inte jag

Man vill känna, leva. Man vill vara. Någon sjunger det i en text jag hör i förbifarten, det var vinter ute och jag gick igenom ett köpcentrum där musiken spelas. Jag suckade och himlade lite med ögonen. Självklarheter. Petitesser.

Idag är en sån där dag när jag är skittrött på mig själv, och bara för att jag var det, och i tröttheten blev jag liten [livet skrev jag först. Jag höjer ett ögonbryn för den felskrivningen, den betyder hopp] och ville somna i en boll under sängen, samla damm och vänta där tills någon ville städa upp mitt liv trots att jag länge vetat att det bara är jag som är städerskan här i mina dagar.

Och i min litenhet och vilsenhet gjorde jag mig osams med Darling-D och nu när det gått några timmar kan jag inte ens minnas varför. Var det för att jag ville luta mig, eller var det stryptag jag tog?
Den Lena var inte jag. Hon är den där delen av mig som jag inte tycker om, och hon ställer alltid till det för mig med sin närvaro. Jag förstår inte varför hon kommer tillbaka. Jag kan bättre, är klokare, smartare.


och det är med den djupa kristallklara övertygelsen i magen som jag går för att fylla på med mat