måndag, maj 30, 2005

Silverhovar

Jag vill vila här.
Stanna till och andas.
En önskan om att gå bland träden fyllde mig med samma sak som våren; en levande önskan att gå vidare och förvandlas till fjärilens varma färd på vinden; en evighet av svävande, en regnbåge som vilar stilla på himlen och jag som ser fjärilen fylls av evig tro och kärlek till det levande. Varje steg du tagit omedvetet är förlåtet, varje dina orsaker och verkan är över nu, börja om, fly fritt mellan trädens stammar, spring vild in till det som du är, din vildhet är döende men det vilar en drake vid varje bergstopp för att föra dig hem till fantasin igen, en enhörning väntar i varje gathörn på att du ska se henne dra gnistor mot asfalten med silverhovar, det sitter en ängel på varje hyllkant för att vaka över dig. Vakna nu, det springer vilda drömmande hästar ute bland bilarna på motorvägen och du har chansen att följa med dem om du bara vilar på fjärilens vinge och vandrar in bland molnen. Du har bara nu, och nuet älskar dig.

Vilddjurshjärta

Varför kan inte blodet rusa sådär när jag är rastlös, varför kan inte orden blöda sådär när jag vill att de ska blöda, utan mina ord blir jag plötsligt liten och svag, omedveten om att de alltid finns i hjärtat, det starka vilddjurshjärtat med rent blod, för att genom trädkronor se natthimmelen spegla stjärnorna tillbaka till mina tankar, att låta vilddjuret känna lukten av de andra, de som väntar på mig att jag ska återkomma till dem. Du är inte den som ska stanna kvar i det lilla rummet, med de svarta och grå kläderna, du ska vara där skogen glesnar till en yta av äng och vatten.
Du ska skratta högt åt allt du tycker är roligt, så magen hoppar!
Du ska släppa ut håret och inte bry dig om ifall klänningsfållen får en fläck.
Du ska vara den som tänder ett ljus i fönstret för dem som inte hittar vägen.
Du ska vara den som regnet faller ljudlöst på, som vänder ansiktet mot himmelen.
Du ska vara den som hoppar i vattenpölar om det är det du vill göra!
Inte ska du sitta här bland åsikter som luktar skit lång väg och bland människor som tror de måste leva som lik för att vara viktiga i världen. Inte ska du stanna kvar där ingen kärlek finns, du ska vara kärleken själv.
I ditt vilddjurshjärta vet kärleken hur den får plats. Inte ska du se dem i ögonen, de som vill ändra dig till något litet och krampartat skrattande, inte ska du sitta still när du hellre vill hoppa på ett ben, inte ska du tiga still när du hellre vill skrika. Inte ska du sitta stilla på en stol om du hellre sitter på kanten av bordet.
Inte heller ska du gå samma väg som de om du hellre känner för att gå åt motsatt håll. Du ska sjunga dig fri, du ska dansa och skratta, du ska le och älska så att hjärtat spricker och läker av sig själv.
Du ska vara den allra största obegränsade personlighet som bara du kan vara, det största och vackraste du kan få dig själv att vara, utan deras krampaktiga försök och tvångströjor till hjälp. Alla de som vill ändra på dig, göra dig till en av dem, som vill att du ska begränsa dig och vara som dem; SPRING! Spring tills du hör hur blodet rusar i öronen, tills blicken din är svag och dimmig av ansträngningen, spring tills du stupar! Säg ” Du kan ta allt jag äger, ta ifrån mig mina pengar och kläder. Du kan säga att jag är en idiot eller en babblande fåne. Du kan försöka ta ifrån mig min styrka och djupa tro, du kan försöka trycka ner mig och tala illa om mig bakom min rygg. Men du kan aldrig få mig och min själ, du kommer aldrig få mitt vilda hjärta att klappa för din sak. Du kommer aldrig att få min vilda själ att dansa efter er pipa. Det finns bara ett Jag, och original ska man vara rädd om. Bevara, behandla med största respekt och nyfikenhet. Lämna mig i fred.”

tisdag, maj 24, 2005

Gå din väg

Inspirationen sviker, jag vill återigen att du kommer hit om natten och rycker tag i mig och drar med mig ut och visar att man kan leva, istället för att jag ska sitta här och gräva mig in i tanken och det andra, det där tystade sorgsna djupa som vrålar under ytan.
Jag funderar på om jag saknar något, men det gör jag inte. Jag funderar på vart jag skulle vilja vara: jag vill vara där livet är, där kärlek finns, jag vill vara någon annanstans där platsen alltid är hemma. Som i mig själv.Jag vill värma händerna på din mage och känna hur hennes bruna hår smeker över min kind. Jag vill se på vind och dess lek med löv, jag vill sjunga starkt.

Jag längtar in i mörker. för jag vet att på andra sidan är det ljusare. Om jag har tur. Här är det bara mulet, och jag fryser om händerna och vill ha någon att somna intill, bara sova, höra hur denna någon andas djupare när han sjunker längre och längre ner i sömn. Inte röra vid, bara vara nära.
Jag tänker inte lika ofta på döden längre. Detta trots att jag inte har bestämt mig om jag ska leva eller inte. Jag tänker bara inte på det på samma sätt. En dag dör vi allihopa, och om ingen skriver ner att vi varit här, så kommer ingen minnas oss, ingen kommer veta hurdana vänner vi var eller varför vi tyckte så mycket om varandra. Ingen kommer veta, och varje hemlighet som nu känns brännande kommer att sjunka ner i jord, lösas upp i vind och göra sin resa rakt upp i rymden. Det kommer att vara en fullkomligt befriande sorg.

Låt dig inte luras av orden. De är inte jag. Jag är bara dess tunga och gom, jag är dessa hugg som skär itu. Låt dig inte luras av leenden, jag andas fortfarande, jag ser igenom dig.
Jag vet vem jag är. Det får inte saker att kännas lättare, mer legitima. Jag undrar hur du känns under mina fingertoppar. Du utan vargarna och de lätta skratten. Gå inte din väg. Det finns så mycket annat att prata om. Gå din väg. Den är din egen.

söndag, maj 22, 2005

Av alla stjärnor var du den...

Flyttkaoset här hemma gör det svårt att sätta sig ner och samla tankarna. Men nu när det började åska vaknade jag till liv igen. Det luktar sommar ute, regnvåt asfalt och blommor.
Under den korta tiden jag var sjuk så hann det bli sommar ute, och jag står häpen inför det igen; som varje år. Minns jag vintern nu när vinden är varm, minns jag våren och lövsprickningen och hur jordfärgerna dukade under för det gröna?

Det är svårt att minnas sådant som återkommer varje år; man lägger inte märke till det.
I varje andetag är man van vid livet, döden finns inte på nära håll, man tänker att man ska hinna uppleva livet, skogen och lägereldarna det här året; ta igen allt det man missade förra året, och året innan det.
Sen när kylan börjar bryta igenom vindarna och september kommer har man inte hunnit i alla fall, och man rycker på axlarna och tänker; Nästa år.
Man är van vid att leva. Det är därför tanken på döden blir så svår.

fredag, maj 20, 2005

Ett första försök

Jag råkar vara en som skriver och det går inte att tvätta ur.
Tro mig, jag har försökt. Varje gång jag sagt mig själv att jag ska sluta skriva brister jag i gråt eller blir sjuk av alla novellidéer som attackerar mig. Jag slipper inte undan.
Jag är ganska säker på att jag inte vill slippa undan heller;
Jag intalar mig att det är en gåva jag har fått.

Jag är ringrostig med orden.
Jag gör ett första försök. Igen.