uppfukkat

Jag är så jäkla rastlös, trött och sitter hela tiden och sträcker på mig, förmodligen för att jag sitter helt jävla uppfukkat. Dessutom har jag börjat få ont i min andra handled idag. Lovande. Imorrn ska jag lösa ut inflammationsmedusinen(okejokej, det stavas medicin men hur kul är det då.), köpa nytt grönt te, ligga i solen och inte sitta vid datorn alls.

Jag hade planerat att sova, ta promenader och sova i helgen med men jag tror inte det blir så. Istället misstänker jag att jag måste rena någons hem från diverse underligheter: Saker som flyttar sig, ljud av steg och tunga saker som dras över golvet, och en stark lukt av snus i tomma luften, m m. Hur som helst så ska det bli intressant om det verkligen är något.




gaaah, jag är så jäkla trött

kapten blåskägg

Jag minns när man kunde inbilla sig att man var kär i någon för att det passade ens syften.
Det hela påminde om historien om Kapten Blåskägg till slut
"Men han är rolig och hans strumpor luktar ju inte SÅ illa, och hans kommentarer är ju inte SÅ elaka för det är ju rätt trevligt att slippa vara ensam även om jag har ont i magen hela tiden".


Hans skägg är ju inte så himla blått, och det gör inget att jag inte får beträda vilka rum jag vill i hans slott för han ger mig ju så fina saker och säger så snälla saker ibland och även om mina systrar varnar mig för honom så är hans skägg som sagt ju inte såååå himla blått....

spooky

okej, jag är fånig och blödig, men jag gråter alltid av TV och film när det är sorglig. Igår grät jag när jag såg Ghostwhisperer när de talade med den döda pojken och han gick vidare. Sen ler jag ut i rummet och torkar tårarna med kommentaren"Jaha, det där var intressant. Vad ska vi göra nu då?"

plocka påse

En del bloggar är så seriösa. De ska avhandla det ena ämnet efter det andra och nästan skriker för att höras. Just ramlade jag in på en blogg om lärare och politiken i skolorna som de får stå ut med; dubbelmoralen och de bråkiga eleverna.
Ja, det är viktigt. Jag vill inte ha en massa idiotbrats som tar hand om mig när jag blir gammal, ta hand om kidsen NU. Men skolan är ju ingen avstjälpningsplats för kids vars föräldrar inte orkar ta hand om dem, så skolans ansvar borde vara mindre än vad de snackar om, eller?

Och valåret och alla jävla bloggar om det där. Jag kommer att rösta på ngt jävla parti men faaaaaaan, kan man inte få plocka lite mer bland åsikterna?
Lite miljöparti, en dos vänster, helt utan moderaterna men en halv åsikt från folkpartiet?
Som det är nu är det ju allt eller inget, och de flesta kommer ju välja: inget.
Man kunde väl rösta i block istället. När det gäller vård/skola så presenteras några olika alternativ, och så röstar man på det man gillar bäst. Sen röstar man på nån av åsikterna om miljö och så vidare...


och jadå, jag inser bristerna i det systemet med...

hud

Ibland när jag råkar stryka emot okända människors hud väntar jag på rysningen som jag kan känna när huden tillhör någon jag känner något för

men den uteblir

När jag rör vid hans hud med fingertopparna känner jag ingenting alls. Ljust hårig handled, nerbitna naglar. Jag hjälper honom på med armbandet, han tackar och går vidare och för en stund funderar jag på varför det ska vara så svårt med närhet

Hasselhof

Åh, David, när jag hör dig sjunga kan jag riktigt se hur dina bröstmuskler spelar under tröjan, hur hockeyfrillan svänger i takt och hur juckmusklerna arbetar sig varma i dina tajta jeans.

bored now

Smarta tanten. Lokalradion är så korkad. Och trist.
Hon klagar på musiken på P3 och ändrar kanal med ett muttrande(som en hyllning till både mig och D. Viär mästare på att muttra och småprata för oss själva) och jag får lyssna på "Ta mig till havet" och känner mig som tolv år och mår lite illa av mackan jag käkade nyss, eller är det musiken

När hon gör posten tänker jag byta tillbaka.

Nu ser jag att sommarjobbarbimbon - som käkar en snickers till lunch och sen klagar på att hon är sååååå trött jämt och är den som ringde och frågade hur hon skulle ta sig till jobbet förra veckan - blivit vän med kollektivbimbon - som kommer till jobbet i stilettklackar, übersminkad och med lösnaglar som hon måste ta bort varje morgon och som går runt med en lätt äcklad min.
Det var väl inte alltför oväntat.

Klicka för skogen!

Kom ihåg att klicka för skogen idag!

BTW

(And by the way, I love you too)

dyrbart

När jag har pengar hemma brukar jag låta dem ligga framme. Mest för att mina drömmar vill kosta ännu lite mer pengar, och några femhundralappar slängda på rumsbordet känns helt i stil med detta.

tut tut

Hittar en blogg där de påminner(mig) om att biluthyrningsföretag vill ha sina bilar tillbakakörda till en del städer. Jag måste komma ihåg att påminna D att kolla det där ifall han vill ta sig gratis mellan malmö och örebro. Kan t o m ringa åt honom.

arbetsskadad

Herrarna från Företaget För Bekämpande Av Skadedjur berättar att de är arbetsskadade efter 33 respektive 21 år i branschen.
Att de sniffar i folks källare även efter arbetstid för att känna lukten av råtta eller inte, att de ser sig om efter skadedjur på platser skadedjur trivs. På sommaren sker det inte mycket i kulvertarna och källargångarna på fabrikerna runtom i länet utan det är till hösten alla djur och insekter drar sig inåt igen.
Jag berättar att jag har silverfiskar hemma och att jag stör mig på dem.
"De är väldigt vanliga. Men de gör ju ingen skada egentligen." säger mannen med alla skrattrynkor men den andre lite fetare mannen ser inte lika glad ut. Han gillar nog inte heller silverfiskar.

kommersiellt

Inse det här: Det finns ett företag i företaget. En har hand om reklamen i pappersform, en annan har hand om reklambilder(logga, produktbilder) och hemsidan och en tredje annan reklam plus vissa reklamprylar.

Dessutom har vi bara företaget jag jobbar för och reklamen för det. Alltså ännu en eller två personer inblandade.

Gissa hur ofta jag kopplar rätt till just dem.... Nu ringde en av dem och försökte klara ut det hela. Jag ler och antecknar men finner ändå hål att fylla men vågar inte ringa tillbaka riktigt på en gång för att fråga.
Pinsamt ju.
Jag tycker de kan slå ihop allt i ett. För att det blir enklare för mig. Ego, javisst.

I jämförelse är vi en amöba

Ibland svindlar det till.
Har vi ens rätt att förstöra den här planeten, vara kaxiga, dumpa skit i rymden?
Jag tvekar. Människans hybris har ju redan börjat straffa sig.

torsdag

Idag kommer farbror doktorn hit och jag fick en tid kl 2. För att min handled inte är mycket bättre än i måndags. Sjuksyster såg bekymrad ut när jag nämnde det igår. Förmodligen är det nån jävla inflammation i nån muskeljävel som driver med mig. Men numera kan jag nästan vrida handleden, och nästan bära saker med vänster hand. Jag finner det hela en smula besvärligt, och stödskenan jag fick är i vägen mest hela tiden. Tar jag bort den börjar det klia lite och sätter jag den lösare funkar den ju inte som stöd.

Annars är det sol ute, molnen ser ut som små söta sönderrivna rester av bomullstussar och på radion spelar de ABBAS "Waterloo". Jag misstänker att Maud bytt kanal när jag var iväg till skrivaren men går hon på toa snart(det gör hon) så byter jag givetvis tillbaka till P3...

Jag har fixat så att Annapanna OCH Helena kommer hem till mig kl fyra idag, för att stärka min identitet på banken när jag ska dit och babbla om att mitt kort inte funkar. Men nu smsades jag med Annapanna som har samma bank som jag så jag för över pengar till henne på några sekunder och hon tar ut dem så att jag kan köpa nytt busskort.
De dagar som blir över på det kortet när jag slutat jobba får väl E åka upp, hellre än att kortet inte används. Och A och H får hänga på till banken ifall att de måste identifiera mig på ngt underligt sätt när jag ska beställa nytt kort. Sen bjuder jag dem på glass. Det är ju sol ute idag. Kommer det regn tar vi en fika. Jag behöver lite girltalk. Fast med tanke på att vi alla tre gick filmvetenskap tillsammans blir det nog filmsnack med.

Igår på vägen hem hade busskortet avmagnetiserats. Jag är rätt bra på att göra det med mina kort har jag märkt *harklar sig generat*
Som tur var så var det sista resan innan kortet tog slut, men jag som hade tänkt sova på vägen hem blev lite störd på busschaffisens arrogans(hon ville inte ens kolla på kvittot som man får med när man köper kortet utan var bara allmänt otrevlig) och det högljudda pladdriga hotet om en eventuell kontrollants påstigande och en summa på 600 kr i böter. Erbjöd hon mig att köpa en biljett istället? Nej.
Själv tänkte jag inte på det för jag hade ju redan betalt resan, via kortet, och tänkte mest på hur jag skulle slippa undan en kontrollant, och i slutet av resan, när jag tittat på varenda hållplats längs vägen för att kolla om någon klev på tänkte jag att jag helt enkelt skulle överklaga.

Imorse är det samma chaffis på bussen. Givetvis känner hon igen mig och jag ser hur hon nästan suckar till. Jag tänkte att hon hade sådana där rynkiga läppar som en del får av att alltid snörpa ihop munnen och vara irriterade på allt och allas existens.
Men det är ju faktiskt hennes eget problem.

Till Idioterna där ute

Jag minns alla de gånger du inte hörde av dig, alla de stunder då du valde andra framför mig och varje gång du undvek att svara på mina frågor. Jag minns varje gång jag lämnades ordlös och alla de där tårarna jag höll tillbaka tills jag visste du inte såg. Jag minns ilskan och besvikelserna och insikten som till slut kom: Du var inte värdig.

och inget har ändrats sen sist

Någonstans i huvudet vill jag skriva på något, ge mig en historia att berätta, för min egen kan jag redan. Jag skriver listor på vad jag ska handla när jag får lös lite av mina pengar. Bankomatkortet avmagnetiserat igen och skåpen är tomma. Bankerna stänger innan jag hinner hem och pengarna jag har i plånboken är inte mina egna utan pengar som E gav mig i ett infall av vänlighet "Jag har en hundring, vänta" och jag ska betala tillbaka den så snart jag kan men tills vidare sitter jag hemma och kokar soppa på en spik och tänker att jag ändå är rätt bra på det nu efter år av övning men jag är trött på mat och skulle leva på mackor, frukt och godis om jag helt kunde bortse från att det inte är helt hälsosamt: Samtidigt suckar jag och tänker lite cyniskt att det jag äter ändå inte är så hälsosamt och min underliggande alltid närvarande dödslängtan gör sig uttryck genom hur jag tar hand om mig själv emellanåt; rastlöst och med en likgiltighet som grundar sig i att jag ändå kommer dö, kanske imorrn, och då kvittar allting ändå för det enda jag kommer tänka på i slutet är något fånigt, kanske på färgen på min hud eller hur smärtan inte är som smärta när man är på väg bort utan bara ett sätt för kroppen att släppa själen, den som dör får se, tänker jag och skriver lydigt ner saker som havregryn, socker och grönsaker på min post it-lapp medan jag känner hur det blåser kallt från fönstret som jag inte vill stänga av rädsla att vara utestängd från utomhus trots att det är enkelt för mig att bara resa mig och gå ut, göra något enkelt som att posta ett brev till en vän eller lämna tillbaka boken som jag ändå inte kommer orka läsa på bibblan men nu när solen trasat sönder all the pretty clouds flyttade jag mig från kökets solsken för att vara dold i skuggan och inbilla mig att det kanske kommer att åska ändå, eller att regna så att det dånar; allting med en känsla av djup längtan och befrielse och ögonen ömt fästade vid den blixtrande himlen där nu ändå molnen seglat bort och lämnar en blå skoningslöshet bakom sig. Ge mig en historia att berätta, för min egen har jag skrivit ner gång på gång och i slutänden kommer jag fram till att jag behöver något stort avgörande att leva för, istället för att trotsa

besvikelse

Ibland blir jag lite besviken på att det inte är okej att vara besviken.
Som om det skulle lösa något åt vardera hållet, nej, men ibland vill man ju vältra sig i besvikelse och inte vända allt mot sig själv och sina egna förväntningar av saker.
För det ÄR okej att ha förväntningar.
Att inte vilja ha det är att förutsätta att saker kommer att gå åt helvete.

