babylonsjuk

...och där i affären när jag letade efter äpplen att stoppa i påsen så tänker jag att jag kanske är den där personen som ska leva utan speciellt mycket pengar i det här livet.
Det slog mig plötsligt, som om jag inte sett mitt liv lite ovanifrån på väldigt länge;
Det kanske inte handlar om att sträva eller kämpa. Det kanske handlar om acceptans.

Och just nu är jag helt enkelt den där Lena som för det mesta har väldigt lite pengar och väldigt många drömmar. Jag skapar mig själv just i detta nu och ju mer jag ser på det hela lite utifrån så accepterar jag det. Det är så här det är. Jag tycker inte synd om mig själv(inte idag i alla fall) utan tänker att det här kanske är vinkeln jag ska ha av saker i denna stund: Jag är fattig därför att jag är fattig. Jag accepterar det, jag kapitulerar inför detta nya och slutar attackera mig själv med skulden som alltid ligger inbakad i att tvingas fråga om pengar och känna, emellanåt framtvingad beroende på hur, tacksamhet för varje krona.

Men det är bara såhär det är nu. Jag kräver ingen revolution från mig själv. Jag kräver inget alls. Jag betraktar det hela lite utifrån istället, och ger efter.

Samtidigt; Ju mer jag tänker på det, desto tröttare blir jag på konsumtionssamhället och mer och mer övertygad om att det existerar bara för att förhindra revolutionen och upproret som skulle komma av att människor som faktiskt tänker själva skulle komma på hur de blir behandlade.
När jag sökte på Babylonsjuka fick jag två olika förklaringar på vad det skulle betyda; Den ena var att man tröttnat på konsumtionsamhället och tycker världen blir mer och mer sjuk, och den andra dess raka motsats. Tanken att nån brattig grabbhalva går runt och köper prylar under täckmanteln att han har babylonsjukan är faktiskt en smula roande.