de betraktar oss uppifrån.
jag ser dem i molnen, vridna ansikten, flinandes med tänderna gömda bakom smala läppar, flammande vita molnhår och ovädersgalna klädnader.
men jag vet, jag vet: strax är vinden där igen, flinanden suddas ut och himmelen blir blå igen. Jag vet att allt förr eller senare är förgängligt, försvunnet och bortglömt. Jag vet att moln är vatten som faller mot jorden och sedan dunstar igen. Det är mot stenarna jag sätter min tillit, mot bergets tunga tystnad. De är kvar när jag dör och föds igen

allting återgår till samma punkt, förlöses och vilar strax igen

Sagan talar om ett högt berg vid världens ände. Om en fågel som kommer dit vart tusende år för att vässa sin näbb. När det berget är nedslitet har det gått en sekund av evigheten.



Bilden tagen av darling a k a deusexmach.Som vanligt eftersom det är hans bilder jag använder i min blogg om jag inte skrivit något annat.