Så ibland är jag helt enkelt lite besviken. På saker.
För att jag är tillräckligt barnlik för att vilja ha drömmar och vackra skeenden.

Sen tar det emot att skriva vad jag är besviken på för det kommer jag ju att få höra om sen.
Så jag låter bli. Istället ska jag göra något att äta. Och tänka på andra saker än besvikelser. När man börjar så rullar det på, snöbollslikt.

teori

Jag har en konspirationsteori(så om min blogg stängs ner efter detta så har jag rätt, haha.) som jag fick när jag undrade vem som betalar alla utgifter till de här reklamfria bloggsajterna.

Bloggarna startade ju för några år sedan, i en tid av oroligheter. WTC-händelsen var färsk och sårig, Bush ville göra sina korståg mot terrorn och islam och informationssamhället började på något sätt urarta i och med att människor med lika intressen nyttjade nätet till sina kontakter. Terrorister och pedofiler kunde ostört syssla med alla sina intressen och ingen kom egentligen på dem innan det var för sent.
Friheten på nätet utnyttjades till max, och någonstans fanns det männsikor som redan anade hur detta kunde urarta. De ville ha kontroll på människorna, behövde insyn i deras liv och kommunikationen mellan dem.

Så då startar någon en ny trend. En trend där varje människa ska kunna skriva vad hon vill och alla ska kunna läsa det utan att behöva lösenord.
Tillgänglighet.
En slags frihet under ansvar presenteras för folket världen över.
För att de ska kunna komma i kontakt med varandra lättare, sägs det, men även för att insynen i människors tankar och åsikter ska vara lättare att komma åt och registrera. Människor börjar blogga, och eftersom de som vill ha kontroll och insyn vet att det är lätt att starta ett internetbaserat rykte så sprider man ut att den nya trenden att blogga är enorm- så det exploderar, för människor är en fårskock som vill ledas och alla går villigt med i bloggtrenden, helt omedvetna om att de ständigt betraktas.
Vi är lurade dubbelt om.

förnimmelse

Ibland stannar jag till inför namn på städer och platser och ryser till av igenkännande, som om jag varit där förrut.
Lukter kommer fram och en känsla. Jag kan känna "Ja, Jerash, det var där jag blev piskad. Lukten av blod, och solen som får blodet att stelna till en seg massa på min mörkbruna hud".

täfflååån

Folk fattar uppenbarligen inte när jag är djupt ironiskt och spelar käckt urflippad och säger saker som"Jamen. HAJA! En telefon i TEFLON"! GUUU BA VA ROOOLIGT!"

Jag saknar Jesper. Han fattar alltid sånt.

Ännu en tävling

...och som om ödet vill knuffa mig ytterligare i ryggen råkar jag på tidningen VI och hittar ännu en författartävling...

OKEJ OKEJ; I GET IT!!!

Dröm

Jag drömde så underligt igen. Jag var polis och när jag var hemma hos min kompis Jag Själv/Helena och mitt i allt så släpper vi medvetet in en man i huset som var ond/kriminell/inte bra och jag lyckas gömma mig i huset och kallar på mina arbetskamrater som startar värsta uppbådet för att rädda den kidnappade Jag Självet i huset där hon hålls helt mot sin vilja.
Jag smyger mig alltid iväg från dem när jag är i huset, i närheten av jag självet, håller mig lite på avstånd för att höra vad de säger. Skurken märker mig aldrig utan jag smyger ner i källaren och hittar en dörr i väggen som jag vet att skurken inte kommer märka(för sånt vet man ju i drömmar). Just när jag tagit mig in genom den lilla dörren, genom att åla mig in, så hör jag hur skurken och jag självet/Helena kommer ner för trappen, hon talar med orolig röst och försäkrar honom om att det inte finns nån där nere, titta ska du få se, och jag hinner få igen den lilla dörren just innan de kommer in. Inne i rummet inser jag att jag är helt trygg,. Det är helt blåmålat och större än jag först trott. Jag ser på sakerna som ligger där inne att mina föräldrar brukar vara där. Det ligger sovsäckar och campinggrejer på golvet och i ett hörn står en laptop på ett högt bord. Jag inser snabbt att jag redan kommunicerar med Jag Självet/Helena via msn eftersom en ruta är öppen där, men där heter hon "Gullberg". Jag vågar inte skriva till henne av rädsla att avslöja hennes lögn och skada henne men att msn-rutan är öppen där på datorn gör att jag vet att hon känner sig trygg när hon vet att jag i alla fall ser det hon skriver.
Senare räddar jag henne. De kommer utanför huset och promenerar och jag har en slags uppblåsbar sak som jag åker på marken med och om man trycker på ovansidan av min tumvante så får man den att blåsas upp ytterligare och föras framåt. Då är jag självet/Helena inte den personen längre utan Tove och vi går förbi huset hon växte upp i och hon är ledsen för de har tagit bort balkongerna och huset är helt avskalat. Och där någonstans tappar skurken fokus och jag åker iväg och hem med jaget/Tove/Helena och mina arbetskamrater poliserna har hela tiden bevakat oss och haffar nu skurken.
Hemma i det blå rummet bakom väggen är det nu fullt med folk som jag kände när jag var yngre och på golvet står kistor med minnen; kläder och teckningar. På radion spelas en låt som jag känner igen och människor dansar stillsamt.


Jag har redan analyserat den för mig själv. Den är väldigt talande, och inget av symboliken är något nytt, men jag är lite road ändå.
Den ytliga Lena hotas av the big bad och den intuitiva Lena går inåt(ålar sig in/pånyttföds till det blå rummet= intuitionen och livsgrunden/basen) och smyger runt i sinnet för att rädda den ytliga Lena och flyter fram och drar ner henne i knät framför ögonen på the big bad och så kommer den starka kraften, den smygande rättvisan polisen/mina vänner, och haffar skurken, tillintetgör the big bad och jagsjälvet/Lena åker hem och den inre Lena är den yttre och vi/jaget firar i det blå rummet(intuitionen) och är starka tillsammans igen.

Flyg lilla nyckelpiga

Nu sker det ju inte på en gång, men det här är ju faktiskt rätt schysst för min del. Jag är ingen större fan av att flyga utan håller mig heller på marken, men det är ju värt att kolla priser i alla fall.
Och för er som inte ids kolla länken så ska de börja med flyg mellan Örebro och Köpenhamn. Köpenhamn ligger nära Malmö. I Malmö bor D. Oki?!

Oh, my love. Hur jag önskar att du var på väg hem till mig nu.

bite my ass

den där hybrisen bet mig i arslet. nu har jag duschat och tvättat håret och som jag befarade: Nu sitter den där den ska: Smärtan i handleden. Halleluja....

otacksamhet klär mig illa

Sötaste mammsen har hittat nån fabriksförsäljning med kläder på platsen där de semestrar, och nu har hon köpt kläder till mig med. Igår ringde hon om storlekar och färger, och jag sa "Allt utom beige funkar men är hon osäker så kör på svart. Och den storlek som syrran köper, köp nån storlek större så jag får plats med bopparna. Syrran har ju inga boppar knappt."
Nu påstår mammsen att hon blir galen om jag inte gillar något av det hon köpt. Men jag kan ju inte säga "Jo, men jag kommer gilla det!" för vi har ju inte samma smak alls och hon är många mil bort så jag kan bara ge vaga försäkringar på telefon och säga "Det där blir nog jättebra, det låter ju schysst!". Men att min systerson är med och tycker det är schyssta kläder är väl något av en försäkran på att jag kanske kan använda det.
Hon hade köpt en tre fyra tröjor, ett par byxor och några linnen för under 300 kr. Jag tröstar mig med att jag ju alltid kan ge bort kläderna till någon bättre passande kroppsform om några månader, men jag känner mig ändå som en otacksam dotter som inte delar smak och övertygelser med min mor, det stinger till, men går snabbt över; jag är van vid skulden, modersskulden, den har jag delat mitt liv med.

Till spektaklet lyssnar jag på M Ward och Tom Waits. Varför har jag inte upptäckt Tom Waits innan? Ah, all denna tid som förflutit då jag varit döv i en kokong av rastlöshet....

MER KNAAAAAARK

I några dagar har jag försökt se Troja. Ni vet, filmen där Brad Pitt springer runt i rustning och muskelben och ser ut sådär som bara Brad Pitt kan.

Och jävlarihevetesfan vilken kass jävla rulle. Jag klarar av en kvart åt gången, sen går jag och gör annat och glömmer att jag har videon på. Glömmer att jag tittar på film.

Om en film inte kan hålla mitt intresse mer än en kvart åt gången så är det en film som inte är vidare bra.

..och orlando bloom ser så jävla fjantig ut, och när jag stängde av filmen med en suck nu sist jag försökte kolla så hade eric banas karaktär just dött och Troja är den enda film han är med i där han inte ser ut som en skitnödig bajsfjant.


Gaaaaaah, jag vill ha filmknark, ge mig TV-knark och gör mig bildhög på illusioner om alternativa världar och andra verkligheter.




Min handled är f ö bättre idag, men knappast helt bra, jag har haft stödet på hela dagen men tog av det när jag kom hem, men jag vågar inte göra något avancerat, som att bära något med den handen. Jag gissar mig till en viss hybris genom att inte ha stödet på nu; jag kommer nog få ont som fan senare ikväll men då tar jag itu med det då.

nu när det är sagt

När man väl har sagt det som får en att vilja gråta brukar det försvinna och nästan kännas löjligt.
Som nu idag. Jag pratade med VD-assistenten när jag var upp till hennes rum och lämnade en sak, och allt det där som jag varit ledsen över under morgonen flödade fram ur mig utan att jag ens hade tänkt säga det.
Vi pratade lite om det hela och senare ringde min chef, VD-assistenten hade ringt henne och sagt att jag varit ledsen och nu ville hon att jag skulle ringa upp när jag kunde prata
"Inte ska du gå runt och må dåligt över det här" men satkärringen som det hela handlade om hade i alla fall fått sig en liten känga av chefen hon med, hörde jag, så nu vet hon att hon inte kan agera obemärkt och bara det känns rätt skönt.

