men är det verkligen du

jag har glömt hur man andas men hösten kom över oss igen där vi stod. jag anade kylan över vattnet, krypandes, krälandes med klor och vassa tänder. höst.
vi stod där i sommarens kippande andetag, stoiska i bara armar och lyftade huvuden. hon smekte vind över mitt ansikte en sista kyss min älskade, en sista kyss innan hon med gråt i halsen måste gå

Jag vet att du när som helst kan ta det ifrån mig; ingenting är mitt att äga, bara minnas, och löv som faller från träden nu är bortglömda så snart snön faller
och lätta kyssar mot tinningen där jag står vid vatten bränns in i huden
men är det verkligen du