R.I.P
Isis när han var kanske ett år gammal. Mot slutet såg han kanske lite mindre skraj men mer ruggig ut. Pippisen, sötaste. Jag vet att du har det bra där du är. Jag klarar mig. Jag ska bara smälta att buren står tom. Jag visste att det skulle hända i sommar, visste det i magen. Men ändå är man aldrig riktigt beredd på döden, är man? Blev du förvånad när den kom? Jag skulle vilja veta.
posted by vandrarvild at 11.8.06
2 Comments:
Jag tror att man alltid blir förvånad. Kanske för att man aldrig kan föreställa sig tomrummet som uppstår när personen/husdjuret verkligen är borta. Jag tror hela tiden att jag ska hinna hälsa på min mormor en gång till, och sedan en gång till och så...ja så håller det på. Den dag hon dör kommer det antaglien att bli ett aniklimax efter all väntan och stress. Det går helt enkelt inte att tänka bort en människa som stått en nära i 30 år, det går bara inte.
då kanske du ska åka och hälsa på din mormor redan imorrn.
tomrummet, eller snarare tiden/tidsrummet förändras så mycket också, när någon är borta. Som om saker går långsammare och man ändå uptäcker att det gått en vecka, en månad, ett år sedan de dog och man vet inte hur det hände för saknaden är så stor och oberörd av tiden.
Skicka en kommentar
<< Home