag inte tror att de vet, alla de där människorna som kämpar så, hur vackra de egentligen är, att de är fina redan nu. Att de nog var finare innan de började kämpa för då var linjerna vid munnen inte grundade av rivalitet och hårdhet utan av skratt och glädje.

Annapanna nickar, hon förstår vad jag menar, och senare när vi väntar på hennes buss pratar vi högt om feminism, film och hur den där elin verkligen borde lämna sin kontrollerande kille. Jag märker att alla som väntar på bussen med oss lyssnar men vägrar möta min blick

per automatik

Jag hatar verkligen att medge det, men Darling har rätt när han säger att jag föddes på tvären.
Så länge nån säger" Gör så!" i alla olika former det nu går så tänker jag automatiskt "Inte så länge du säger det!" och tvärtom.

Det kan inte vara en medfödd egenskap.
Eller föresten, vänta nu lite. Jag har en svag minnesbild av Liten Lena som säger NEJ! Obstinat vid två års ålder. Stackars stackars mammsen.

nostalgia

Det säger en hel del om svensk förmiddags-TV när jag slutligen, efter att ha zappat runt en massa, väljer att se på barnprogram. Nån jävla nalleman som klättrar upp på nått jävla bord och käkar frukt.

När jag var liten visades det i alla fall coola barnprogram: Vilse i pannkakan, och bråttom bråttom-huset och Jon bakom sina glasrutor(inklusive vovven och skrindan) och FulaBrillan som visade hur glass och tandborstar tillverkades, och Martin med sitt Skafferi.

Men det är snart 30 år sedan.

tillbaka

Jaha. Då är man i Malmö igen.

Det är som om jag aldrig åkte härifrån för två veckor sen.

yeah me!

När jag kommer igång att göra saker kan det gå förvånansvärt snabbt.
Som nu har jag klarat av att besöka sociaaaalen a k a försörjningsstöd i rusningen efter lunch(tjugo pers väntade utanför dörren men jag fick första lappen för jag var den som sa till att nummerlappsmataren inte funkade. Yeah me!) och sen gå till banken och säga till att mitt kort inte funkar, nu igen. Av någon anledning kunde jag fixa det genom att visa mitt gamla id-kort, det som slutade gälla för två år sedan. Jag är så charmig.

Jag har hunnit städat trappen medan jag lagat mat, och sen bakar jag bröd nu medan jag väntar ytterligare på maten. Plus att jag packat.
Jag vet inte hur jag får plats med allt i en ryggsäck. Jag förstår det inte. Jag är tacksam över att det funkar, men jag förstår ändå inte. Men jag är en jävel på att mosa och mosa och mosa. Envis som satan.
Så snart är jag klar och kan ta mig iväg till övernattningen.

Jag vet inte hur jag hunnit, men även utan den vetskapen har det ju gått bra. Min mamma är ju en sån där som fixar saker nästan äckligt snabbt, kanske därifrån jag fått det. Det är av den anledningen som jag frågat om hon itne kan hjälpa mig att putsa fönster. Evil Lena vet att jag bara hinner göra köksfänstret när hon fixat dem här i rummet och tar itu med hallen.


...men nu är Freja verkligen död. Älskade lurvörat. Hon som var så lockig i pälsen och som man kunde känna revbenen på när man klappade henne på sidan. Pälsen var alldeles blank där och övergick i långa slingor av hår just innan hennes bara mage.
Hon avskydde valpar. Som om hon tyckte de var dryga och ouppfostrade - Way to go Frejs!
Men hon var en jävel på att simma och apportera fåglar.
Jag måste komma ihåg att be dem om bilder på henne.

Och ja, inse ironin i att jag är en hund- och fågelmänniska, och de hundar jag oftast gillar är fågelhundar.

Nu, nu händer det.

Ja. Nu händer det.
E såg pappa i Pålsboda nyss. Där pappas kompis Sune bor.

Sune är den jägare som skjuter hundarna när de blir för gamla.
Han har"tagit bort", som de kallar det, våra hundar förrut.

Själv kallar jag det mord. Vi är oense där.



Åh, Frejs, my love, kom snart tillbaka. Lova det.


(De tar med henne ut i skogen, skjuter henne mot en sandbank och begraver henne på plats. Jag vet inte varför jag velat få reda på det, jag hade hellre varit ovetandes om det hela, gjort en Ross och trott att vovven kommit till ett hundpensionat där hon kan springa och jaga kaniner hela dagarna och aldrig aldrig dö.)

Jag sa aldrig att hon lämnade mig. Jag sa bara att hon råkade dö

Gudinnenamnen dör den här sommaren.
Isidor("Gåva från Isis") först, och nu är det Freja som är sjuk och inte orkar röra sig, hjärtat slår konstigt och hon kissar på sig och har inte ätit på flera dagar.
Hon är fjorton år i år och det var väl rätt väntat att hon skulle bli dålig, men måste det gå så fort, vi hinner inte med att anpassa oss i de nya tomhetstankarna?!
Utan henne finns ingen mer vitt och brunt lurv som ylar av glädje när man kommer, som viftar på svansen så att man tror arslet på henne ska lossna: Ingen mer vovve som kommer och tar ens arm i munnen med försiktigt bett och drar med en runt som om man är en trofé innan hon släpper och måste, bara måste upp i famnen. Hon är min vovve, helt enkelt.
Det finns ingen hund som blir så glad när man kommer som hon.

Jovisst, de andra blir också glada, på sitt sätt. De är ju hundar. Men Freja är lite mer min hund, man fäster sig så lätt vid dem och nu vet jag inte ens om hon lever dagen ut eller ens den här timmen. Inte heller där hinner jag säga hejdå, inte heller där får jag ta avsked. Och om de tar henne till veterinären har vi inte ens en grav att besöka. Bara foton att fästa tårägd blick på*.

Så varför kan jag inte vara riktigt ledsen? Jag känner lite som med Isis: Jag visste det redan, i magen. Jag hade det på känn. When you´ve gotta go, you´ve gotta go.
Dessutom försvinner de inte på riktigt.
Det är bara kroppen de lämnar, men aldrig mig**.

Men snälla, jag orkar inte mer nu, orkar inte att fler lämnar mig sådär
.

*Jadå, medveten 'felstavning'.
** Systerdottern och jag undrade just vem hon skulle tänkas komma till sen, i andeform. Jag tror hon stannar hos mamma, men kanske syrran, kanske mig. Vi får se.

innan sömnen tar över

...en sång om det sår som inte kan läkas innan det klätts in i ord.

nattmacka

Jag vet att det är dumt av mig. Jag borde verkligen inte bry mig. De vet ju inget om mig egentligen. Min dygnsrytm är inte som mina grannars. De sover nog snart, allihop, men jag, jag käkar kvällsmacka. När jag står i köket och brer en macka skäms jag över det. För att jag äter när klockan är efter elva på kvällen.
För att jag antar att de ser mig. Ifall de tror att jag äter mitt i natten bara för att äta.

Medvetenheten irriterar mig, men inte lika mycket som insynen in i mitt hem och mina vanor.

Från helvetet

Det finns få saker som retar mig till vansinne som badkarsfronter gör.
Jag önskar mig ett badrum där badkaret är inmurat i kaket sådär fint som Jesper och Lotta har det, och Martin.
Det är inte utan att jag är lite avis på deras badrum.

Badkarsfronter kommer från helvetet, eller "Platsen-där-saker-som-ska-reta-upp-människor-tillverkas-på-löpande -band. Badkarsfronter, klistergegg efter plåster, trasiga dragkedjor eller skosnören när man har bråttom: Allt det tillverkas där, och under tiden, just ovanför tillverkningen, sitter en fet moderat gubbjävel och gnuggar händer över all irritation han skapar.

Hon har en poäng.

Jag vet inte om jag ska driva med Linda Rosing eller heja på henne. Jag har inte bestämt mig för om jag ens SKA tycka nått om det hela. Det är så tacksamt att driva med henne just för attributet och att hon nu mitt i allt kommit på att starta Unika Partiet.

Men här har hon faktiskt en poäng:

Varför måste tidningarna säga till när en 'vanlig' tidningsbild är manipulerad och arrangerad men kan publicera bilder på retuscherade manipulerade kvinnokroppar helt befriade från samma princip?