Men nu när jag fått ur mig allt så känns det inte som en stor grej längre. Men jag misstänker att jag skakat om lite där uppe, men fortsätter den tidigare omnämnda vara en sur elak satkärring så kommer ju chefen i alla fall tro mig när jag säger det, just för att jag gick genom VD-assistenten, och den kvinnan, hon biter ifrån så att det känns.
Så på det sättet känns det skönt att man ligger bra till hos henne, att hon lyssnade.
Och som sagt: nu känns det inte som en stor grej längre. Kommer satkärringen imorrn och säger nått känns det som om jag vågar säga att hon faktiskt inte är en trevlig människa någonstans och totalt charmlös.
Och vill hon vara jäkligt elak mot allt och alla är det ju hennes val och förlust.

Jag vill ha något att säga

Jag säger som Aniara: Jag letar efter ord och något att fördjupa mig i, jag vill ha något som stundvis sveper iväg med mig. Jag vet inte om jag letar efter harry potter-känslan - jag ska bläddra i de böckerna strax för att se om det är vad jag söker- eller om jag är ute efter något annat, ett djup med blå färg. Jag längtar efter något att säga, och något att ta på allvar, någonting övertygande som tar kål på likgiltigheten och de snäva tankarna.

När jag varit hemma i fem minuter klär jag mig i de mysigaste kläderna och går runt och känner mig hemma, hur skönt det är. Jag orkar inte med att vara ironisk eller ens ledsen och svag. Jag orkar inte tänka på dagen som varit eller på vad som hände. Jag vill ha en famn att krypa in i och halvslumra i, jag vill somna i hans knä medan han stryker mig över håret och kanske kollar på TV.
Jag vill bara luta mig mot en välbekant axel och känna andetagen häva oss som i vågor, hela tidens sökandes efter ord som aldrig kommer. Jag ger upp, jag skriver kanske aldrig mer, säger jag till mig själv och genast vaknar oron till liv, de bleka kvinnoandarna vaknar till liv mellan stammarna. Inte skriva? säger de med orolig röst.
Men.. hur ska det då gå?
Jag rycker på axlarna. Jag är inte mitt skrivande.
Det råkar bara vara något jag gör. Jag kan andas andra tankar
och välja en annan väg.
Jag kan helt enkelt välja att inte skriva.

I den tanken ligger en befrielse.

tant

det handlar inte om Maud den här sommaren, så detta är till den andra:

JÄVLA SATKÄRRING!!!

regn

Jag behöver en kupp, eller hur säger man; jag måste genomdriva en kupp?
Maud ändrar radion till lokalradion med orden "Jag gillar inte sån här radio, de spelar så dålig musik" och jag ids inte ens påpeka att de spelar samma musik på radio Örebro som de gör på P3 utan säger bara "Mmhmmm, men klockan två ska jag lyssna på Krister!" och inget mer.

Regnet vräker ner utanför och det ringer knappt idag. Jag hämtar chokladkaffe och småpratar med nån tjej vid automaten innan jag går tillbaka och sätter mig. På parkeringen utanför hinner inte vattnet rinna undan, på taket utanför fönstret är det samma sak.
Jag känner ett eko av den gamla vemodiga längtan som kunde binda mig fast tidigare, men när jag öppnar fönstret för att höra ljudet av regn försvinner vemodet i samma ögonblick som det kommer in en vindil och ställer till det bland mina papper.

Du

Hur jag än försöker vara dyster nu när regnet vräker ner och min tröja är aningens fuktig så går det inte. Tankarna återvänder hela tiden till dig, och jag väntar, och saknar.

jag faller för trycket

Alla andra har gjort det, och hur ogärna jag än följer strömmen så ligger det lite i tiden att skriva om det: Midsommar.

Jag var rastlös på tåget ner. Den där vanliga Ingen mans land-känslan infann sig aldrig och jag var hungrig och övertrött. Men när jag klev av tåget i Malmö mitt i natten så stod D där och var lite långhårig och rufsigt leende i jeans och t-shirt och då brände det till i magen igen. Där var han ju. Sju veckor sen jag såg honom sist men blyg var jag inte. Som alltid så känns han som hemma, bara sådär jävla rätt att man blir alldeles stissig och lugn på samma gång.
Vi gick till nån uteservering först, sen hem till honom.
Dagen efter hade jag huvudvärk. Som fan. Värre blev det av att jag inte fick nått att käka och blev monsterirriterad av det mesta, men vi var återigen på Element och satt ute i skuggan och jag käkade veganmat och blev lite gladare. Men huvudvärken satt i. När vi var med S och J och handlade var jag rätt stel.
Och som jag bloggade då, när vi kom hem igen till D blev det inget hånglande eller snuskande alls(fan fan fan fanfan fan fan fan!) utan jag låg med en tröja över huvudet och lyssnade på fotbollsmatchen D såg på.

Själva midsommaraftonen firades i vad det nu hette. Höllviken kanske.
Berrigt men fint ställe. Många midsommarfiranden där ikring, av ljuden och tjoandena att döma. Trevligt var det, och jag var den enda som visste att PIROG är en slags båt under fyrkampen, men jag kom bara på tredje plats men vann i alla fall en disktrasa. Full blev jag inte heller, men det blev alla andra.
Hur som helst så var det kul.

Men jag har i alla fall varit i Vellinge nu, dit vill de inte ha invandrare tydligen. Nöppen! Mina skånekunskaper har i alla fall utökats nu, och jag har sand i skorna kvar efter Ds nattbadande.
Resten av helgen gick alldeles för snabbt och nu är jag på jobbet igen och tänker på Ds röst när han sa att vi borde flytta ihop i det där fina huset nära centrum och "Bejbi, varför är du inte här?".

Nu slutar jag snart, blev skapligt stressad när jag såg klockan nu, har inte skrivit hälften ännu, så jag fortsätter när jag kommit hem ikväll.

saker att skriva om när man inte får lyssna på P3 utan tvingas höra på mesig lokalradio

Jag har ännu mer ont i handleden nu.*buhu*
Alvedon OCH Zon-kräm funkar inte. Dessutom är jag blå på handleden där under tummen nu. Fan så störigt. Om jag hade ramlat åtminstone, eller supit mig redlös och bara klantat mig; då hade det kanske varit värt.
Nu sov jag ju rätt skönt när jag sov handen sned, så det var nog rätt värt ändå. Men ändå!

Var hos sjuksyster(företaget har välsignats med en egen och mycket charmig söt sjuksyster) som kletade in min arm med zon-kräm och gav mig en stödskena till handleden som jag nu sitter här med. Jag kan inte trycka med handen, inte hålla muggen eller vattenflaskan. M som jag jobbar med nu i några veckor tror det är en inflammation i muskeln. Vi får helt enkelt se.


På tal om ngt helt annat så låter vår marknadsassistent för företaget jättemycket som Crrly på rösten.



PS. Inse ironin i att första delen av wordverificationen är just ONT...

ADRIAN är bara ett så jäkla fint namn.

rabarber

Jag är en villaunge.
Det tog nått år i lägenhet innan jag vande mig vid att ha grannar på andra sidan väggen men nu är jag den som själv muttrar över de här uppenbara villaungarna som spelar för högt och väsnas och.... Ja, ni vet.

Det är saker med att växa upp i villa som jag saknar. När man bodde där sommar efter sommar i en prunkande trädgård blev man rätt snabbt trött på alla jävla hallon och jordgubbar och körsbär och plommon. Senare kom alla jävla äpplen som mamma sen gjorde äppelmos av. När jag var tolv tretton ville jag inte äta sånt längre.
Men nu saknar jag det. Det där att tassa runt i den varma jorden bland jordgubbsplantorna eller att vika upp bladen för att hitta de mogna hallonen, eller sträcka sig för att leta körsbär som fåglarna inte redan hackat i(efter några år tröttnade pappa på att lägga nät över träden och lät istället fåglarna äta det de ville).

Mest av allt saknar jag rabarber. Rabarbersaft, rabarberkräm(trots den snorliknande konsistenten) rabarberpaj... Rabarber.
För några år sen tog mamma bort all rabarber från trädgården.
Jag är fortfarande lite sur på det. Sommarstinn snarare än långsint. Rabarber is the shit. Ge mig rabarber nu.
Dessutom är det ett kul ord. Rabarber. Som en bakvänd barbar.

smärtsamt

Man brukar ju alltid ironisera över att män ojar sig när de blir sjuka, att allt som är en vanlig förkylning för en kvinna är en katastrof lik domedagen för män.
Min kompis S säger alltid att det där är smart gjort av männen, för de är verkligen sjuka när de är sjuka och blir snabbare friska. De gör inte som kvinnor som jobbar på ändå och är sjuka längre(Det kan ju bero på att de ofta har dubbelt arbete med barn och hem - förvånansvärt många lever kvar i den typen av förhållande där mannen är barnvakt till sina egna barn, men det är ett helt eget inlägg bara det).

Det där har jag funderat på idag när jag fortfarande har ont i handleden. Att jag bagatelliserade det men var tvungen att ta det på allvar när jag märkte att jag inte kunde lyfta hårborsten med vänster hand:
Jag var tvungen att ta min egen smärta på allvar.
Jag kanske helt enkelt SKA gnälla om det hela och ta det lugnt istället för att göra som jag brukar göra och lida i tysthet.

Jag är faktiskt inte så bra på att ha ont, utan brukar mest reagera med att bli irriterad och rastlös. Den här gången är det den typen av smärta som verkligen gör mig hand-ikappad, allt görs i stort med höger hand. Jag kan inte skriva här på tangenterna lika obehindrat som vanligt, vilket faktiskt är ganska irriterande med tanke på hur otålig jag är annars. Det är en halv pekfingervals här och tumme och lillfinger funkar inte som de ska. Och det strålar smärta ut i armen men jag skriver ändå för det finns inte så mycket mer att göra...

Har redan fått höra kommentarer om "Hård midsommar?" och hintar som "Hm, är inte det där en runkskada då?" när de vet att jag varit i Malmö i helgen. Stackars D om det hade varit en runkskada! *haha* Skapligt skinnflådd...
Men nej, jag måste göra er besvikna med att dylika (plågsamma) detaljer om mitt sexliv inte kommer kunna roa er här eftersom de inte hänt eller kommer hända. Just nu har jag bara ont av andra anledningar, men jag återkommer om jag mot förmodan inte skulle kunna sitta efter en veckas viagrasex, oki?

snett

På tåget hem tittade killen i sätet intill på Pirates of the carribean på datorn så jag såg den jag med. Utan ljud men who cares, två timmar flög förbi jättesnabbt men jag missade slutet när jag var tvungen att byta tåg. Tack i alla fall, filmkillen.

