Trevlig midsommar

Det är midsommarafton och jag väntar på att maten ska bli klar, sen ska jag väl försöka paketera den på ngt smakfullt sätt och transportera den till syster yster och hennes familj.
Men tills dess tänkte jag bara yttre en åsikt om en blogg jag läste, fast den var nog mer av en krönika.
Jag gillade den i alla fall inte, hon var omogen och skulle försöka vara kaxig på ett bra sätt men det hela snubblade på att hennes språk var bedrövligt och hennes åsikter; well, dem borde hon väl få ha för sig själv, dem skiter jag egentligen i, men bara att hon såg på saker på ett omoget sätt fast hon lekte vuxen fick mig att tänka att jag faktiskt inte gillar henne. Jag måste inte tycka om henne. Hon skriver i Aftonbladet och det är ju ändå en tidning som jag inte tycker om.
Minns inte hennes efternamn men jag tror hon hette EvaEmma.
Att jag hittade henne var för att Linda Skugge skrev något om henne i sin blogg som jag läser varje dag på jobbet.
Så vuxet. Att kunna säga "på jobbet" trots att det bara är ett sommarjobb. Nu är det sju veckor kvar.

Jag har ensamångest och känner mig övergiven.
Det är sånt som händer emellanåt.
Ingen är online heller, för de firar väl midsommar med sill och nubbe ute i solen där jag själv borde vara.

Förrut, när jag var ledsen, så fick jag en sång på huvudet som jag inte hört på flera år men som jag fortfarande kunde texten. Bad J hämta hem den till mig och en minut senare kunde jag lyssna på den (Ack, dessa teknikens under!).
Det är Mr Big " To be with you".
Den stärkte mig för stunden, av någon anledning.
För jag satt här och kände mig övergiven och ledsen i en stad jag kallar min trots att jag inte känner nån här. För att man på något plan tänker att nån kanske bryr sig om vad man ska hitta på en midsommarafton som denna, men ingen har frågat. Kanske tror de att man redan har planer.
Det kanske är därför människor är så ensamma?
För att alla andra tar saker för givna om dem?

Som vanligt med mig är det ytterligheterna som påverkar mig på något sätt.
Samtidigt som jag har ensamhetsångest tänker jag att det här är vad jag önskade mig i början av veckan; att vara ensam så att jag kunde skriva ifatt på min nya novellidé.
Men ensamheten är inte lika lätt när man inte valt den själv.
Då gnager den och förtär, där den borde stärka och lyfta fram.
Det är som motsatserna mellan rädsla och kärlek.

Det blåser rätt igenom lägenheten, jag vädrar ur.
Kanske känns mitt liv bättre och roligare när jag kommer hem igen.
Som om jag vädrat ur något gammalt.


men jag kommer att vara densamma



det kanske är det man flyr ifrån.

Moln

Himlen är så vacker i natt.
Om jag någonsin ser andra himlar på andra klot så ska jag minnas den här, just den här natten.
Borta i horisonten börjar det sakta ljusna igen, den blå färgen tyr sig till den klarnande oranga som smyger upp över kanten och de smälter ihop. Molnen ligger framför, vackert mörkblå och tussiga. Åt de andra väderstrecken ligger himlen fortfarande mörkt blåsvart, att urskilja molnen där är svårare, jag anar dem mer än ser dem
för jag ser inga stjärnor.

Jag lutar åt det mer sentimentala när jag tänker på nätterna såhär: det vackra, kommer jag att minnas det sen; vad kommer jag att minnas av mitt liv? Väntan, tålamodet, idéerna?
Jag glömmer så snabbt det vackra. Det är det som är utan skönhet jag minns bäst.
Fråga mig vad för slags liv jag levt, och jag svarar att det har varit ett liv levt på ett ben.
Jag är klivrädd.