Jag är så jävla tvättig

Inse att klockan är strax efter nio på morgonen.
Jag är vaken. Påklädd.
Du har rätt. Det är så det är.
Tvätt-tid.
Mellan 07.00 - 13.00
Jag pratar med Kaptenen på msn om lyxkryssningar och gyroskraft mellan besöken i källaren.


Jag tänkte på ordet tvätt-tid.
För om man skriver ihop det blir det ju tre T på rad, vilket borde betyda att nån regel gäller även där som på alla andra liknande fall, som gör att man tar bort ett T. Tvättid.
Men då ser det ju helt felstavat ut. Ungefär som tvättig. "Du är så tvättig" = du är ren/gillar verkligen att tvätta/ du är som illaluktande smutstvätt. Tvättid.
Tvätt-id(kod för att komma in i tvättstugan)
Tvät-tid.

*Hmmm....*

Sen är "tvätt" ett ord som ser felstavat ut när man skrivit det några gånger. Testa själv. Tvätt tvätt tvätt tvätt.

Tilläggas bör att jag sovit kanske fyra timmar inatt.

enradingar

Jag tror jag ska börja skriva jobbansökningar i enradingar.
Ett tag, för att testa. För ironi funkade ju inte sist. Så nu är det en rad som gäller.
"Jag är inte så snygg men ganska glad ändå!"
eller
"Jag är ganska smart men inte så stark".

money money money

Darling reagerar på mitt inlägg om pengar. Att jag kanske inte är den personen som ska ha pengar i det här livet.
Jag försöker förklara det hela här då.
Det handlar inte om att välja ett liv i fattigdom. Det handlar om att se sin situation så som den är nu, och att acceptera den, se igenom den. För att kapitulera inför saker är att se igenom dem, och man kan inte förändra saker som man inte sett igenom, man kan inte förändra innan man gett upp och accepterat, för allt som man motsätter sig växer sig större, och allt man försöker fly ifrån kommer att förfölja en.
Därför accepterar jag det. Jag är just nu rätt fattig och van vid att vara fattig. Varje krona uppskattas och därför kan jag njuta av pengar på ett annat sätt.
Det är det jag har lärt mig.
Och sen kanske jag inte blir en förmögen människa. Många blir ju inte det. Det är okej det med. Jag klarar mig. Jag känner mig förmögen, oerhört rik, ändå. Jag har haft den känslan i magen sedan jag var 14. Jag är redan rik, är redan underbart förmögen på flera sätt, och ipå dödsbädden tror jag inte jag kommer tänka på pengarna, utan på människorna runt omkring mig. Pengar är en värdslig sak. Kärlek är större än allt.

Personligt brev i ansökan för arbete som inkassohandläggare, Malmö

Jag söker tjänsten för att det låter intressant och utvecklande och nu ska jag lämna Örebro för att bosätta mig i Malmö så snart jag kan.

Varför jag passar för tjänsten?
Jag betalar själv nästan aldrig mina räkningar i tid och kan därför relatera till varje person som ringer in och har problem.
Personligen är jag helt utan humor och för dum för att inse när människor är arga på mig utan agerar alltid efter eget huvud.

Jag är tillräckligt ignorant för att sno fattiga på pengar de inte har och eftersom jag själv just nu lever på försörjningsstöd ger det mig mer medkänsla och empati med de som ringer samtidigt som min lojalitet för mitt arbete och för företaget ger mig den skoningslöshet som behövs för att jag ska charma mig till en rimligare avbetalningsplan än vad de själva från början hade tänkt sig.

M v h
Lena Vandrarvild
Örebro 20060819

Frankenstein-teorin

Den här kärleken till sina egna skapelser; frankenstein-teorin, intresserar mig plötsligt och jag funderar vidare på hur det kommer sig att fascinationen för det monstruösa mynnar ut i en slags obegränsad kärlek. Man skapar monster i en övertro om att vara alltingets och skapelsens härskare men när monstret vänder sig emot sin skapare finns där ett ögonblicks insikt i skaparen: Även jag är dödlig innan döden inträffar.

Jag är gränslöst fascinerad av det och kan inte låta bli att se kopplingar till detta och mina egna skapelser, även om mina egna monster skrämmer mig så till den grad att jag faktiskt inte vågar väcka dem till liv igen. Instängda i sina word-dokument är jag trygg, och även om tanken på dem ibland dyker över mig kan jag slå dem ifrån mig med en axelryckning: Det ligger i min makt att fortsätta eller inte.

I samma stund som jag skriver det inser jag att jag har fel. Jag är inte min egen text. Jag är inte mina skapelser. De är någonting som genom guden ville formas och ha ett eget liv, och vem är då jag att förhindra dem detta? Jag är den skapare som i slutet kommer inse min egen dödlighet. Jag är den skapare som låser in monstren i källaren och låter dem dö utan att förstå att de hittar andra vägar ut. Jag är skaparen som kommer dö under tassen eller tanden av mina egna ord.

babylonsjuk

...och där i affären när jag letade efter äpplen att stoppa i påsen så tänker jag att jag kanske är den där personen som ska leva utan speciellt mycket pengar i det här livet.
Det slog mig plötsligt, som om jag inte sett mitt liv lite ovanifrån på väldigt länge;
Det kanske inte handlar om att sträva eller kämpa. Det kanske handlar om acceptans.

Och just nu är jag helt enkelt den där Lena som för det mesta har väldigt lite pengar och väldigt många drömmar. Jag skapar mig själv just i detta nu och ju mer jag ser på det hela lite utifrån så accepterar jag det. Det är så här det är. Jag tycker inte synd om mig själv(inte idag i alla fall) utan tänker att det här kanske är vinkeln jag ska ha av saker i denna stund: Jag är fattig därför att jag är fattig. Jag accepterar det, jag kapitulerar inför detta nya och slutar attackera mig själv med skulden som alltid ligger inbakad i att tvingas fråga om pengar och känna, emellanåt framtvingad beroende på hur, tacksamhet för varje krona.

Men det är bara såhär det är nu. Jag kräver ingen revolution från mig själv. Jag kräver inget alls. Jag betraktar det hela lite utifrån istället, och ger efter.

Samtidigt; Ju mer jag tänker på det, desto tröttare blir jag på konsumtionssamhället och mer och mer övertygad om att det existerar bara för att förhindra revolutionen och upproret som skulle komma av att människor som faktiskt tänker själva skulle komma på hur de blir behandlade.
När jag sökte på Babylonsjuka fick jag två olika förklaringar på vad det skulle betyda; Den ena var att man tröttnat på konsumtionsamhället och tycker världen blir mer och mer sjuk, och den andra dess raka motsats. Tanken att nån brattig grabbhalva går runt och köper prylar under täckmanteln att han har babylonsjukan är faktiskt en smula roande.

Quiet

Jag känner det som väntar där inne. Känner det i blodet, i hjärtat och i de oväntade vinklarna min hjärna uppvisar när jag letar igenom den med minnet efter nästa känsla. Mina händer skakar och marken dunkar under mina fötter. Jag lider av kylan men överväldigas av min egen förväntan.
Jag känner det som väntar där inne. Det bultar grönt genom mitt huvud. Tystnaden, och den blodröda tryggheten,
Pourquois tu manger du mal, och när dörren öppnas in till trappen är det tusen andra dörrar i mitt huvud som samtidigt slås upp på vid gavel

love at second sight

Jag kryper tilll korset.
Okej okej, jag gillar art nouveau/jugend.
Som fan.
Speciellt på de här conversen.
.Men Antoni Gaudi och Klimt har ju alltid legat bra till hos mig...

Dags för Malmö igen

Nu har jag redan frågat* Darling-D om det var okej att jag kommer, och det var det ju givetvis så om allt går som det ska så får jag gratis skjuts till Malmö på tisdag.

Så den chansen måste jag ju bara ta, eller hur?

Visserligen åker vi kl sex på morgonen men jag har redan sagt att jag kommer att sitta i baksätet och sova och därför kommer att vara till föga besvär för M** som kör. Han ska på jobb, och får väl släppa av mig någonstans där i Malmö jag känner igen mig. Fast om han släpper av mig utanför Ds lägenhet så går det ju bra det med...