När jag bytte tåg och satt med snusaren, surbruden och tanten med dålig boksmak så nickade jag till hela tiden. Jag skämdes över det, att det måste sett roligt ut och jag inte kunde sova rakt av utan måste somna och varje gång huvudet föll ner mot bröstet vaknade jag med ett ryck. Pinsamt ju. Men alla runtomkring var tysta och ingen log så det var väl inget märkvärdigt med det antar jag, utan det är väl mest en själv som tänker på det.

Under resan blev den i början lätt ömma handleden mer öm och ganska svullen.Nu gör det ganska ont att röra på handen. Sov nog med handleden konstigt vinklad inatt, för det värkte lite när jag vaknade, men inte trodde jag det skulle bli såhär. Hade den lindad ett tag men det kliade bara. Ska linda den nu när jag strax ska sova. Som vanligt blir jag mest irriterad av det hela.

Fyra dagar i Malmö gick alldeles för snabbt. Innan vi skulle till tåget idag gick jag och D runt och suckade. D sa saker som "Men, måste du åka iväg, om jag söver dig så måste du stanna. Skit i det där jobbet nu, stanna här istället!" och jag i min tur sa" Jag VILL verkligen inte åka hem! FAN FAN FAN!" o s v.
Men vi ska inte låta det ta sju veckor tills vi ses nästa gång. Max en månad, sen drar jag ner igen, om inte D kommer upp hit. Tänkte jag skulle dra med honom på Stinas 30-årsfest om ungefär en månad, om D är här då, och sen drar vi ner till Malmö efter det. Får se hur det blir helt enkelt. Jag ska sova nu. Det blir nog plenty of bloggande imorrn när jag ska jobba med drygtanten nummer ett igen och det är måndag och jag har ingen matlåda utan får käka gröt men whaddafukk.... Ska se om jag ska blogga om min midsommar, plus hinna läsa ifatt alla bloggar som jag inte sneglat på på fyra dagar.

på återskrivande helt enkelt.

söndag kl 19.47

Lämnade ett stekhet Malmö i eftermiddags och anländer till ett svalt regnigt Örebro några timmar senare. Hungrig som satan går jag hem i regnet och vid Olaigatan har något spytt vid ett skyltfönster.
Jag tar vägen över Apotekarbron och vattnet luktar sommarvatten, lite fisk och något dovt, lite dött. Jag undrar där jag går, varför det inte känns som om jag åkt hem, utan iväg.

glad midsommar!

Fukking jävla migrän idag. Jag som vill knula och hångla men nejnej, Lena ligger med svart tröja över ögonen och lyssnar på matchen mellan japan och brasilien som Darling kollar på. Har haft huvudvärk i flera timmar medan jag satt och åkte runt halva skåne, men missförstå mig rätt, det var jättetrevligt och roligt men jag hade ändå migrän. och nu, en snabb surf för att föra över pengar till Darling och sen hämta vatten och ligga mer under tröjan för att stänga ute ljus.

men annars, annars har jag det bra. svarar på kommentarer en annan dag.
Glad midsommar på er!

Hmm!

Jag vet inte vad jag ska säga:
Om jag orkade engagera mig politiskt i sverige överhuvudtaget skulle jag väl sammanfatta det som" Människor är dumma i huvudet" och " allt var bättre förr" även om jag egentligen inte alltid tycker det.

Men det här med att Sverigedemokraterna får härja fritt i skolorna tycker jag är lite sjukt: De är rasister, och vad ger det för signaler till "nysvenskar"(Jag gillar inte det ordet. De är ju svenskar men om man ska sätta dem i det "fack" jag menar just nu så får det väl funka då...) om skolan de går på tillåter att det kommer människor som håller föreläsningar om att inte släppa in fler invandrare i Sverige?

Om yttrandefriheten måste finnas kvar kan den väl åtminstone få finnas kvar på ställen där den inte direkt skadar barn och ungdomar. Att skapa en otrygg stämning för dem i skolan tjänar ingen på. Inte nu, och definitivt inte sen.


Nu påstår ju Sverigedemokraterna själva att de inte har rasistiska budskap men... Jag sitter på jobbet och kan inte gå in på deras sida härifrån, men jag vill faktiskt fortsätta det här inlägget när jag varit där inne, så vi säger helt enkelt: På återskrivande om detta!

Rysare

Jag har märkt något läskigt med mig själv!
Det kanske har med åldern att göra, men nyss var en kvinna här med sin bäbis och jag var tvungen att gå fram och killa honom så att han skrattade mot mig plus att jag stoppade ett finger i hans hand för att han skulle knipa fast om det.

Mitt liv, en rysare....

stackars stackars stackars Lena

Jag har fått nio timmars sömn på två dygn- jag är utmattad och kaffe hjälper inte utan jag sitter mest och stör mig på hur surt det smakar i munnen när man druckit det. Jag vill bli pigg NU.
Men med detta och rubriken är det kanske slut på ömkandet.


Det är i alla fall kul på radio; det roar mig (det är rätt mycket som roar mig) att programmet kallas "Programmet som ännu/fortfarande inte får heta bögradion" vilket naturligtvis får varenda lyssnare att kalla det för just Bögradion. Jag gör det i alla fall,. och jag säger det nu:
Låt det heta Bögradion. Det är alldeles lagom grabbigt för det. Och han är ju med. Han vars namn jag inte vågar stava[: Öjz Nudjänn] men han är ståuppkomiker och skämtade en gång om kurder "Kurdparkering, kurdvagn, kurdtjänst".
Roligt.

Men sen.... åååh, sen är det Krister med Morgan. Ja, programmet heter Krister. I P3, kl 14.03. Progamledaren låter hur söt som helst och heter Morgan. Lyssna på det. Jag skrattar alltid åt någonting de säger.
Om vi hade tillåtelse att gå in på sr.se härifrån skulle jag lätt länka till sidan men då flippar dataavdelningen ur så jag låter nog helst bli. Jag tror jag får blogga på ren nåder nämligen...

nästan-illa

Jag började skriva ett brev till D här från växelmailen, men ångrade mig och raderade allt och lämnade rutan öppen.
Just när jag skulle skicka iväg ett snabbt mail till en av de anställda ser jag det stå : "My love" i ämnesraden.

Det hade ju varit intressant om jag hade glömt ta bort det och mailat nån av cheferna som lever helt utan humor...

onsdag morgon och jag har inte sovit mycket

Grannarna festade till efter kl ett bara på grund av den där jävla fotbollen, vilket gav mig ungefär fyra timmars sömn. Det var ett jävla BRÖLANDE hela tiden, och spring i trappen och smäll i porten och sen fnitter i gången utanför min hall/sovrum/sängplats. Jag var bara måttligt road av det hela, kan jag säga. *muttrar*

Och imorse när jag vaknade[vilket var bra för det betyder ju att jag sovit i alla fall. Ibland blir jag osäker eftersom jag ligger i nått meditativt mellanläge och är medveten om allt runtikring men inte riktigt där ändå. Det är som ett flytande i tjockt svalt vatten men ändå inte sömn] lyfte jag ett par byxor från badrumsgolvet och ur dem rusar en STOR svart spindel med en miljon ben, eller i alla fall åtta, in under badkaret och minuterna senare när jag rätade till överkastet på sängen satt den där istället och försvann under sängen så jag vet inte vart den kan vara när jag kommer hem.
Det som är bra är väl att den är så stor att man knappast missar den. Men om den kryper i eller i närheten av min säng när jag ska sova så dör den en våldsam "hårspray och eld-död".
Men idag får den leva, vilket jag sa till den med, för jag ska inte sova hemma inatt. Fast känslan från tidigare i förrgår när jag räddade den där stora gulbruna spindeln var kvar nu kände jag. De där rysningarna och äcklet över sådana spindlar är borta och jag är faktiskt en smula fundersam över det. Dock får vi se hur det blir när jag ser en sån där harkrankspindel med grå rund kropp och lååånga ben. Haha... nu när jag tänker på sådana så ryser jag. Jaja...

Min systerdotter trodde mig inte när jag sa att medelhushållet alltid har två - tre spindlar inomhus även om man inte ser dem. Jag är glad för att man inte ser dem. Jag vill faktiskt inte veta. Ignorance is a bliss, som jag alltid säger och detsamma gäller om att jag faktiskt inte vill veta om jag råkar käka en silverfisk eller spindel eller nått annat äckligt eller om det kryper spindlar på mig när jag ska sova. För man klarar sig bättre av att inte veta vissa saker.
Samma sak, brukar jag tänka, gäller om nått av mina ex bedrog mig eller nått. Nu efteråt behöver jag inte veta det. Ovetskapen är en välsignelse. Amen.

fanhelvetesjävlaskit

FAN FAN FAN.

Min gardinstång föll ner, och jag tänkte jag skulle sätta upp den(för att inte alla grannar ska se mig lulla runt här i trosor och linne) igen men så ser jag att hela fästet har släppt från väggen. Jag bor i värsta jävla fuskbygget. *muttrar högt och ilsket*
Nån har satt fast fästet med lim i ett hål i väggen, som för att täppa igen hålet av murbruk/vägg/whatever som inte längre finns där, och nu ligger fästet på mitt köksbord.

Jaja. Jag får fixa det när jag kommer hem.
Hur vette fan, men jag gissar på att jag satsar på mer fusklimmande...
Någon som har en trappstege att låna mig?

Är du vettig i skallen?

så går du in här och skriver på nu.

Ett måste

Alla borde lyssna på The Organs låt "Steven Smith" när de kommer hem från jobbet och sitter i fönstret och dricker iskall äppeljuice och skriver dagbok.
Det bara är så.

Hallelejuja

Jag vet inte vem jag ska prata med! Berätta det för. Så jag bloggar väl om det då i brist på annat.

Först trodde jag det var fel men sen ser jag att eftersom jag är timanställd så får jag ju lönen på en gång, samma månad som jag började jobba, dvs juni, och nu är den beräknad tills sista juni och ta daaaa, på torsdag får jag CASH in på kontot, smack. Thank you så mycket! Jag började bli lite hungrig och orolig.

Plus att jag för nån vecka sen fick skattepengar - som jag dock plågsamt snabbt blev av med när räkningar skulle betalas. Men nu kommer jag få pengar i två månader som gör att jag kan lägga undan den summan som går över normen och ta daaaaa, jag kan ta lite semester i augusti. För att en av månaderna där är "räkningsfri", d vs jag har bara basutgifterna som hyra och ngt mer som ska betalas.
Nu har jag ju tänkt ta semester ändå(D sa ngt om nån Malmöfestival) men nu känns det helt plötsligt lite mer... lyxigt. Jag tycker om att ha pengar. Jag tycker om att ha mycket pengar. Jag tror jag ska göra det till en vana att alltid ha ett överflöd av pengar på kontot.

men jag ska maila min handläggare på Fancy Försörjningstöd för säkerhets skull. Så slipper jag en eventuell obehaglig chock i augusti när jag kanske är utan pengar och inte får några för att jag inte lagt undan ett öre.
Det är dumt att vara dum, som nån korkad en sa.

garanti

Jag kommer ihåg att när jag första gången började skrivas med Jesper på nätet. Han var sådär roligt ironisk att jag inte var säker på om han skämtade eller om han var lite läskig. Så jag antog, för att vara på den säkra sidan, att han var sådär lite läskigt smart att man skulle känna sig korkad som fan om man började prata med honom eller kommenterade hans dagbok. Men jag började lyckligtvis prata med honom ändå, och numera vet jag ju att han är smart som fan och har humor men utan att vara det minsta scary.

