en stor och lite jobbig grej
Det känns som en jättestor grej fastän det väl egentligen inte är det*, men nu ringde jag och sa upp lägenheten
Och NU säger hon(hyresvärdinnan) i bakgrunden - jag pratade med honom. Privata värdar vet ni, ett gift par - att om jag vill flytta tidigare så är det okej. Så lät det ju knappast när jag frågade om det för några veckor sen när hon sa att jag minsann inte får hyra ut i andra hand eller fixa egen hyresgäst. Dessutom frågar hon om jag kan tänka mig att flytta ut tidigare om nån vill flytta in t ex i oktober.
Ett helt annat ljud i skällan nu alltså. Antagligen har de någon som de vet kan ta lägenheten snart.
Säkert nån ordentlig moderat med fast lön. Min lägenhetsande vrider sig i ångest bara av tanken. Stackars garderobspöket med, vad ska det bli av honom sen då?
Värden/-arna vill ha nycklar hit så att de kan visa lägenheten.
Visa lägenheten. Fan, då måste jag ha det hur städat som helst alltså. Suck. Men min mamma är världsbäst på det där, att visningsrensa. Att rensa överhuvudtaget. Hon har koll på vad jag har i mitt källarförråd. Det har inte jag. Bara en sådan grej. Jag ska fråga mammsen om hon kan hjälpa mig.
*Jo, det är det ju. För mig. Som att hoppa utan att veta hur eller när jag kommer landa, om jag kommer att landa. Ska jag söka egen lägenhet i Malmö? Eller ska jag göra en Jesse("De fördömdas drottning". Boken, inte filmen) och resa light, dra på sig jeansen, stoppa ner sina saker i en sliten ryggsäck och hoppa in i bilen och dra iväg?
Jag är ju något av en trygghetsjunkie.
Nu är jag sådär modig igen, K-kvinnan: Du som undrar hur jag vågar göra de där sakerna jag gör, flyttar, väljer att behålla barnet, flyttar igen, kastar mig rätt ut...
Jag vet faktiskt inte. Jag bara gör det. Jag vill på något sätt se vad som händer sen. Jag kan ju bara, i värsta fall, dö. Och döden skrämmer mig inte speciellt mycket, som du vet.
Roande nog är det här precis som ett tarotkort jag fick upp innan jag drog till Malmö förra veckan. På bilden är det en människa med tåspetsarna på ena sidan stupet och fingertopparna som klamrar sig fast på andra, färdig att ramla när som helst:
"Om du inte vet om du ska släppa händerna eller fötterna först, eller hur du ska följa hjärtat, så släpp taget om allt samtidigt så kommer du inte kunna missta dig om var ditt hjärta är; det kommer dunka så högt..:"
Och, som jag sa när jag skulle flytta från Västerås, så kan jag ju alltid flytta tillbaka. För jag är ju fri att göra vad jag vill
Och NU säger hon(hyresvärdinnan) i bakgrunden - jag pratade med honom. Privata värdar vet ni, ett gift par - att om jag vill flytta tidigare så är det okej. Så lät det ju knappast när jag frågade om det för några veckor sen när hon sa att jag minsann inte får hyra ut i andra hand eller fixa egen hyresgäst. Dessutom frågar hon om jag kan tänka mig att flytta ut tidigare om nån vill flytta in t ex i oktober.
Ett helt annat ljud i skällan nu alltså. Antagligen har de någon som de vet kan ta lägenheten snart.
Säkert nån ordentlig moderat med fast lön. Min lägenhetsande vrider sig i ångest bara av tanken. Stackars garderobspöket med, vad ska det bli av honom sen då?
Värden/-arna vill ha nycklar hit så att de kan visa lägenheten.
Visa lägenheten. Fan, då måste jag ha det hur städat som helst alltså. Suck. Men min mamma är världsbäst på det där, att visningsrensa. Att rensa överhuvudtaget. Hon har koll på vad jag har i mitt källarförråd. Det har inte jag. Bara en sådan grej. Jag ska fråga mammsen om hon kan hjälpa mig.
*Jo, det är det ju. För mig. Som att hoppa utan att veta hur eller när jag kommer landa, om jag kommer att landa. Ska jag söka egen lägenhet i Malmö? Eller ska jag göra en Jesse("De fördömdas drottning". Boken, inte filmen) och resa light, dra på sig jeansen, stoppa ner sina saker i en sliten ryggsäck och hoppa in i bilen och dra iväg?
Jag är ju något av en trygghetsjunkie.
Nu är jag sådär modig igen, K-kvinnan: Du som undrar hur jag vågar göra de där sakerna jag gör, flyttar, väljer att behålla barnet, flyttar igen, kastar mig rätt ut...
Jag vet faktiskt inte. Jag bara gör det. Jag vill på något sätt se vad som händer sen. Jag kan ju bara, i värsta fall, dö. Och döden skrämmer mig inte speciellt mycket, som du vet.
Roande nog är det här precis som ett tarotkort jag fick upp innan jag drog till Malmö förra veckan. På bilden är det en människa med tåspetsarna på ena sidan stupet och fingertopparna som klamrar sig fast på andra, färdig att ramla när som helst:
"Om du inte vet om du ska släppa händerna eller fötterna först, eller hur du ska följa hjärtat, så släpp taget om allt samtidigt så kommer du inte kunna missta dig om var ditt hjärta är; det kommer dunka så högt..:"
Och, som jag sa när jag skulle flytta från Västerås, så kan jag ju alltid flytta tillbaka. För jag är ju fri att göra vad jag vill
posted by vandrarvild at 31.8.06
5 Comments:
Men...trodde du skulle flytta in hos D...?
jaa, det ska jag ju göra med! men jag har ett litet "ifall att" i skallen ändå men tänker att jag ju kan börja med att bo med honom och känns det som om vi inte får ensamtiden vi behöver så får jag väl köa på lägenhet då.
men jag vet inte; måla fan på väggen eller ropa hej innan man kommit över bäcken, vilket av dem är det egentligen?
Go with the flow!!
Ja, det måste man ju göra. Det brukar lösa sig på bästa sätt då men nu idag tänker jag mest att "shit, vad har jag GJORT?!" fast med skratt i magen. Lena och hennes infall....fast nu var det ju inget infall egentligen, men ändå!
Du gör ju helt rätt gumman, det vet du ju. Dags att röra på sig igen, ingen anledning till panik. Önskar jag fick en asbra anledning till att ta mig från den här kretinstaden med bara...
Skicka en kommentar
<< Home