Hur jag kommer hem?
Ingen aning.
Som vanligt.
Pengar? Nej, fortfarande pank. Ska tigga 300 pix av pappsen.

Men jag får helt enkelt lita på att saker ordnar sig, eller hur!

*Jag kände att jag ville fråga om jag kunde komma istället för att bara säga" Jag kommer på tisdag!".
** M är min svåger. Vi har noll gemensamt och har kanske bytt 100 ord de senaste 15 åren. Men jag ska som sagt sova under hela resan...

fotboll

Jag har sett på fotboll idag.
Jag. Fotboll. Inse!
Humor juh
.
Jag tyckte Darling lät lite väl skadeglad när jag berättade det, ungefär som om han tänkte
HAH! I KNEW IT! och tror jag är helt hookad nu.
Fast det var ju bara att sitta där och följa bollen med blicken och klappa lite snällt när nån gjorde mål eller nästan mål.

Så okej, baby, jag följer väl med på nån jävla match nån gång.
Men bara om de vinner!
Och så vill jag ha godis. Nån jävla muta är jag allt värd.

instant karma

Jag vill inte kalla mig själv korkad.
En person som är korkad uppvisar ett konstant korkat beteende än andra som bara faller in i korkade tillstånd, och även om en korkat person emellanåt faktiskt lyckas vara smartare än vad man någonsin väntat sig så är de ändå korkade i slutänden.
Så jag kallar inte mig själv korkad.
Jag föll in i ett tillfälligt korkat tillstånd nu när jag inte såg helheten i det hela.
Varför har jag haft all den här lediga tiden, om det inte var för att jag skulle skriva?

Ringde Darling igen och han hade mycket kloka saker att säga om kreativitet och skapande.
Men det var först efter att han berättat om sin inskrivning på arbetsförmedlingen. Jag fick inte riktigt in ett 'Välkommen till min värld' förrän i slutet. Alles gutt, eller vad det nu heter. Han kom med ett skitsmart förslag om hur jag ska få översikt på saker medan jag skriver, men vart fan är alla mina post it-block?
Jag tänkte på kritik med, vilka som jag litar mest på när de ger kritik och positiv[a k a "possetiv"]feedback, men varför litar man egentligen mer på vissa än på andra? Är det graden av öppenhet mellan mig och den personen som gäller, eller är det bara karisma och trovärdigheten hos dem som person?


Min fredagsångest dämpades snabbt när jag pratade med syrran som ska in hit till stan på systersonens fotbollsmatch.
Inte för att jag gillar fotboll, men jag har aldrig sett honom(ja, systersonen)spela så jag ska ta mig dit om en halvtimme tänkte jag. Det är ju några meter till eyravallen. (Ooops, sorry BERHN ARENA heter det ju. *fnys* Jag kommer säga eyravallen ändå. Skiter väl i om berhn sponsrat kukförlängarbygget eller inte. Fult som fan är det i alla fall. När är det egentligen okej att lyncha en arkitekt???). Sen ska jag se om jag kan få syrran att köpa godis till mig. Mammas förslag "Ät morötter" kändes aldeles för hälsosamt; jag vill ha socker-KNARK. Nu.

inte jag

Man vill känna, leva. Man vill vara. Någon sjunger det i en text jag hör i förbifarten, det var vinter ute och jag gick igenom ett köpcentrum där musiken spelas. Jag suckade och himlade lite med ögonen. Självklarheter. Petitesser.

Idag är en sån där dag när jag är skittrött på mig själv, och bara för att jag var det, och i tröttheten blev jag liten [livet skrev jag först. Jag höjer ett ögonbryn för den felskrivningen, den betyder hopp] och ville somna i en boll under sängen, samla damm och vänta där tills någon ville städa upp mitt liv trots att jag länge vetat att det bara är jag som är städerskan här i mina dagar.

Och i min litenhet och vilsenhet gjorde jag mig osams med Darling-D och nu när det gått några timmar kan jag inte ens minnas varför. Var det för att jag ville luta mig, eller var det stryptag jag tog?
Den Lena var inte jag. Hon är den där delen av mig som jag inte tycker om, och hon ställer alltid till det för mig med sin närvaro. Jag förstår inte varför hon kommer tillbaka. Jag kan bättre, är klokare, smartare.


och det är med den djupa kristallklara övertygelsen i magen som jag går för att fylla på med mat

jävligt smidigt

Nu har jag tänkt på det här ett bra tag, och jag vet ju att blogger inte är jordens smidigaste sajt att ha sin blogg på, men jag märker att inlägg och kommentarer faller bort, olika inlägg för olika gånger jag kliver in på min egen sida. Man måste uppdatera två tre ggr för att det ska komma tillbaka. Och ibland när det står noll kommenatarer så har jag ändå fått en. Som jag inte tittar på eftersom det står noll.

jävligt smidigt. jävligt störigt.

och ja, jag kanske är en liten smula irriterad för att jag måste ringa de där jävla samtalen IGEN. De jag bävade för i måndags. Företag kan inte tänka själva, så man måste ringa dem tre fyra gånger för att något ska hända. Fan. Jag tycker inte om det, inte alls.

Mamma ringde, tydligen har jag namnsdag idag.
Grattis alla Lena och Ellen på namnsdagen.
Själv har jag inte firat en namnsdag i hela mitt liv, men hade vi varit en familj som gjort det kunde jag ha lagt på två namn till efter mitt Lena XXX(tantnamn), innan XXX(efternamnet). *haha*
Nä, okej, jag skämtar. Trots misären. Jag borde satsa på en karriär som stå upp-komiker. Inte.

äh, nu ringer jag dem. Igen. fan fan fan

var god dröj

Darling, jag är glad för din skull. Det gick som vi ville och mer!
Fast sen när jag tänkte lite vidare insåg jag att det här kan komma att fördröja flytten ytterligare.
Eller, det beror lite på.

återkommer om detta.

besatt av

Annapanna var här idag. Innan hon bjöd mig på mat *tacktacktacktack!* så gjorde jag misstaget att gå med på att vi skulle kolla in Indiska.

Indiska och jag är kompatibla. Emellanåt i överkant.

Jag kan inte sluta tänka på det nu.

check this out

Det här hittade jag hos Crrly, och testa det, lite coolt är det allt. Men jag undrar: Vad händer om man byter en siffra?

Kolla vad som händer

Öppna ett nytt Worddokument.

Kopiera följande och klistra in: =rand(200,99)

Tryck Enter.

Och se vad som händer.

...bara du slår en signal

...och det är ungefär nu som rastlösheten brukar infinna sig och
efter att ha sagt till en vän att han kan ringa om han känner för att prata, för jag misstänker att han kanske behöver det, så funderar jag på telefonsamtal i stort och alla de där gångerna som jag lovade att ringa men inte kunde eller hann eller bara glömde det rakt av; alla de gångerna kommer tillbaka igen, förlåt att jag missade att ringa för nu väntar jag på samtal som aldrig kommer och jag vet inte om jag ska vara störd eller förbannad på att en del är ens vänner till en viss gräns, så länge det passar dem och jag har varit den vännen jag med så jag vet hur det är att vara på andra sidan. Därför är jag så störd. Jag borde hata människor istället för att inte vilja ge upp allt hopp om dem.

huvuden rullar och natten tränger allt längre in i människors sömn.

happy... whatever

jag med mina födelsedagar och konsten att glömma bort dem.
Det är nån jag känner som fyller runt den 15 augusti, som jag nu glömt. Igen.

Förlåt, fan, sorry, men grattis i efterskott.

Nu snart sen

Det tog ett tag innan jag kom på att jag faktiskt lever i nuet. Nu. Inte sen, inte snart, inte då.
Men jag väntar ändå, på jag vet inte vad, och tills dess har jag lånat ungefär 25 böcker om anarkism, filosofi och letat efter något om satanism men utan större framgång.
Örebro bibliotek är något konservativa; som om de är rädda. De har inte något alls av LaVey eller Crowley och överlag är utbudet rätt torftigt på många områden som kanske inte intresserar alla men som ändå skulle sitta som juveler i kronan på utbudet i stort.