Samma känsla som jag fick av honom då kan jag fortfarande få när jag klickar mig runt på andras bloggar. Jag vågar inte riktigt kommentera dem för att de känns lite läskiga. Som om jag ska skriva något dumt och de kommer bita tillbaka och jag kommer känna mig tillintetgjord. Som om de på något sätt skulle vara smartare/coolare än jag själv(en omöjlighet, givetvis) och jag inte har något att tillföra.

Och det är där jag känner att jag backar: Ibland vill man ju på något sätt ha en garanti på att den man skriver till ligger på samma våglängd - om det är på grund av den igenkännande känslan som man kommenterar(vilket jag oftast gör). Man vill ha en garanti på att man blir vänligt bemött. Varför? För att man i grunden är lite för feg för att hänga ut sig eftersom ens åsikter på något sätt är ens person?

Trots detta inser jag ju att det är en rädsla blandat med blyghet, och i slutänden så bryr jag mig inte om huruvida någon okänd tycker jag är en idiot eller inte. Men kommenterar jag för det?
Nej, för då har jag redan klickat mig långt bort och glömt vad det var jag ville kommentera....

That´s it

När någon har ett namn som lätt blir fel uttalat när de ringer från utlandet och ska säga det på engelska så är det väldigt roligt när de ändrar det till ett namn som låter som en könsbaserad maträtt.
Och då ler man och håller sig för skratt tills man kopplat dem vidare.


Nu blixtrade det till här på himlen. Och jag sitter i telefon hela tiden.
Känns ju rätt säkert. Inte. Men det blixtrar ju så fint!

sommarjobbare är roliga!

Okej, jag vet, jag är sommarjobbare jag med- men när det ringer andra sommarjobbare(som är tolv tretton år yngre än jag själv) som ska börja på andra avdelningar och säger:
"Hej, det går inga bussar, hur ska jag ta mig till jobbet?" och tycker att företaget ska ta ansvar för att de kan ta sig hit och hem:

Det är faktiskt ROLIGT!

Nu kan jag ju inte säga "Meh, fjortisbruden, ERU DUM I HUVVÄ ELLÄ??" (fast jag vill, jag vill!!!) utan påpekar lite snällt att om man nu skrivit på avtalet om sommarjobb så tar man själv ansvar för att ta sig till och från jobbet i tid varje morgon. Men när man slutat gymnasiet för två veckor sen kanske det inte är lika solklart? Jag var i alla fall snäll och mailade avdelningen och frågade om samåkning för det stackars miffot.

Äntligen

Det regnar!

Det regnade för nån timme sen men det missade jag och blev sur(ja, halvt på allvar så blev jag störd över att ha missat det) på det men NU, nu regnar det igen!

my very own blood

Mina egna ord får vara mitt sällskap idag, mitt eget huvud vara en källa till underhållning. Men jag märker att mina minnen är inte lika roliga när ingen kan agera spegel för dem. Man vill kunna kliva in i dem igen, osårbar den här gången, och se dem lite utifrån, men ha någon annan med sig, den objektivt seende som kan rätta till lite känslor åt en, säga snälla elller ärliga saker utan anklagande

ensamvarg

ensamjobbare idag. ska jag pissa måste jag be någon som jag litar på stå vakt här en stund för att ingen jävel ska sno kassan eller matkupongerna. ska jag äta frukost måste jag tugga mackan snabbt mellan samtalen eller inte äta alls. en halvtimmes lunch kl tolv. det är inte utan att det känns ganska ensamt. dessutom ringer det knappt inget alls.

det är tur att P3 är en bra kanal som håller mig sällskap. även om de inte hör vad jag kommenterar. men de spelar i alla fall min låt nu. jag vill ha något varmt att dricka. och regn regn regn

spindelliv vs spindellik

Idag räddade jag livet på en spindel som irrat sig in här. Den var halvstor, gulbrun och såg lite ut som en dammtuss innan min systerdotter såg den rusa över golvet. Den fick henne att springa ut i hallen med ett HERREJÄVLARS!

Jag fångade den i en platsmugg och tittade på den lite innan jag släppte ut den utanför fönstret.
Jag kom på mig med att tycka den var lite vacker. Och de är så snabba!

När jag kom på att jag tänkt det där med "vacker" stummade jag till lite. Tänkte
"Oj. Vad betyder det här? Gillar jag helt plötsligt spindlar, eller vad?"

Jag är ju ändå lite rädd för spindlar, vill inte gärna ha dem inomhus.
Att rädda den var det enda alternativet dessutom.
För att mosa den innebär mer klet än vad det är besvär att fånga den i muggen och släppa av dem utanför.

Dessutom har jag många spindelliv att sona för genom åren.

god natt

Ode till en popcornmaskin

Kära Herr Popper.
Jag kan inte med ord beskriva den glädje du gett mig under de senaste åren, all värme och tröst i de stunder som jag kanske skulle kallat ensamma om det inte varit för ditt salta sällskap. Saknaden efter dig kommer att bli enorm de gånger då jag återigen kommer till att minnas dig och hur skönt det kunde vara att sjunka ner i dina mjuka former, höra det svaga prasslandet av din substans runt mina händer.Du var festers mittpunkt och sjävklara medlem. Du var en vän och doften du spred runt dig var alltid vänligt välkomnande. Jag kommer sakna dig enormt, men när det är dags att gå, så är det helt enkelt dags att gå. Du känns helt enkelt inte lika het längre men i mitt minne är du det hetaste och alltid den som exploderade i små impulsiva överraskningar. Du är en av de mest använda presenter jag någonsin fått och utan dig blir min saltnivå låg. Jag saknar dig redan.

Rest in peace my love, och vi ses i popcornshimmelen någongång i framtiden.

blod

madre, ibland kan jag känna dina andetag i nacken
och höra det svaga susandet av dina vingars slag
i den varma luften nära örat. I din jord växer alla drömmar
och jag väver in min framtid i den blodröda filt
som slingrar sig runt mina ben som andetagens rötter

brännbart

...och ibland vill jag explodera av skratt, för att det är så förbjudet. Om nån med ett konstigt namn ringer, eller det ringer en utlänning som säger "Jävlaborg" istället för Gävleborg. Inte för att det är så roligt att jag måste skratta. Det är det förbjudna jag vill åt, det brännbara i larvigheten.

pee-nsamt

Hur pinsamt är det då, på en skala, att gå på toa och sen när man är klar märka att det inte går att spola? Jag är djupt tacksam att jag bara kissade.

nollställd

Ännu en bok jag inte tänker läsa ens om någon kastar den efter mig eller jag får den i present. Svenska kändisar är helt enkelt inte intressanta. Och Linda Rosing ännu mindre.

Hot dog

Jag visste faktiskt inte att man får slå sönder rutan om man ser en hund må dåligt i en bil nu i sommarvärmen. Kanske hade jag gjort det ändå, eller i alla fall ringt polisen och oroligt kollat på vovven genom fönstret. Men nu läser jag att man faktiskt får slå sönder rutan.
Jag hoppas det ingår att skälla på ägaren när de kommer tillbaka, för det lär man ju ha god lust med. Fast efter att man blivit förbannad nog för att slagit sönder rutan kanske man inte är så arg längre utan har fullt upp med att svalka en vovve. Hälla vatten på deras tassar. De svettas genom tassarna.

Fan. Jävla idiothundägare. Jag blir förbannad när jag tänker på det.
Lämna hunden hemma istället.

Y E S !

Idag är det mulet ute :)

Kodak Moment

Nu är det nog dags att nappa på Hittegodsexpeditionens förslag om regndans.
Så jag tänkte ha min egen dans här i rummet och hoppas att den inte får vattenledningarna att brista(för murphy tycker sådant är roligt att göra). Jag har ingen trumma men om jag spänner ut magen och slår på den så borde effekten bli ungefär likadan. Och jag kan joddla och dansa i ring, och sen tända ett ljus och samtidigt skvätta vatten över mig själv som en symbol för regnet som jag vill ska falla.
Vad tror ni, det borde väl funka?

flopp

Alla ni killar med flip-flopsandaler och strumpor:

NEJNEJNEJNEJNEJNEJNEJNEJNEJ!!!!!

förlåt

Förlåt ni på min länklista vars bloggar jag inte orkat läsa idag.
Förlåt mig pippisen för att du inte kan komma hem på längre trots att jag bara är borta i några dagar
men han jobbar ju när jag vill hämta hem dig igen.
Förlåt mig boken, att jag har andra böcker jämte dig.

och förlåt mig för att jag återigen hamnar i tomheten och sorgen över en massa saker som bara rann ut i sanden. Som Maja och musikmakandet och meditationen.

närhet och avstånd

Det är skönt när det kommer någon och pratar av sig inför en och det visar sig att de bär på ungefär samma känslor som själv hakat sig på mig den sista tiden. Att kunna säga "Ja, samma här" istället för att vara den som alltid kommer med alla känslor som i de normalas värld känns irrationella och underliga.
Jag har träffat Helena igen, hon köpte mig tuggummin med tatueringar. Och glass.

Vi satt och svalkade fötterna i vattnet och jag fick tre myggbett på samma ben under loppet av en kvart. Jag ska ta ett allergipiller till. Jävla myggor. Är de inte bland de mest överflödig insekterna på jorden?
Det var i alla fall inte plågsamt varmt i solen och nu är jag hemma igen i en tom lägenhet och ska dricka vatten och fixa lite mer mat i matlådan.

Lämnade Isis till mitt ex tidigare idag, och nu är det så tomt., men jag pratar med Isis ändå och hajar sen till av tomheten. Det känns som om han står där ändå. Som en fantompippis som inte släpper taget om platsen han alltid står på. Och det är konstigt tomt. Istället spelar jag musik och öppnar alla fönster. Jag ska skriva lite, och sen börja läsa Joyces Odysseus, men jag misstänker att jag kommer fastna vid något på TV innan dess.

Vad jag har funderat på idag?
Närheten.
Eller snarare vad som är för nära och för avslöjande. För vad man än skriver eller berättar om sig själv så kommer man alltid möta någon som kan relatera till det på något sätt. Och hur nära kan man komma en annan människa? Hur nära ska man låta en annan människa komma? Finns det gränser man inte vill passera även när det gäller människor man inte kommer möta igen. Eller är det bäst att hålla folk lite på avstånd om man har tänkt sig att starta ett förhållande med dem?
Man kanske missar någon om man håller alla på avstånd, tänkte jag.
Men det är något som de allra flesta lägger ner väldigt mycket tid på: att hålla människor på avstånd. Jag känner själv att jag emellanåt tänker att hålla D på avstånd, för att han är så långt borta och om han kommer för nära blir saknaden ännu värre, men det är att förlora sig själv i kampen om sitt hjärta.
Och jag vill inte förlora varken mig eller hjärtat.

