...bara du slår en signal

...och det är ungefär nu som rastlösheten brukar infinna sig och
efter att ha sagt till en vän att han kan ringa om han känner för att prata, för jag misstänker att han kanske behöver det, så funderar jag på telefonsamtal i stort och alla de där gångerna som jag lovade att ringa men inte kunde eller hann eller bara glömde det rakt av; alla de gångerna kommer tillbaka igen, förlåt att jag missade att ringa för nu väntar jag på samtal som aldrig kommer och jag vet inte om jag ska vara störd eller förbannad på att en del är ens vänner till en viss gräns, så länge det passar dem och jag har varit den vännen jag med så jag vet hur det är att vara på andra sidan. Därför är jag så störd. Jag borde hata människor istället för att inte vilja ge upp allt hopp om dem.

huvuden rullar och natten tränger allt längre in i människors sömn.