Så nu ska jag researcha järnet. Om vad vet jag inte riktigt, det är mer en magkänsla jag har, om att vara något på spåren. Mer en teori än något färdigt, men det var som om händerna och ögonen arbetade lite på känsla när jag letade saker i innehållsförteckningar och register och förnuftet var den del som blev häpen för hur mycket känslan kom fram till.

så nu, kära köksbord, kommer jag inte se din yta på ett bra tag. Och dear post it-lappar*, sluta göm er, vi har saker att göra.


*Jag har en viss svaghet för postitlappar och vill ha alla färger och storlekar bara för att kunna sätta upp lappar lite här och var, om så bara med korta ord som 'kärlek' och 'styrka' eller chokladsug'.

plusminusnoll

jag vet inte vad det är. men det är något med dig. inte attraktion, gudbevare. nej.
jag tror det är livet.

du har det

Falla föll fallit fallera falleri o s v

Jaha, då fastnade man med den här sidan ett bra tag då.
Och jo, man kan hjälpa henne om hon fastnar, men är det bara jag som är fascinerad av att titta och vänta på att hon ska fastna?

förvirrande

Det kanske är tillgängligheten, men när jag ska välja vilken musik jag ska lyssna på ibland så blir jag helt förvirrad och vet inte vad jag ska välja. Det finns så mycket, och jag älskar det, men vad är jag egentligen sugen på att höra? Opera kanske vore fint, eller vill jag höra type o negative. Eller eva dahlgren kanske? Eller joanna newsom?
Ladytron då? The strokes?

Det är bra att det finns att välja på, men vilket val är då det bästa?
Samma sak i affären; ska jag välja den eller den mjölken, smöret, youghurten, kryddan, frysgrönsaken, läsken, märket på konserverna, köttbiten o s v.
Eller vilken klädstil ska jag anpassa mig till.
SKA jag anpassa mig, eller är det okej att inte göra det? Vilket val är det bästa valet?
Förvirrande.
Jag tänker att det här händer för att människan ska utveckla en bättre magkänsla, en renare intuition.
When in doubt, liksom.

men nu, frukost. Sen ska jag träffa S.

M.A.S.H

Signaturmelodin till M.A.S.H. gör mig alltid lugn och glad. Jag gillar inte serien, men jag kan tänka mig att jag gillar melodin för att serien sändes i närheten av min tid för läggdags när jag var yngre;

Ett blekt minne av att somna med huvudet i mammas knä medan hon tittade på just M.A.S.H. far förbi i mitt huvud, och om jag kommer ihåg att fråga henne om det så ska jag göra det snart.

Do what thou wilt...

Att skapa en ny religion för att visa att man inte tror på kristus kan i mina ögon ses som en smula lustigt.
Att skapa en antikristen värdering betyder ju att man först måste acceptera kristus för att kunna ta avstånd från honom. En antites alltså. Istället grundar de sin tro i egoism och elitisism. Gud finns inte, så därför kan man bete sig hur som helst, och därför ska man vara egoistisk och roffa åt sig så mycket man bara kan. Empati existerar inte och existensialism kopulerar på ett underligt sätt med materialismen.
Finns det något mer skrämmande än någon som lever i djup övertygelse om egoism framför medmänsklighet?



Quiz:

1.)När Darth Vader slutligen tog av sig masken i Return of the Jedi, vilket ansikte på bilden möttes publiken av då? A, B eller C?

2.)Vilken komisk skräckfigur är mest tragisk?
a.)Onkel Fredster b.) Onkel Alastair, eller c.)Onkel Fester?

3.)En av de tre är en omskriven skräckmästare som står i förbund med djävulen, men vad heter partiet han är ledare för?
A. Moderaterna B. Det nya arbetarpartiet C. Mord e bra-terna

4.)Vad händer om man sätter en lampa i munnen på de tre på bilden?
a) Lampan börjar lysa i Onkel Festers mun
b) Mr Crowley skulle inte ta en lampa i munnen (möjligtvis ett svart stearinljus doppat i blod från en oskuld)
c) Reinfeld skulle höja skatten för låginkomsttagarna, öka klasskillnaderna och släppa ut fler galningar på gatan samt öka utgifterna för barnfamiljer.

5.)Vem är mest lik Onkel Fester?
a.) Fredrik Reinfeld b.) Fredrik Reinfeld eller c.) Onkel "skala banan, klick klick" Fester

6.) När kommer apokalypsen?
a.) Efter det 6:e månvarvet i råttans år
b.) Då de klentrogna hemlösa arbetslösa låginkomsttagarna skall stå till svars för sina Synder.
c.)I Sverige är det den tredje söndagen i september 2006. *Apokalyps, klick, klick*

"The essence of independence has been to think and act according to standards from within, not without. Inevitably anyone with an independent mind must become "one who resists or opposes authority or established conventions": a rebel. If enough people come to agree with, and follow, the Rebel, we now have a Devil. Until, of course, still more people agree. And then, finally, we have --- Greatness."

Alastair Crowley.

Samarbete med D. Bilden även gjord av D.

obs-spenat

"Jag är inte så som du vill ha mig.
Jag vet det.
Men om du någongång sa att jag var det,
så kanske jag blev det."

Läst i bok under högstadiet. Vem som skrivit det minns jag inte längre men just nu så ploppade det upp till ytan igen. Citatet låter lite som obstinat kärlek. "Jag gör inte som du säger så länge du säger det utan väntar tills du slutat tjata"?

Obstinat. Jag? Jajamänsan.

dragit

Varför drar man sig så länge för att göra vissa saker?
Som att ringa CSN och berätta om räkningen och att man inte har mer pengar för att man jobbat eftersom allt över normen måste läggas undan för att man inte ska ligga back nästkommande månader.
Eller ringa sin förra hyresvärd för att säga att man inte hört något av dem på två år på tal om sin avbetalningsplan och att det därför är en smula otrevligt att få en räkning på 3227 kr som ska vara betald inom mindre än en månad.

men nu är det gjort.

Och Patrik som jobbar på kundtjänst på Sköna hem är skittrevlig. En del är så jäkla lättpratade. Men nu glömde jag att fråga när min prenumerationspresent kommer.

välbekant

Åh, vilken kick det är att sätta på P3 för att det är så tyst här hemma, och sen, det välbekanta far som en rysning längs med ryggraden.
Krister i P3. Tyvärr är det inte Morgan som är programledare idag. Men Kitty(tror jag det är, låter som hon) duger mer än bra.

Jag hade nästan glömt radio. Det ligger som i en annan tid, en jobbtid.
Så i fortsättningen ska jag försöka ha radion på.

Jag ska jobba två dagar i september föresten. Ensam. Jag är inte road av tanken men tackar ju inte nej ändå. För jag kan inte. Trots att jag måste ringa efter växelhjälp så snart jag vill på toa.

störigt

..och idag har jag stört mig på att vissa tagit bort kommentarer jag skrivit i deras bloggar.

så tack, men nu tänker jag inte kommentera mer hos henom

bon voyage, boken

Magvärksmatt och magkatarrstörstig. Jag har rensat ut böcker idag, slängde dem bryskt direkt på golvet och nu ligger de där, förorättade, och väntar på en fortsatt dom. Jag ska låta dem stå här, de som vill ha får ta. Vita tänder och Den lille pojken ryker nu, au dieu sega trista böckerna, au dieu konstiga uppslagsverket som jag aldrig tittat i utan mest tog hand om för att "det kanske kommer till användning i framtiden" men tills framtiden kommer vill jag resa med lättare packning och biblioteken kommer antagligen finnas då med, så trevlig resa.

Bakom min rygg tätnar skuggorna höstlikt. Regnmoln skymmer himmelens sikt ner på jorden och täpper till all glädje. Jag tänder lampor i banala försök att känna ljus men magen värker, jag släcker igen, spara pengar nu darlingen, jag segnar ner i tankarna och vet att när jag vänder mig om igen kommer lägenheten vara mörk, och i det mörkret; ensam Lena, en ynk med visioner och över alla drömmar vilar oron som en våt filt

kommentarssvar

"...tomrummet, eller snarare tiden/tidsrummet förändras så mycket [också], när någon är borta. Som om saker går långsammare och man ändå uptäcker att det gått en vecka, en månad, ett år sedan de dog och man vet inte hur det hände för saknaden är så stor och oberörd av tiden."

afrika

Jag är plågsamt oupplyst om det här men en tanke kom förrut:
När de tog slavar från Afrika tog de ju bara de friska starka människorna.
Men de som blev kvar, de sjuka gamla och för små, orkade de bruka jorden själva, eller svalt de?