Jävla sol

För en timme sen hade jag + 40 grader precis utanför fönstret. Här inne var det "bara" 29,8.
Jag har tråkigt.
Det är för varmt och jag har en massiv huvudvärk på gång. Jag ringde D en sväng och vill prata mer med honom idag, bara dösnacka om allt och inget men han har bara mobil och efter fem minuter blir jag stressad över att det kostar en massa så vi kommer aldrig igång att prata riktigt
...
Så nu sitter jag här och har skittråkigt OCH det är för varmt OCH jag har huvudvärk och dricker vatten hela tiden men det hjälper ju inte. Jag blir alltid rastlös när jag inte mår bra. Om jag inte har feber eller magont och däckar förståss, men för det mesta blir jag mest irriterad av smärta.

Om det börjar regna ikväll kommer jag springa ut på gården och plaska i vattenpölar. Himmelen är aningens disig men inte tillräckligt. Just idag är det bara badrummet här hemma som är svalt, men vad ska jag göra där inne? Läsa en bok, sittandes på toa? Meditera i mörkret? Hm.

våga vägra solen

Status på min msn-lista. Två online fast "inte vid datorn".
Alla sover eller är ute.

Det är sommartragiskt. Själv funderar jag på att stanna inne och våga vägra solen.
Hade jag haft en båt hade jag varit ute med den hela helgen. Sommar på land är rätt lamt.
Eller så ska man ha motorcykel.

Så jag stannar inne och väntar på bättre tider(d v s REGN!)

söndagsångest

Jag lider av tidsångest idag. Vaknade kl. sex och var törstig men orkade inte stiga upp utan väntade, men kunde inte somna om. Och nu, kl. nio är jag uppe men nu vet jag ju att jag kommer bli seg snart igen och om jag ska somna då kommer hela söndagen ha gått på en gång när jag vaknar några timmar senare. Ni ser: tidsångest. Dessutom är det sol ute och jag vill inte dra ifrån gardinerna innan den försvunnit från den här sidan. Då först kan jag öppna fönstren. Så nu sitter jag här och dricker vatten som smakar konstigt, väntar på att det ska börja något värdigt på teve och håller mig inne i min kokong, skyddad från sol, ljud och livligheterna. Funderar på om jag ska med Isis till mitt ex redan idag för jag hinner ändå inte på varken tisdag eller onsdag. Måste ringa och fråga honom först.

lördagsmöte

"Alla som jag älskar lämnar mig" sa han
"och snart nog så vill man skapa något bestående för att inte känna samma sorg igen. Det är en paradox, eftersom det är det man älskar som man ska släppa fritt".
Jag nickade med ett lätt besvärat leende och bet lite i glassen. Min mage värkte och jag längtade hem till storslagen kärlek jag med.

tvätta del två

"Jaha, har du tvättid idag?
"Mm, hela dagen"
*Kollar listan*
"Men fan, förlåååt! Jag var helt säker å att jag hade tid idag." *kollar listan igen för säkerhetsskull* "Sorry."
"Det är lugnt" säger jag, för när han väl kommer in och jag redan kommit på mina snappy repliker är jag inte speciellt arg längre. Jag hade tänkt säga en massa elakheter, som att" Om du nu snor någons tvättid kan du väl i alla fall ha hyfs/hjärnceller nog att plocka ur tvätten i tid!" o s v men det låter inte tillräcligt coolt för att jag ska ödsla tid på det. Jag är väl inte så bra på att tjafsa tillbaka kanske. Och när han kommer ner har jag redan plockat ur hans tvätt och rengjort filtret i torktumlaren så det finns inte så mycket mer att göra än att stå där och le ursäktande. Som om jag är den som ska be om ursäkt, men det är mer ett ryck på axlarna"Lätt hänt" och sen det där leendet igen.
Han kommer tillbaka och hämtar tvätten snart igen, säger han och sen är han borta igen. Han är den där sportiga typen som alltid har bråttom. De där som alltid måste hävda sin sak men som kan visa upp snälla sidor helt oväntat. Han har blankt rakat huvud och är förmodligen nån halvboss på sitt jobb. Min systerdotter brukar kolla på honom och hans kompis genom köksfönstret när de kommer och går från huset på gården. Vi har ännu inte kommit fram till om de är vänner eller bögar, men det kvittar ju. Vi är mest nyfikna. Hans pojkväns/kompis är den snyggare av dem båda. I alla fall på håll.

När jag kliver ut på gården igen slår värmen emot mig och jag bestämmer mig snabbt för att inte gå ut än på ett tag. Men jag måste. Jag måste handla. När jag betalat mina räkningar med skattepengarna har jag hyran och telefonräkningen kvar. Telefonräkningen får jag skippa den här månaden, om jag vill kunna ta mig till och från jobbet en månad till. Hyrespengarna kommer när jag lämnat in papprena. Sen har jag 300 kr att handla mat för. Det är alla gånger pengar jag kommer göra av med över midsommar.
Well, jag har ju i alla fall ris och lök hemma. Och biljetterna till och från Malmö är redan fixade. Men trösten jag brukar finna i andra saker uteblir.

blyg

Nu när jag ska ner till skåne igen är det sju veckor sen jag sist träffade D.
Jag kommer alla gånger vara blyg när jag ser honom igen. Hur fånigt som helst.
Dessutom kommer jag vara helt seg när jag kliver av tåget för jag lär ha sovit hela vägen ner. Jag kanske ska fejka nått charmigt sovrufs i håret? Lite dregel i mungipan? Hunger behöver jag inte fejka, får göra nån mat att käka på tåget. Jag planerar alltid sånt där i förväg men om jag är nervös på vägen ner kommer jag inte kunna äta ett skit ändå. Så gulligt av mig. Nervös. D har alla gånger något att säga om det. "Men liebling, det är ju bara jag!"

D har börjat måla om sin lägenhet. När jag har varit där har det varit spacklade väggar och inga möbler mer än sängen(som om jag klagar på det...) men nu har han börjat måla och jag är skapligt nyfiken på hur det ser ut när jag kommer ner. Bara några dagar kvar nu.
Här i Örebro är det monstervarmt och jag ska ladda mobilen för att kunna smsa ett svar till Helena om imorgon. Jag gillar inte värmen. Men jag ska nog dejta mig själv i skuggan av ett träd framåt tretiden.
Men regnet, när kommer regnet?

tvätta

Någon har tagit min tvättid. Moget.
Visserligen var jag lite sen ner, för jag kom på lite sent att jag skulle tvätta, och jag har skrivit upp mig på resten av dagen med men ändå, jag är helt paff. Här tvivlar jag starkt på att 20 min-för sent regeln gäller. Det finns ju en till tvättstuga som alla andra använder, vi är några få som tar den spökiga i källaren, men nu tvättar någon på en av mina tider och jag skulle hinna ut på stan men nu gör jag ju inte det idag. Well, det kanske finns en poäng med det hela, och måste de absolut absolut tvätta så va fan, gör det då, men det hade ju varit snällt om de frågat? Det står ju ändå mitt namn på listan.
Så nu ska jag ner igen när nästa tid börjar och tvättar de fortfarande då, på min tid, så kommer jag vräka ut allt på golvet och starta grannkrig. Tvivlar på att de kommer vara kvar. Det såg ut som om de tvättade typ en strumpa och en handduk (!) i vardera maskin nämligen..... Men störd är jag ändå.


Mellan gardinen och mitt fönster är det 45 grader varmt. Ute är det 32 i solen. Jag önskar mig fortfarande regn och åska i natt-present(eftersom jag inte kommer få ha sex så kan man ju alltid ta det näst bästa...)

varglik

Fredagskväll med A på besök, plus vovve. Snackade, kollade film och klappade vovve och hittade fästingar. Trevligt. Hade varit trevligare utan fästingarna men man kan väl inte få allt. Lärde vovven 'varsågod' och att inte hoppa efter Isis, som satt i fönstret.

Dessutom visades en av mina favoritfilmer "Wolf" ikväll med och jag hittade en massa symbolik i den som är lite roande. Och filmreferenser som fan överallt. Emellanåt blir jag så jäkla sugen på att analysera film; jag tror det är något fel på mig. Att undersöka det vilda i den filmen och då påpeka att Laura Alden inte kämpar emot det hela sådär som männen gör, det är lite intressant. Sen att hela party-scenen i början är som en technicolor-film från 40-talet är också lite coolt. Men jag orkar inte fortsätta fundera på det där nu, det är långt efter sängdags för mig.
Måste bara påpeka att det inte finns många andra som hade klarat av att vara så 'varglik' som Jack Nicholson.

I rest my case

lek

Jag väntar med att handla. Nu svämmar affärerna över, strax innan stängningsdags, och sen ska de skynda sig att handla mat innan de skyndar hem och skyndar sig att ha helg medan de skyndar sig att njuta av solen.
Jag väntar tills de skyndat hem, väntar med att masa mig till affären med en meterlång lista saker, väntar med att vänta utan gör andra saker. Ställer Isis i fönstret och tänker att snart ska jag köra honom till K för fågelvaktning, och snart är det dags att städa buren och sen....
Mina blommor växer och magen svämmar över av glädjen över de små knopparna och de enkla sakerna, som en hundvalp på en gräsmatta som leker med en vattenstråle när vi passerar med bussen. Från min plats ser jag rätt ner i trädgården och strax efter det stiger den där killen som inte är så snygg som han först verkar vara av bussen och det luktar snus. Valpen jagar vattenstrålen långt där bakom mig nu och jag tänker att när kvällen kommer ska jag skriva dagbok om alla de där sakerna jag inte vågat berätta för någon del av mig själv på många veckor.
Ännu en stund är jag frånvarande från mitt jag. Kanske är det därför jag har ont i huvudet.

Kattresan

Smarta människor är roliga. Halvkorkade ännu roligare.

Kissekatt försvinner från sin familj. En granne ser hur någon plockar in den i en bil. Stulen kissekatt får barnen att gråta. Lappar sätts upp på affären men ingen ringer.
Kattsakerna plockas bort efter ett tag. Sorg.

Tjuven tar kissekatten 7 - 8 mil bort, har den inne i några veckor innan de börjar våga släppa ut den. Kissekatten verkar finna sig hemma på den nya platsen. Det går ett tag.

En dag är kissekatten borta. De lockar och ropar på den, men den kommer inte.

Några mil bort är det en liten flicka som skrikande springer in till sin mamma och säger att katten är tillbaka! Hon springer ut igen, kånkar in kissen, och javisst, det är deras katt.
De ger den mat och mamman ser att katten har ett nytt halsband. Med namn och telefonnummer hem till tjuvarna.
Hon ringer dem och säger "Tack för att ni är korkade nog att sätta namn och adress på katten ni snodde av oss."



Det är ungefär hela historien.

lull lull

Nu är det vissa som tycker att mina blogginlägg är svåra att kommentera. För att jag inte ställer ledande frågor.
Jag undrar ju då: Ska jag börja skriva"VAD TYCKER NI?" efter varje inlägg?
Jag gör ju det ibland, men får ju inte fler kommentarer för det.
Eller skriva om lalliga saker?

Eller ska jag bara sluta bry mig om det kanske...
VAD TYCKER NI?

ettrig eter

På restaurangen här på jobbet har de en något schizofren musiksmak. Det roar mig. De spelar alltid musik medan de lagar mat, med dörren öppen mot korridoren. Idag spelades "Stad i ljus" med Tommy Körberg. Annars spelar de nån hysteriskt rolig musik som låter som en ettrig mobilsignal fast med basdunk. Ibland spelar de klassiskt och emellanåt hårdrock. Jag blir glad av det. För att det inte går att förutsäga vad som ska spelas. För att man alltid kan gå förbi och alltid bli överrraskad.

