kollektivt självmord

Man ser dem överallt. Blondiner brunetter redheads som invarderat köpcentrat/fiket/krogen. När jag sitter med annapanna och äter mat möter jag blicken på nån av de där som ser ut precis som man ska göra numera, och jag ser inte annat än den djupaste rädsla som kommer av att hon 'vet' att hon inte duger,
Hon, och många av de andra, kommer bokstavligen ta död på sig själv i kampen för att passa in, hänga med, ha det rätta utseendet, sminket, kläderna, håret, de rätta brillorna och de rätta tankarna, vara en del av en helhet och försöka svälja ensamheten och utförskapet som något som man inte kan lita på i jakten på den rätta killen med de rätta prylarna

Själv sitter jag där, blond utväxt i hårbotten, håret i nån slags tofs, osminkad och lika utanför det hela som någonsin, och jag säger till annapanna att jag inte tror att de vet, alla de där människorna som kämpar så, hur vackra de egentligen är, att de är fina redan nu. Att de nog var finare innan de började kämpa för då var linjerna vid munnen inte grundade av rivalitet och hårdhet utan av skratt och glädje.

Annapanna nickar, hon förstår vad jag menar, och senare när vi väntar på hennes buss pratar vi högt om feminism, film och hur den där elin verkligen borde lämna sin kontrollerande kille. Jag märker att alla som väntar på bussen med oss lyssnar men vägrar möta min blick