Som sagt; plågsamt oupplyst, men jag undrar om den vite mannen(som ett begrepp) gjorde något bra under sitt intåg över den världsdelen. Ligger grunden till världssvält i exploateringen och överutnyttjandet från den tiden? Jag tar det för givet, född in i den vita skulden som man nu är, färg som inte går att tvätta bort

Höst

och de där regniga gråa dagarna i augusti kommer oundvikligen, de där som är tunga av åska och elektricitet, de dagar som när sig på skuggorna i rummen och regnet som faller lämnar friskhet efter sig. Det är alltid med en lukt av sommar, men kylan längs med golven talar ett annat språk, med en annan röst, och när solen återvänder känner man stråk av kall vind på huden. Allting går över, allting tar slut

stank

Spöregn ute och klockan är strax innan tio på morgonen. Jag är vaken bara för att grannarna väsnades som fan i trappen vid åtta så nu sitter jag här med mina hembakade mackor* med hummus på, grönt te, vatten och Letterman på TV och Darlings syster S på msn. Strax ska jag ringa mammsen.

Jag misstänker att jag stinker lök som fan. När jag käkade min soppgryta igår kallnade en lökring på kanten av tallriken, och när jag åt den kändes den ungefär som jag tänker mig att en kall daggmask skulle kännas mot läpparna. Det fick mig att må illa. Och nu smakar det lök i munnen så jag tänker att jag stinker av det. Går det att kamouflera kanske. Med mer vitlök?

Hur man kan störa sig på internet en söndagskväll

Nu har jag testat lite strunt men det funkar inte, så nu testar jag mer strunt här. Oroa er inte, jag kommer inte ha kvar bilden i all evighet. Tror jag.

brev

Jag kände idag att jag är beredd att börja maila med människor igen. Det har inte varit mycket av den varan(ack, detta utslitna bleknande uttryck) under sommaren men nu skrev jag just ett långt mail till H och tidigare ett kortare till en bekant, J, och kände att jag vill hålla kontakten med dem, och det är ett bra sätt att göra det via brev eller mail.

När jag var yngre hade jag massor med brevvänner. Jag kan säga att jag inte minns mer än en enda av dem nu, det var nån som hette Mikaela som bodde i Finland, men vilka de andra var skulle ju vara rätt kul att veta.
Sen hade jag Gun, som jag delade rum med när jag var 11 och hon 50+. Vi brevväxlade rätt länge. Men hon dog några år efter att vi tappat kontakten.

Vad minns jag om Gun?
Hon hade psoriasis och hennes man var tandläkare. Ett tag bodde de i Karlskoga och sen flyttade de till L-köping, den med chokladfabriken och nån kyrka byggd i nån svart sten. Det är ungefär vad jag minns.
Men klistermärket jag fick av hennes man när jag var där och hälsade på har jag kvar. Det är ett rosa tandtroll som håller i en tandborste. Den rosa adressboken jag fick som present när jag fyllde 12 eller 13 har jag kvar med.
Nostalgi. Gun-nostalgi.
Så, Gun, vad du nu hette i efternamn, R.I.P.

Knark, del 3

Snela snela, skriv inget roligt i era bloggar idag. Jag får hosta när jag skrattar(ty halsen bråkar med mig big time och jag går runt och låter som en katt med hårboll på väg upp).
Jag läste just ett roligt uttryck hos Hittegodsexpeditionen när hon äntligen insett the power of O.C-knarket.
Och dear J, du har rätt. Marissa ÄR rätt sinnesslö och har förmodligen inte alla blåbär i samma buske... Skådespelartalangen där är det väl sådär med, dessutom.
Själv föredrar jag Seth och Summer. De är roliga. Men aj, vilket knark den serien är.

Som jag sagt tidigare. KNARK är ett roligt ord. Nyttja det i tid och otid.
Nu ska jag tvinga min hals att knarka mer te.


vaya con dios

Krönikör

Jag brukar ju inte läsa tidningarna, just för att jag tycker det mest står skit i dem. Ibland ramlar jag ändå in på deras sidor för att... för att jag bara gör det, och då ramlar jag ju alltid över ngt som jag vill läsa mer av.

Och nu böjer jag mig inför en krönikör som jag vill läsa mer av.
Aftonbladets Nisha Besara.
Sen ska jag kika mer på Åsa Petersen med. När jag ändå är där.

söndag på Åhléns

...och hela konsumtionen riktad till kvinnorna känns som om man tvingas svälja det, som en ständig stråle kallsvettig sperma i ansiktet som man bara ska ta emot för att hålla nere på botten och inte kunna ta sig upp. Sug och svälj din jävla hora, konsumera mera och bry dig mer om ditt utseende än om samhället så slipper vi sluta runka er i ansiktet...

kukhuggargen

Mina hyresvärdar äger det här huset och det på andra sidan gatan. Jag ser båda portarna härifrån, vilka som går ut och in. Efter över ett år här så känner man igen folk lite.

Gissa om det bor en enda människa med invandrarbakgrund i någon av portarna.

Sedan tänker jag lite till och inser att det inte bor några invandrare någonstans i husen härikring. Alla hus är privatägda av övre medelklassmän födda på 40-talet.

Kukhuggargenen i mig morrar till igen.

Helvetesjävlaskit

Meeeeh. Vad har jag nu pillat på!?
Nu går det inte att spela dvdskivor i datorn längre. *AAAARRRGGGHHH*
Tidigare öppnades powerdvd. Nu dyker en jävla winampruta* upp. Men får jag se min film. Nej, naturligtvis inte. Då skulle jag väl inte skriva här och klaga....
jävlafitthelvetespissskitstrul.





*Jag gillar inte winamp. Inte alls. Egentligen gillar jag inte speciellt många program som finns till datorn för jag måste ju givetvis gnälla och ändra på saker så att de passar mig bättre, och sådana saker hittar jag i alla program.

träffsäkert

Igår tänkte jag att jag snart måste köpa en ny dagbok
Idag hittade jag en fin skrivbok i hyllan som jag inte har en aning om vart den kommer ifrån, jag har inget minne av att jag köpt den.

Ibland känns dessa små vardagliga tillfälligheter lite för träffsäkra
för att man ska kunna bortse från dem

Mer veronica mars

Angående Veronica Mars och vem det var som ringde på dörren i sista avsnittet så är det ju inte alltför svårt att gissa vem det var när man kollar på youtube.com.

Det finns nämligen inte en enda Veronica/Duncan-video där...

musik

Vaknade med Roxy musics "All I want is you" på huvudet och när den vägrade försvinna steg jag helt enkelt upp för att lyssna på den. Den är en Darling-låt, man kopplar ju oftast musik till olika människor. I alla fall gör jag det. Men nu när jag tänker på det, så är det nog aldrig någon som sagt att någon låt eller artist som påminner dem om mig. Kanske lika bra det.

Föresten, är "Fields of the Nephilim" samma grupp som "Nephilim"? Hittade låtar på datorn och tänkte jag kunde lägga dem i samma mapp om det är samma grupp.

Jag fortsätter slänga låtar och skivor jag inte vill ha kvar. Som Our Lady Peace, vart har jag fått den ifrån? Schysst röst har han ju, sångaren, men är det inte lite tråkig musik? Och lyssnar jag verkligen på allt jag har?
Fan, det där är lite svårt, kan jag tycka. För snart kanske jag blir på humör för all musik som jag slänger nu.

Och jag är lite kär i Casey Dienels röst, dags att lyssna på lite mer av henne kanske.

Störig Självhjälp

Boken jag läser just nu "Kvinnor som tänker för mycket" av Susan Nolen Hoeksema, är ju sådär pedagogiskt uppbyggd som amerikanska självhjälpsböcker alltid är:
Exempel på problem som någon haft och sen en lösning, och ett nytt problem med en ny person och lösningen.