De ordinarie här i närheten är dock inte fullt lika roade av musiken.

...

Jag kan inte skriva längre. Jag har glömt hur man gör, vilka ord man skulle använda. Jag minns inte längre när man ska sluta en mening eller sätta punkt. Jag kan skriva ord men allting är utan mening. Meningar. Punkt. En paradox. Ironin i det hela är slående.

nöppen

Detär så kul att som sommarjobbare få skäll när man kopplar fel och kopplar till den man antar har hand om det efterfrågade. Trots att det står just den saken på just den personen.
Förlåt då för fan. Och har ni semester får ni fan skylla er själva om ni har med er jobbmobilen och inte sagt till att ni är bortresta till oss, för står det inget så kopplar vi dit. Jävla NÖPPEN*!

Så nu är jag nerskälld, pissnödig och vill åka hem. Klockan är nio. Det här kan bli en lång och härligt kränkande dag...
Jag är rätt övertygad om att jag inte ska söka eller ta fler växeljobb.


* nöppe är pappas ord för någon som är en idiot/pappskalle/dumhuvud o s v

inte lika mållös

Så, tidningsmakare. När kommer de lama VM-rubrikerna i stil med "Alla står MÅLLÖSA inför..." och "Inget annat VM lika mållöst" yada yada yada.
Fan, rubrikmakarna är så jävla lama.
Tur att jag själv inte är lika mållös som VM. *höhö*
(En mening helt tillägnad my love D. Jag vet hur förtjust han är i sånt där...)

Aggressiva Askungen

"Du är så aggressiv jämt, du låter så himla ARG!" kommer hon säga sen. Som om jag inte får vara arg eller irriterad på saker utan måste vara snälla flickan med händerna på täcket(snela flikan) som solskensler och säger de snälla sakerna och är en total Ja-sägare.
"Du är så aggressiv jämt" låter det men utan att ha någon annan insyn i mitt liv än genom det jag skriver och den mask jag sätter upp för sådana som hon.
När jag var 18 -19 skrev jag ett stycke som hette "Aggressiva Askungen". Jag minns inte hur den gick, bara att hon var arg arg arg och bad grabbhalvan stoppa sin jävla glassko upp nånstans där det är mörkt och luktar illa.
Ni ser: Jag var rolig redan då...

helvetesjävlaskitfittvärme

Jag har haft huvudvärk i fyra dagar.

ÅSKA OCH REGN NU!

Fortfarande lika roligt

att stava det som "KNULA".

utan knorr

Jag är sådär jobbigt straight och nyförälskad nu.
Det är nästan lite trist.
Inte för att jag vill vara o-kär och bisexuell för att det är inne eller för att bara vara det,
utan för att det känns som om jag skulle vinna lite, rent insiktsmässigt, på att vara det.
Men nejdå. Jag är straight. Och underbart kär. Det är som det är.

Fast jag behåller ju ändå mina åsikter om kärleken. Den universella blinda kärleken.
Att man älskar en själ, inte kroppen. Att könet inte spelar roll.
För det gör det inte.

Jag blir trött på människor som säger att de MINSANN inte är "sådan där!" och menar på någon form av, vad de tycker är sexuellt avvikande. De som måste presentera en människa med deras sexuella läggning:"Han är B-Ö-G!" (Det är ungefär som när folk säger "Och X har en kompis. Han är turk". Som om det är det viktiga; människans ursprung, inte hans egenskaper.)

För mig är "sexuellt avvikande" att vilja ha, och att ha, sex med barn. Att våldta människor.
Inte att bli kär i någon av samma kön eller ha en förmåga att bli kär i båda könen. Jag bryr mig inte om folk tänder på olika saker. Det är intressant, och en helt annan fråga, men jag _bryr_ mig inte för det är oviktigt och...

....och inombords hoppar man, och vinkar vilt

Jag mår skitdåligt ikväll. Ensam och lite mer ensam, skuldbelagd och när jag gråtandes ringer den enda jag vill tala med får jag höra "Jag kan inte prata just nu".

Det här är den stora ensamheten.
Jag trodde jag hade varit med om den innan, men det här är större och tyngre än någonting av det jag tidigare mött.
Man är ensam bland människor man älskar, och när man flyr dem för att hinna med sina tankar om allt så känner man istället skuld för att man kanske borde träffa dem mer.
De är människor i min närhet. Jag älskar dem för att jag älskar dem.
Men vi delar emellanåt bara en del skratt, minnen, blod och gener. Jag sitter där och hör dem prata, och känner "Jag är ensam. Jag älskar er, men jag är ändå ensam".


Senare, när jag slutat gråta, ringer min kärlek och frågar hur jag mår. Är allt verkligen bra?
Det bultar till av ljus och kärlek, och tanken på honom lyser upp resten av min vakna tid.

ripoffrape

Nån mer än jag som hört 'Kingston town'-ripoffen i discoversion?
Sommarplåga nr 3 näst efter Boten Anna och den där DiMaggio-Ego.
När de spelar ripoffen sjuner jag UB40s Kingston town istället. Samma melodi och allt.
FAAAAAAN så fantasilösa människor är(och jag borde skaffa mig ett liv?)
Ska ta reda på vad låthelvetet heter.
Jag misstänker att jag snart kommer skriva en grovt cynisk mutterblogg om alla dessa jävla sommarlåtar som dött och glömts innan augusti är slut.

eller kanske en om P3s kommersialisering?
Åh, alla dessa val och möjligheter...

Lena på dejt

Som en fortsättning på mitt "Pysslingsteg"-inlägg från igår kom jag idag på att jag gick ut och satte mig i solen med en slags förväntan. När jag köpte en dricka på Pressbyrån vid järntorget kom jag på hur det kändes:
Jag skulle på dejt med mig själv. Jag bar på samma känsla som när man ska träffa någon som man tror man kommer ha intressanta samtal med. Jag klädde upp mig lite innan, dessutom. Fixade håret, borstade tänderna.
Jag hade min dagbok med mig och satte mig vid vattnet idag igen.
Och med mig själv förde jag faktiskt rätt intressanta samtal, med sammahängande tankegångar om allt jag ville skriva av mig.
Det är nog så man ska göra. Dejta sig själv. Ta en fika nån kväll. Gå på bio. Göra sig fin för sin egen del. Sitta i solen för att man tycker det är skönt, eller ta en regnpromenad om man vill det.
Heureka?

grab that gun

Jag tycker The Organs "Grab that gun" påminner om något annat jag hört. Lite The Smiths emellanåt och något mer. Det är bra musik i alla fall. Speciellt låten "Steven Smith" gillar jag.
Det är väldigt mycket sommar över det hela. Cider och cigg på balkongen, och nya vänner som bjudits in.

Finkänslig

Min far, den pensionerade chefen på en avdelning för det stora svenska företaget, är finkänsligheternas man.
Inför sina förra arbetskamrater är han alltid verbalt tillgänglig och alltid rolig
Inför sina döttrar, som han uppfostrat, är han alltid rolig, och alltid pappa, men till oss säger han inte normala saker som "Nej tack" utan han säger ett "Äääääh!" och sen"Pillarej i prutten!"
Sen flinar han.

Vi kan inte riktigt minnas om han någonsin sagt något annat. Man byter ju uttryck med tiden, men inte pappsen.
Han säger det, och det är jag övertygad om, för att han vet att det är rätt lamt att säga det. Jag vet att han säger så för att det roar honom: För att det är en del av hans humor att driva med folk utan att de egentligen fattar om han driver med dem eller inte.

Jag har funderat på om det har gjort mig lite vaksam vad gäller att läsa av människor: för eftersom många inte fattar ironi men jag själv är uppväxt med det så kanske jag automatiskt är mer ironisk. Plus att jag kanske, baksidan av det hela, inte riktigt tror på det folk säger till mig och därmed blir lite mer misstänksam?
Jag måste nog fundera på det där lite.

Tjuvlyssnat.se

Människor är fan roliga.Och Mary Shelley skrev tydligen "Einstein"...

Ett klick för skogen

Ni har väl inte glömt att rädda skog idag?

flytning

Jag hoppas hon förstår att jag skämtar när jag säger att det inte är nån fara med vattenbristen i resten av Europa:
"Vi har ju massor här uppe, och allt vatten rinner ju neråt så de får snart vatten i Spanien med!"
Hon ser på mig med underlig blick och säger ingenting.

hagamannen

Ju mer jag läser om honom, desto mer förbannad blir jag.
Och skraj; för jag känner igen hans beteende i andra jag festat med.
Inte för att det automatiskt gör dem till våldsbenägna idioter som "hagamannen"
men jag undrar ju ändå.

men hans barn, hans stackars barn, hur mår de av allt det här? Hur blir de behandlade av personalen på dagis/skola? De vet ju att något hänt, men har någon förklarat vad? Barn känner ju på sig saker, märker om någon är konstigare mot dem änmot deras kompisar.
Allt som sker skapar ringar på vattnet, men deras vattenring är en krossande våg

sömn

det är dags att somna igen.
vaknade jag inte nyss?
somnade jag inte på bussen och vaknade i sista stund
eller har jag drömt mig genom den här dagen
som så många andra?

Tänk om du sov.
Och tänk om du,
när du sov,
drömde i din sömn.
Och tänk om du,
i din dröm,
for till himlen
och där plockade
en främmande och
underbar blomma.
Och tänk om du,
när du vaknade,
hade den blomman
i din hand.

/Samuel Taylor Coleridge

utbyte av information

Jag har skvaller till min syrra när vi träffas igen. Idag såg jag nämligen en kompis till henne på BVC. Hon gick in på toa, var inne länge, kom ut med två plastmuggar med urin. Två. Var det inte två man fick pinka i när man var gravid? Minns inte varför men jag har ett minne av det där själv.
Syrran har mer erfarenhet av det där, så jag ska fråga. Men det är ändå skvaller.. Eller... utbyte av information, som killar kallar det. De skvallrar ju inte, de bara byter information med varandra.
Så det är vad jag ska göra med syrran: Om hon mutar mig med en snickers säger jag vem det var jag såg....

kors

Pappa bygger veranda åt syrran. När han ringer henne för att fråga hur hon vill ha verandaräcket säger hon
"Jag vill ha sådana där kors!" varpå pappsen, oh, dear pappsen, svarar:
"Nej, sånt är fult. Du får brädor på längden istället".

När jag några timmar senare ringer och frågar för att se vad han säger om korsen, eftersom syrran och jag pratat om att han kanske inte vill göra sådana för det kräver lite mer arbete, säger jag till honom:
"Men, ska du inte göra såna där kors på verandaräcket, det är snyggt som fan!"
Några meter bort sitter syrran och skrattar, väntar på vad han ska säga.
"Ääääh" säger pappa."Jag sätter brädor som [syrran] vill ha det, på längden. Alla har ju sådana där kors på sina räcken, varför vill man ha som alla andra?"

