Jag sa aldrig att hon lämnade mig. Jag sa bara att hon råkade dö

Gudinnenamnen dör den här sommaren.
Isidor("Gåva från Isis") först, och nu är det Freja som är sjuk och inte orkar röra sig, hjärtat slår konstigt och hon kissar på sig och har inte ätit på flera dagar.
Hon är fjorton år i år och det var väl rätt väntat att hon skulle bli dålig, men måste det gå så fort, vi hinner inte med att anpassa oss i de nya tomhetstankarna?!
Utan henne finns ingen mer vitt och brunt lurv som ylar av glädje när man kommer, som viftar på svansen så att man tror arslet på henne ska lossna: Ingen mer vovve som kommer och tar ens arm i munnen med försiktigt bett och drar med en runt som om man är en trofé innan hon släpper och måste, bara måste upp i famnen. Hon är min vovve, helt enkelt.
Det finns ingen hund som blir så glad när man kommer som hon.

Jovisst, de andra blir också glada, på sitt sätt. De är ju hundar. Men Freja är lite mer min hund, man fäster sig så lätt vid dem och nu vet jag inte ens om hon lever dagen ut eller ens den här timmen. Inte heller där hinner jag säga hejdå, inte heller där får jag ta avsked. Och om de tar henne till veterinären har vi inte ens en grav att besöka. Bara foton att fästa tårägd blick på*.

Så varför kan jag inte vara riktigt ledsen? Jag känner lite som med Isis: Jag visste det redan, i magen. Jag hade det på känn. When you´ve gotta go, you´ve gotta go.
Dessutom försvinner de inte på riktigt.
Det är bara kroppen de lämnar, men aldrig mig**.

Men snälla, jag orkar inte mer nu, orkar inte att fler lämnar mig sådär
.

*Jadå, medveten 'felstavning'.
** Systerdottern och jag undrade just vem hon skulle tänkas komma till sen, i andeform. Jag tror hon stannar hos mamma, men kanske syrran, kanske mig. Vi får se.