Och så långt funkar det för mig om det inte vore så att kvinnorna i varenda exempel beskrivs med hur de ser ut, inte vad de gör eller tror på. "Catherine är en attraktiv slank kvinna med långt böljande hår i 35-årsåldern som alltid hamnar i situationer där hon tänker...". eller "Megan är en vacker ung kvinna som studerar ekonomi på universitetet".
Jag antar att författarinnan vill nå ut till kvinnor, vill att de ska kunna identifiera sig med de exempel som ges men ärligt talat, sedan jag upptäckte att utseendet tydligen spelar väldigt stor roll så är det allt jag ser i boken.
Jag stör mig som fan på det och ta daaa, självhjälpsboken kan inte hjälpa mig vidare mycket. Ska jag stryka över de rader jag stör mig på bara, och börja från början?
Själv kan jag absolut inte identifiera mig med de där exempel som ges, för alla är på olika sätt väldigt framgångsrika. "Felet" på dem är att de tänker för mycket, grubblar sönder saker och skäller på sig själv efteråt för att de är paranoida. Som vilken trebarnsmamma eller arbetslös som helst då. Men några sådana har jag ännu inte hittat exempel med.

Men fan, jag läser väl vidare då.
Sen ska jag moffa i mig strange-norrellboken innan den ska vara återlämnad till bibblan.

Krigsföring

Med tanke på att det är val om en månad;
Är det nån mer än jag som inte orkar bry mig om det här tjafset man matas av och antagligen röstar på det jag brukar rösta på bara för att ha min röst lagd istället för bortslängd?

För om jag ska ändra åsikt så krävs det mer än kräkmoderaternas "Jag vill också byta statsminister"-tröjor och namn som "Det nya arbetarpartiet".
Vaddå "arbetarparti"?
GET REAL! Ni gör ju en Ebba [von Sydow] för fan! De andra partierna ids jag inte ens lyssna på, så fort jag ser nyllet på en politiker på teve så byter jag kanal.

Jag tror jag startar ett eget parti. Gör en 'Rosing'.
Jag ska stödja feministiska aktioner, de arbetslösa och deras rätt till drägliga liv trots att de anses vara värdelösa samhällsutsugare som borde klippa sig och göra rätt för sig för att kunna återta sin värdighet.
.
Och så ska alla krig läggas ner. Kvinnor ska ha EXAKT lika mycket lön som män och de som tänder på barnporr ska snoppas av(bokstavligt talat; vi kasterar dem och skickar dem till en fängelseplanet där Ripley kan störta med skeppet om några hundra år.)
Sen ska jag föra en energikampanj så att fler människor fattar att det tar MASSOR med energi att föda upp en ko och det är för det som luften blivit kass och jorden sur; skogen är borta, huggs ner, för att det ska finnas betesmark åt kossiga personligheter som senare mördas och ligger tre dygn i tarmarna på dig och ruttnar. Och så vidare.

Jag tänkte kalla mitt parti "Vandrar Vilds krigsföring mot en oförstående korkad omvärld" eller bara "VandrarVildPartiet." Gärna med ett uppochnervänt kors i slutet för att skoja till det lite med alla uppochnervända utropstecken och frågetecken som förekommer. TI HI liksom.

nova

Nu har jag skrivit början på min senaste novell, och när jag mitt i allt ser på klockan har tre timmar passerat, bara sådär. När jag rör mig lite märker jag att jag är panikkissnödig och jävligt hungrig men det tar emot att sluta skriva, fast kanske lika bra det. Så får jag betrakta texten lite mer utifrån sen, om en stund.
Naglarna bet jag av med. De är ju i vägen som fan när man skriver. Jag pallar långa naglar i några dagar innan jag blir irriterad på dem Dessutom är de coolare om de är korta när man ska måla dem svarta, som jag tänkt.

Halsontet har inte gett med sig. Och jag upptäckte att jag behöver diskmedel, flytande margarin, jäst och en ny tandborste. Min systerdotter erbjöd sig att ta ut pengar till mig igår.Hon är 16 och har förmodligen mer pengar än jag har för tillfället. Men hon bor å andra sidan hemma och kan strunta i matinköp och räkningar.
Ibland saknar jag den tiden när man bodde hemma. Jag saknar det i ungefär tre sekunder tills jag inser att det är rätt drygt att ha mamma i närheten hela jävla tiden och fan, det fanns så många nackdelar med det när man är en sådan ensamvarg som jag själv att jag inte ens orkar räkna upp dem. Ni bor ju inte hemma längre, ni fattar.
Viva egenboendet! Eller nått.

fån

Jag kan ibland bli lite stött på att vissa människor varit online och ändå inte skrivit till mig. Som på helgon.net t ex

Hur fånigt som helst, jag vet, men så är det i alla fall.

Sambolivets dassighet

Jag lyssnade inte riktigt när jag ville hångla lite mer och D sa att han hade lite ont i halsen.
Shout up bitch! Kiss me!
sa jag inte, men fatta så kul om jag hade kallat D min bitch och varit allvarlig med det, hehehe.

I alla fall:
Så sitter jag här nu.- med halsont, ingen D och inget hångel.

Fan så bedrövligt.


Jag tänkte på en sak förrut:

Färglösheten som drabbar många tjejer när de skaffar kille.
De där som varit så rosa/orange/guldigt roliga innan blir plötsligt blekblå/beige/grått politiskt korrekta.
Som om de anpassar sig till det nya livet utan att ha en aning om att de har en personlighet? Som om de lämnar ett färgglatt singelliv bakom sig och träder in i Sambolivets Dassighet.
Vad fan är det som händer? Jag blir bedrövad. VAKNA FÖR FAN! Vad hände med DIN personlighet?

fan så dumt.

Ja, jävlars, jag håller med. Insolens har rätt. Det här är nog tamejfan det dummaste jag hört.
Som att sätta bamseplåster på en sprutande halspulsåder.
Jag orkar inte ens argumentera emot, vem fan är det som kommer med alla de där jävla korkade förslagen?
"Vänta, vänta! jag vet!*viftar frenetiskt med handen i sammanträdesrummet* Vi bygger tak på alla broar och tak på alla tak för då kan de inte hoppa, och om de inte kan hoppa så tar de inte livet av sig och om de inte tar livet av sig så sjunker siffrorna och TA DAAAAAA, Människor blir automatiskt LYCKLIGA!".
*allmänna applåder och Aaaah-anden*
Är det så de tänker?

Herrejävlars.

tio

Jag hittade en lista. Om böcker. Haja. Böcker. Är jag en riktig Lena-varelse om jag bara dissar den? I think not!

1) One book that changed your life?
Frederick Tristan - De vilsekomna. Anne Rice - Nattens furste.Clarissa Pinkola Estes - Kvinnor som slår följe med vargarna. Neale Donald Walsh - Samtal med gud.

2) One book you have read more than once?
Donna Tartt - Den hemliga historien. Harry Potter-böckerna

3)One book you would want on a desert island?
Sagan om ringen-böckerna. Så kanske jag verkligen läser dem.

4) One book that made you laugh?
Harry Potter-böckerna, emellanåt. Men annars vette fan.

5)One book that made you cry?
Eeeeh. Minns inte. Gråter ibland men jag minns ingen särskild bok.

6)One book you wish had been written?
Mina egna, såklart. Eller den där boken som bara ger en sjuhelvets skjuts till ens liv, den som har alla svar.

7) One book you wish had never had been written?
Donna Tartt - Den lille pojken. Zadie Smith- Vita tänder. Och nån av de där jävligt trista s k klassikerna som man avlider av bara man tänker på dem.

8) One book you are currently reading?
Susan Nolen Hoeksema - Kvinnor som tänker för mycket.

9) One book you have been meaning to read?
Liftarens gudie till galaxen. Det kommer inte att hända. Däemot lär jag läsa James Joyces Odysseus snart.

10) Now tag five people.
Nopes, de som känner sig manade tar sin ann uppgiften ändå. Jag vill inte tvinga nån.

Jag vet var jag har mitt hjärta

Jag har alltid gillat den här bilden. Givetvis är det Darling-Deus som tagit den. Och nu när jag ser den igen minns jag var jag har mitt hjärta, och hur talande den här bilden egentligen är. Men jag är inte klar ännu, inte klar med texten. Det är en text om tåg. Han som lämnade mig på perrongen och jag som reste min väg. Varför? Jag har glömt.


