Frankenstein-teorin

Den här kärleken till sina egna skapelser; frankenstein-teorin, intresserar mig plötsligt och jag funderar vidare på hur det kommer sig att fascinationen för det monstruösa mynnar ut i en slags obegränsad kärlek. Man skapar monster i en övertro om att vara alltingets och skapelsens härskare men när monstret vänder sig emot sin skapare finns där ett ögonblicks insikt i skaparen: Även jag är dödlig innan döden inträffar.

Jag är gränslöst fascinerad av det och kan inte låta bli att se kopplingar till detta och mina egna skapelser, även om mina egna monster skrämmer mig så till den grad att jag faktiskt inte vågar väcka dem till liv igen. Instängda i sina word-dokument är jag trygg, och även om tanken på dem ibland dyker över mig kan jag slå dem ifrån mig med en axelryckning: Det ligger i min makt att fortsätta eller inte.

I samma stund som jag skriver det inser jag att jag har fel. Jag är inte min egen text. Jag är inte mina skapelser. De är någonting som genom guden ville formas och ha ett eget liv, och vem är då jag att förhindra dem detta? Jag är den skapare som i slutet kommer inse min egen dödlighet. Jag är den skapare som låser in monstren i källaren och låter dem dö utan att förstå att de hittar andra vägar ut. Jag är skaparen som kommer dö under tassen eller tanden av mina egna ord.