begravning

Jag har varit med om saker som känts underliga. När något bara känns fel och bakvänt.

Men inte tidigare något som känts så underligt som att ta ut Isidors lilla kalla kropp ur plastpåsen* och försöka peta bort de fågelfrön som satt fast runt näbben och på de små fötterna. Att sedan linda in honom i linnetyg och lägga honom i en kartong för frakt till skogsgläntan kändes hur underligt som helst. Han såg ut som om han låg och sov, med den ena vingen lite utbredd under sig och fötterna tätt intill kroppen, huvudet lite på sned och ögonen slutna.
Det såg ut som en vilsamt dödsögonblick i alla fall, och det är en av sakerna som tröstar mig.

Jag visste ungefär var jag ville begrava honom och E och jag hittade ganska snart en glänta ute i skogen vid Oset där jag satte igång att röja lite gräs och gräva en grav. E grävde vidare medan jag letade sten att lägga ovanpå, men jag hittade ingen så det är det jag ska tillbaka ut i skogen för att göra om ett tag. Jag vet inte varför, men det är det enda som känns rätt, att markera graven genom att lägga stenar ovanpå den, som i gamla tider.
Och på vägen hem inser jag snabbt varför jag alltid plockar upp stenar som jag får ögonen på, olika stora stenar, i olika former. Inte för att jag tänkt lägga dem på Isis grav, men ändå känns det sammankopplat: Jag samlade stenar till ett outtalat syfte, och nu ska jag använda dem till graven.

Att lägga ner honom i marken fick mig att gråta. Att ösa jord ovanpå den lilla, till synes sovande, kroppen fick mig att fortsätta gråta. Jag sa "Hejdå Isis" och så var han övertäckt: Torr ljus jord ovanpå turkosa fjädrar och sen gräsplätten på plats igen. Kroppen är begravd men känslan och minnet behåller jag ett bra tag till.


*Mina föräldrar har inte samma syn på djur som jag själv och placerade alltså honom i en plastpåse i frysen i väntan på att jag skulle komma hem