Hjärtat som dunkar vidare utan honom men känslan är en annan. Jag minns var jag har mitt hjärta. Skulle jag tappa bort mig i livet har jag en karta som påminnelse.

meningslöst

...och jag säger det igen: Vad väntar sig folk på olika sajter att man ska svara på deras "Oj!" när man redan gjort ett försök till något slags verbalt utbyte. Ska jag svara "Jomensåatt"?
Ska vi fortsätta byta dessa meningslösheter i all evighet, är det vad de tycker?

Skulle inte tro det.
Meningsfullhet framför kvantitet istället.

begravning

Jag har varit med om saker som känts underliga. När något bara känns fel och bakvänt.

Men inte tidigare något som känts så underligt som att ta ut Isidors lilla kalla kropp ur plastpåsen* och försöka peta bort de fågelfrön som satt fast runt näbben och på de små fötterna. Att sedan linda in honom i linnetyg och lägga honom i en kartong för frakt till skogsgläntan kändes hur underligt som helst. Han såg ut som om han låg och sov, med den ena vingen lite utbredd under sig och fötterna tätt intill kroppen, huvudet lite på sned och ögonen slutna.
Det såg ut som en vilsamt dödsögonblick i alla fall, och det är en av sakerna som tröstar mig.

Jag visste ungefär var jag ville begrava honom och E och jag hittade ganska snart en glänta ute i skogen vid Oset där jag satte igång att röja lite gräs och gräva en grav. E grävde vidare medan jag letade sten att lägga ovanpå, men jag hittade ingen så det är det jag ska tillbaka ut i skogen för att göra om ett tag. Jag vet inte varför, men det är det enda som känns rätt, att markera graven genom att lägga stenar ovanpå den, som i gamla tider.
Och på vägen hem inser jag snabbt varför jag alltid plockar upp stenar som jag får ögonen på, olika stora stenar, i olika former. Inte för att jag tänkt lägga dem på Isis grav, men ändå känns det sammankopplat: Jag samlade stenar till ett outtalat syfte, och nu ska jag använda dem till graven.

Att lägga ner honom i marken fick mig att gråta. Att ösa jord ovanpå den lilla, till synes sovande, kroppen fick mig att fortsätta gråta. Jag sa "Hejdå Isis" och så var han övertäckt: Torr ljus jord ovanpå turkosa fjädrar och sen gräsplätten på plats igen. Kroppen är begravd men känslan och minnet behåller jag ett bra tag till.


*Mina föräldrar har inte samma syn på djur som jag själv och placerade alltså honom i en plastpåse i frysen i väntan på att jag skulle komma hem

Tack för maten!

Allra bästigaste sötaste underbaraste Helena smsar just innan min fågelbegravning.
"Hej pankaste, jag tänkte handla till dig så att du inte svälter eller får näringsbrist..." och jag smsar tillbaka ett "Tack!" som aldrig kommer kännas stort nog för det hon gör för mig, tack tack tack, säg vad jag kan göra för dig så gör jag det, anytime!!! Förutom att ligga... Jag kan vara din Malmöguide snart nu när du ska flytta dit, eller så låter jag Darling vara det (och jo, han har väl ngt att säga till om själv, givetvis)så hänger jag bara med som en babblande kallebakom.

Efter begravningen ringer mamma "Vad behöver du ha handlat då?" och jag och min gräva grav-assistent E [a k a Skavsåret a k a Nytatuerade systerdottern] räknar upp saker som kan behövas och jag smsar Helena att hon inte behöver handla för mamma förbarmade sig över mig, men då var det för sent, hon har redan handlat. Bummer.Well, hon skulle komma förbi här senare.

Men jag har i alla fall mat!
Mamma handlar alltid med nån slags bonus dessutom, som godis eller vindruvor. Idag blev det vindruvor, och nån ny glutenfri mix som jag ska testa att baka på för den var billigare än de andra och hade märket "Lailas" (Laila är ett lite roligt namn, jag vill alltid säga det genom att bara fortsätta " lailailailailailai".)

Så nu ska jag koka potatis för jag är sjukt sugen på just kokt potatis. Sen måste jag cykla ut till graven igen för jag är inte riktigt klar där.

vardag

Jag känner att jag behöver en vardag. Någon slags rutin. Typ att alltid kliva upp klockan åtta, ta en promenad, äta frukost, skriva i tre timmar, ta fikarast, skriva lite till, äta. o s v.

För som det är nu så har jag inget grepp om någonting, ingen egentlig grund. Jag längtar bort och jag har inte ens varit hemma ett dygn. För 24 timmar sedan stod jag i Ds lägenhet och kollade att jag hade packat allt. Han satt på balkongen och tog en cigg, hade väl nyss stigit upp.Och nu sitter jag ensam i en etta som jag inte blir av med. I Örebro, en stad som jag är så jävla trött på. Det är fredag och jag är så pank att jag inte ens kan gå till Klippet och köpa fyra äpplen som tilltugg till riset jag kommer tvingas äta i helgen. Jag borde ringa pappa men han kommer skälla för att jag åkte till malmö "Det har du minsann råd med!" (Daddy, please, I'm in love!)

Men inne i huvudet hör jag Seijas röst igen. Hon som satt mitt emot mig då, här på torget, och hade läst några texter som jag skrivit ut till henne på begäran. Jag lekte lite med mina solbrillor och glassen var uppäten, och hon sa "Om du skulle skriva skulle du aldrig behöva oroa dig för ekonomin igen!". Hon har den där styrkan i rösten, och återigen tänker jag på varför man hellre lyssnar på saker om sig själv som är dåliga än de som är bra. Oftast är det ju en själv som säger de dåliga sakerna dessutom.

Så fredag morgon, jag känner mig övergiven och lite gråtfärdig, det kanske är hungern, men jag skriver hennes ord på en lapp och klistrar upp dem på datorn intill det där som min lärare på skrivarlinjen sa.
För jag tänker fanimej skriva en bok.

När jag varit vaken i femton minuter

*uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad uttråkad*

när den tunga ordlösheten fått mig att kippa efter andan

Ibland kan man inte sätta ord på saknaden. Den bara finns där i sin tunga ordlöshet. Jag saknar.

Jag saknar.
Räcker det tills orden återvänder, eller måste jag ställa fler frågor.

Wo hoo!!!

Tack Camilla, lite 'nya' serier piggar alltid upp. Speciellt när de är av Nina Hemmingsson.

R.I.P

Isis när han var kanske ett år gammal. Mot slutet såg han kanske lite mindre skraj men mer ruggig ut. Pippisen, sötaste. Jag vet att du har det bra där du är. Jag klarar mig. Jag ska bara smälta att buren står tom. Jag visste att det skulle hända i sommar, visste det i magen. Men ändå är man aldrig riktigt beredd på döden, är man? Blev du förvånad när den kom? Jag skulle vilja veta.

PK

Ibland känner jag för att vara PK/icke-PK, beroende på vem som läser det, och ta upp saker som abort och abortmotstånd, o s v.
Men i slutänden har jag ändå bara en åsikt om det hela, en slutsats:

Att förbjuda aborter är att sätta kvinnan tillbaka på den samhällsposition hon hade under 1700-talet.
Det är att göra henne maktlös. Igen.

Och, som jag skrivit förrut, skulle det mot all förmodan bli förbjudet att göra abort igen, så är jag en av dem som utbildar mig för att kunna utföra dem ändå.

Så: Givetvis är jag för aborter. Rakt av. Det är inte barn man skrapar bort. Det är sammansmältningar av celler, slem och ägg och spermie. Men vi kan ha en diskussion om när det blir ett barn av slemklumpen om du vill.

I rest my case.

Get real

Your Candy Heart Says "Get Real"

You're a bit of a cynic when it comes to love. You don't lose your head, and hardly anyone penetrates your heart. Your ideal Valentine's Day date: is all about the person you're seeing (with no mentions of v-day!) Your flirting style: honest and even slightly sarcastic What turns you off: romantic expectations and "greeting card" holidays Why you're hot: you don't just play hard to get - you are hard to get

What Does Your Candy Heart Say?

Fragment

Jag vet inte vilket inlägg hon/han kommenterat för sånt ser man tyvärr inte i inkorgen dit kommentarerna kommer*, men tack tack tack Fragment för snälla ord som läses under en kväll av tvekan.


*och man orkar inte kolla alla blogginlägg månader tillbaka för att se om något tillkommit. Det bästa vore ju om de som kommenterar på gamla inlägg bara skriver i kommentaren på det senaste inlägget och även vilket inlägg de menar. för jag är så jävla nyfiken av mig juh!

NÖJD?

Den här länken fick jag idag.
Ett nätverk för ökad jämställdhet låter bra.

Vendetta

Jag fortsätter på det där med rädslan. Igår såg vi nämligen "V för Vendetta" och jag tyckte faktiskt den var jäkigt bra. Jag hoppas att ingen missar alla referenser till judeutrotning och koncentrationsläger som dyker upp hela tiden, samt referensen till Tv-serien V givetvis. Men det är rätt svårt att inte se.
Jag kommer helt klart att se den filmen igen, för budskapet är solklart. Ge inte efter för rädsla. Se mönster i det som sker. Förena eder! Bevakningskameror och chip under huden, sändare i mobilen, redigerade nyheter, mediahets, homofobi, you name it. V för vendetta är ingen framtidsfilm. Vi är redan där.

Jag beklagar dem som bara ser den som en 'kul actionrulle' eller vad de nu kan tänkas säga.
Fattar man inte den här filmen borde man A clockwork orange-matas - för även jag kan bli det monster som jag vill krossa...

Scary?

Jag har varit hemma i Örebro i fyra och en halv timme, och jag är grymt rastlös och grovt hungrig. Jag grubblar för mycket i min ensamhet men jag tänkte faktiskt göra något annorlunda ikväll: Jag ska skriva en novell som jag funderat på i flera år. Den ploppade tillbaka in i skallen nu på tåget hem. Just nu kallar jag den bara för "katthistorien". Jag vet aldrig vad jag ska döpa mina alster till. Om inte namnet dyker upp från början så är det kört; då får den heta det som wordprogrammet döper den till, d v s första meningen i texten.

Katthistorien är ännu en skräckberättelse, och jag undrar om jag kommer våga skriva klart den i min ensamhet. Kan ingen komma hit och hålla mig sällskap medan jag skriver; jag blir själv livrädd ju, ska det verkligen vara så? Stephen King sa någon gång att man ska skriva om det som skrämmer en själv. Jag har funderat på det där sen jag var tretton år. Det finns så mycket som skrämmer, så många saker att jag nästan blir orädd av bara farten, för vad ska man egentligen välja ut bland alla läskigheter?

Så mycket rädsla, så lite tid.

Tom

Min kyl är tom, min frys innehåller två frysta bullar(i ungefär en kvart till), mitt skafferi har ris och havregryn och underliga tesorter som jag inte vill dricka.
Resten av augusti kommer att bli en intressant månad, kulinariskt sett

tre

Tre månaders uppsägningstid på lägenheten, säger hyresvärdinnan när hon ringer för att upplysa om att fönstrena ska målas. Tre månader och de har en egen kö så att sätta ut en annons gillas inte, nejnej. Men om de har någon som kan ta lägenheten på en gång vet de inte, och inte verkar hon vilja kolla det heller, för att jag ska kunna komma iväg.

Säger jag upp lägenheten till första september flyttar jag ut till första december.
December. Det är vinter då. Nära fyra månader dit. En evighet. Jag vill släppa taget nu, inte om nära fyra månader.

Om jag skiter i att betala hyran då, eller har en dunderfest igen, fram till fyra på morgonen, eller drar hem en massa människor hit som de skulle betrakta som "skumma typer". Hm.
Jag ska nog tjata på dem lite, fråga om de inte kan höra med någon på den påstådda listan om nån vill flytta in i ettan snarast.

Hm.
Fast till december hinner jag ju söka en jävla massa jobb, å andra sidan.

men fan. december.

Hemma igen

Jag lämnade D och Malmö bakom mig igen. Vi gick från Värnhem ner till stationen, jag fortfarande häpen över att alla saker utspridda över hans lägenhet rymdes i min väska, och nu några timmar senare när samma saker ligger utspridda på sängen i hallen så känns det redan overkligt, som parallella världar som jag rör mig mellan.

Hemma i min lägenhet väntar instängd luft, en tom fågelbur och ännu en räkning på över 3000 kr som jag inte kan betala. Jag ringer pappa i panik men ingen är hemma där, kanske lika bra det. Jag skriver ner allt jag har i huvudet för att kunna betrakta det lite utifrån.

Det känns så underligt att vara i Örebro igen, sorgset. VIndspelet svänger i korsdraget och jag låter det vara så, för jag vet att Isis hade gillat ljudet av det. Inte för att han är kvar här utan mer som en påminnelse. Isidor gillade vindspelet, han brukade sitta uppe på det och flaxa för att det skulle svänga. Själv blev jag galen av ljudet och flyttade efter ett tag ut det i köket, men varje gång jag kom åt det så började Isis kvittra vilt inne i rummet. Och nu hänger samma vindspel här och plingar hysteriskt, men Isis är någon helt annanstans.

läsa ifatt

Jag har en heldags bloggläsande framför mig när jag kommer hem och ska läsa ifatt en stor del av bloggarna jag har länkat till. Herrejävlars. Nu vet jag ju vilka som är sådär äckelproduktiva som jag själv kan vara, så dem läser jag ju dagligen men de andra kommer jag få läsa ikapp de senaste tre veckorna på. men det ska bli jäkligt kul såklart, men gaaaaaah så mkt skrivet det finns att läsa.

Vi ska spela här idag. Jag vet hur jag kommer göra. Mitt i allt kommer jag att inse att pippisen är död och vara ledsen i en kvart, sen gladare igen, sen ledsen. Och D får döda nazizombissar medan jag ligger på sängen och ser på/gråter/läser/skriver.
Imorgon ska jag åka hem till en död (fryst*)fågel, två tomma burar som ska rengöras och säljas, en knasig men rolig familj, och så ska jag seriöst överväga om jag kan och orkar packa ihop mitt liv till den 1 september eller om jag ska ta det till den 1 oktober.


*Ja, de la honom i frysen för de visste inte när jag skulle komma hem. Vill du att vi lägger honom i din frys när vi ändå kör hem buren och vattnar blommorna idag?
-Nej, gud nej, gör inte det! Sa jag snabbt. Då kommer jag inte kunna öppna en frys på flera år utan att tänka att hans lilla kropp låg där. Jag begraver honom i helgen, pappa kan komma med honom då.

Bye bye birdie

Inlägg nr 1800 och jag kommer med sorgsna nyheter.
Jag vaknade med en känsla av...någonting. D vaknar i samma stund. Himmelen visar undergångsväder i form av de svartaste moln jag sett på länge.
Inkorgen på mobilen har ett nytt meddelande: "Pippisen har lämnnat in, vad ska vi göra av honom tills du kommer hem/pappa" så jag ringer upp dem.
Min pippis, min Isidor, dog igår kväll. Mamma hade tyckt han hade betett sig underligt i några dagar, och bulan han hade på magen hade blivit större så han kunde egentligen inte röra på sig.

Och nu är han borta ur kroppen, nu är han på annan plats. Mitt lilla ljus, min kaxiga lilla bajsmaskin som aldrig ville äta alla frön utan plockade ut det gottigaste, som aldrig ville äta saker man satte in till honom när man såg utan väntade tills man vänt på huvudet innan han var framme och smakade. En liten turkosblå varelse med stor personlighet, den enda fågel som satte sig på burväggen när jag skulle köpa en undulat och kvittrade och ville komma med hem.
Han som satt på kanten av min tallrik i början och åt av min mat, som man kunde hålla i handen och satt han på fingrarna kunde man lite lätt dribbla med fingrarna så att han klättrade emellan dem, allt medan han han pratade och pratade med mig.

Min lilla kärlek. Kunde du inte väntat tills jag kom hem, så jag hade kunnat säga hej då? Jag känner ju att du har det bra nu, du känns glad någonstans där inne bakom all sorg men jag hade ju velat hålla dig en sista gång. Ett sista farväl.

Jag kommer sakna dig tills jag spricker.