Hur är det nu det heter.... Projicering?

pysslingsteg

Pysslingsteg, jag tar pysslingsteg när jag tar för mig av världen, men jag går i varje fall. Jag hämtade biljetterna på stationen nu ikväll även om jag tror jag kunnat gjort det just innan resan, men jag var tvungen att ta ett steg ut i världen. Innan solen faller bakom hustaken slår jag mig ner på en bänk och läser. Det låter inte som något konstigt för någon av er, jag förstår det. Men för mig som alltid dras med den där känslan av alienering och blyghet är det inte naturligt att sätta sig på en bänk bland folk en sommarkväll. Speciellt inte ensam, bara för att läsa en stund.. Nu låter det som om det är ett problem av något slag, och det kanske det är, men emellanåt drabbas jag av den stora utanförskapen, jag är ensam i salar packade med människor, ensam bland familj och vänner. Det är den utanförskapen som håller mig inne, tystad och kuvad av alla borden och måsten, och det är då jag måste ta pyttesteg ut; göra ett ärende som egentligen inte är viktigt, handla en sak för att känna mig delaktig. När min pappa undrar vad jag gör av alla pengar vissa månader är det just det; Jag valde att ta ett litet steg ut bland folk för att inte bli totalt folkskygg, och det hade ett pris. Jag har inte alltid varit sån här, men jag tror det är nu först som jag insett vad det är frågan om. Jag kan välja bort mig själv som köpstark konsument och många andra saker i samhället, men mina pysslingsteg måste jag ha kvar, även om det handlar om att sitta på en bänk och läsa en stund för att jag insåg att jag har all rätt i världen att göra det. Jag gick förbi och såg bänken, och jag har ett minne av hur jag är impulsiv och framåt och nu ikväll vaknade det till liv igen. Det är den sidan av mig själv som jag känner mig mest hemma med. Den där glada framåt sidan som nyfiket måste nosa i allt, gräva i annan jord, vända på stenar, buffa lite på andra människor för att få dem att komma igång, kanske fråga dem saker som jag inte har att göra med för att jag vill se hur de tänker och fungerar och vad de har att säga. Nu är jag vaken igen. Jag har saknat mig.

tona in

Hos läkaren säger de att jag måste boka än ny tid för de andra provtagningarna.
Det känns lätt onödigt men jag säger inte emot, go with the flow sweetie och på vägen hem svettas jag som en gnu och tänker att jag ska hem, öppna fönstrena på vid gavel, och sitta där på fönsterbrädan och skriva dagbok som vanligt. Jag är av nån jävla anledning röksugen som fan, kan det vara spänningen som släppte, och när jag kommer hem orkar jag inte göra något alls, orkar inte ens dricka vatten utan hamnar i en avsides stol där jag sitter och vickar med tårna och funderar på att duscha, eller kanske äta, men sitter kvar. På andra sidan gatan blåser grannens lila gardin genom fönstret och bildar en slöja över den tegelfärgade husväggen och en hund sätter sig med en plågad min på trottoaren nedanför för att skita. För en stund är allting tyst, trafiken tonar bort, människornas röster försvinner. Det är som om staden håller andan i den sista solen medan regnmolnen sakta breder ut sig långt där borta. Jag längtar åska och omfamningar. För en kort stund känner jag det där löftet igen. Det där om att följa sitt hjärta till lycka och framgång
men vad är lyckan annat än accepterande av sakers föränderlighet

barr

S säger att det blir trångt på midsommar.
Många som sover i samma hus, o s v. Vi blir minst tio pers.

Och jag sa snabbt: "Meh, fan. Inget snusk alltså?
...Finns det nån skog i närheten?"

svitt

Vi sitter i ett rätt litet rum.
Igår hade vi 33,6 grader varmt.

Idag har vi bordsfläkt. Snodd från nått kontor förra året.
Ingen har anmält den saknad.
Om någon vecka kommer vi vara förkylda här
eftersom vi sitter i konstant drag i nästan nio timmar om dagen.

men vi luktar i alla fall inte svett.

I närke säger man inte svett som svett.
Är man närking säger man "svitt".
"Ja ä alldäläss svitt!"
Och, som jag tidigare nämnt, steker man med "fitt i pannan"
inte fett.
Åh, Närke, hur kunde jag ens tänka på att flytta ifrån detta dialektala underverk!?

jag hatar dig så mycket att jag hatar dig

håkan hellström kan inte sjunga.

save my soul

Jag har sovit djupt i natt och minns inte vad jag har drömt.
Men eftersom jag vaknade med en S.O.S-låt på skallen så är jag nog ner orolig för det stundande läkarbesöket än jag egentligen vill erkänna.
Man måste ju tänka positivt men jag har en djup oro i kroppen att saker kanske inte står riktigt rätt till. Jag har varit så trött och nere så länge. Och jag är en hypokondriker värdig namnet(fast jag känner en viss person som är mycket värre!) men den här gången kan jag inte riktigt förklara bort saker med att jag är stressad eller sovit och ätit dåligt.

Vi får helt enkelt se vad de säger i eftermiddag. Jag har ju överlevt förr så inte fan tänker jag ge upp nu heller. Men jag sneglar på klockan hela tiden, tänker på vilken buss jag ska ta, när jag är i stan och hur lång tid besöket kanske tar; kommer de ta prover? Jag vill sova, hem och ligga under täcket i mörkret, men jag måste faktiskt ta itu med det här nu, jag måste veta vad det är för fel på mig.

Magvärk?

När jag läser sånt här blir jag lite skraj. På riktigt.
För jag har samma symtom, haha, och det där skulle väl vara lite typiskt Lena-aktigt:
"Hej mamma, jo, du vet, jag åkte ju in till akuten igår för magen. Mmmhmm. Näe, det var visst en bäbis. Ja, det är klart det är hans. Mmmhmmm. Jo, ska ringa honom nu. Han kommer nog bli aningens... förvånad. Kan du hjälpa mig att skaffa fram lite barnkläder och sånt?"

Plus detta: hur förklara man för soc. och/eller A-kassan att man mitt i allt fått barn. Utan att ha vetat om det. Så en dag är man mammaledig. *haha*
"Jamen, jag lovar, jag visste det inte. Jo, okejrå, whatever- jag är väl helt körd och nej, jag försöker inte lura er!"

Jä, jäklars, det är faktiskt lite kul ändå.
Men å många kvinnors vägnar blir jag paranoid. Va fan, ett negativt gravtest ska väl betyda INTE GRAVID.
Inte "Ooops, det var inte magvärk, det var födslovärkar".


Själv har jag magkatarr av för mycket kaffe.
Hoppas jag.

Den korta historien om hur jag gick till Minuten och hem igen

...men jag vet inte vad som hände egentligen. Plötsligt när jag gick över gatan var det som en magen fylldes av en värme och en röst viskade i mitt öra, ord om mitt eget värde och om stolthet . Jag såg upp från marken, tog min plats i världen, kände hur jag sträckte på mig, drog djupa lugna andetag och bara var. Där. Just då. Självsäkerhet på kloka grunder drar blickar till sig, och jag lät dem titta.

En undran

Var går gränsen mellan uppfinningsrikedom och dumhet?

varelsens litenhet

Silverfiskar kan inte vara så smarta.
I morse när jag kom ut i köket hade jag en enda liten vattenfläck på hela diskbänken.
I den hade en stor silverfisk dött.

Och då undrar jag ju: Ligger det inte i silverfiskars överlevnadsinstinkt att undvika sånt som tar död på dem?
Som vattendroppar eller att ramla ner i skålar som de inte kan ta sig upp ur.
Jag menar: Ser man en fara på en stor ödslig yta, inte fan går man fram till den då?
Eller är de nattvarelser trots ett kasst mörkerseende?

Sen kan de ju klätta på mina badrumsväggar(men är lätta att blåsa ner och dränka) men inte ta sig upp ur skålar och bunkar. Eller är det helt enkelt bara så att mitt plastbunkeskåp är begravningsplats för dem; en plats dit de tar sina döende för sin sista vila?

Är det en konspiration, månne? Är det kanske så att de släpar sina döda dit där de vet att människan kommer att hitta dem och städa bort dem så att de själva slipper ta hand om resterna? Eller är människan deras gud som för dem till den sista vilan och det hela egentligen bara handlar om ett gudsperspektiv versus varelsens litenhet i det oändliga universum.

Hmmm.....

Pee by accident

Så, New Jersey, Middletown. Hur är vädret hos er nu i dagarna? Kommer du hem till Sverige snart? Vad gör du där borta? Arbete på bank? Det leder ju mig in på Tomas Von Brömsen "Jag har arbetat på bank i trettio år!" i vad den nu heter, filmen... fan minns. Stackars alla svenska bortglömda filmer.
Och Medelspads hälso-och sjukvårds-läsaren: Tack för att du har mig som(någonslags) favorit. Du är alltid välkommen.

Och du som sökte på "pinknödig kvinna" och hamnade hos mig genom ett gammalt inlägg:
Varför tänder du på kiss?
Jag är faktikt nyfiken på hur det grundas; alla fetischer. Som när människor vill att man ska kissa dem i munnen(har inte hänt mig faktiskt) eller de som vill bli bajsade på och som vill smeta in andras blod på kroppen för att tända(Nä, det har inte heller hänt mig men andra jag känner).
Jag kan förstå saker som att folk tänder på lack, läder och smärta och fan vet allt, även om jag själv inte gör det.
Jag kan förstå mycket av det jag hör om, men när det kommer till avföring rynkas mitt ansikte till en äckelskeptisk min. Trots detta är jag nyfiken. Det måste ju börja någonstans, något måste ju hända för att man ska ens komma på tanken att man vill bli kissad på. Var det genom en olyckhändelse?
Ramlade du ner i ett dasshål som barn och kom inte upp?

Människor upphör aldrig att förvåna. Det är nog bra, egentligen.

Föresten har jag en besökare som uppdaterar min blogg ungefär var tionde minut.
Det är inte jag som gör det. Det är inte D(gjorde han det skulle jag bli skraj).
Så, kära besökare: Erkänn att du är aningens besatt av mig och mina ord.
Erkänn att det retar dig att veta att jag har en till blogg där jag skriver en massa hemlisar.


I rest my case

ljuspunkt

Pappsen är en räddare i nöden: Nu är avlopp och badkarsfront fixade. Det tog honom några minuter att pilla fast allt. Mig hade det tagit veckor. Mest för att jag inte bryr mig så mkt om badkarsfronten. Den hade fått stå kvar där i hallen och jag hade stött i den varje gång jag passerat och sen hade det inte varit mer med det.
Jag gillar lite när man ser där badkaret är omålat. Fast betongklumparna under mitt badkar är fan fula. Men man kanske man måla dem i samma färg som golvet?


Vi var en sväng på ikea med.
Mamma köpte nya kökshandukar till mig för mina gamla duger inte. Påstår hon. Hon får nån viktig mammamin när hon säger det: "Du kan ju inte ha de där du har nu!"
Jag står oförstående: Det är ju bara några små hål i dem. Det syns ju att det är erfarna handdukar, handukar med minne och karaktär. Fattar inte vad hon gnäller om.

Kunde som vanligt köpt med mig en hel del på ikea(två muggar med fat bl a, men nästa gång så...) men kom hem med två djupa tallrikar och ljuslyktor -
Why, oooh, why var det ingen som stoppade mig och sa att jag faktiskt har sexton lyktor i skåpet redan. Som jag inte använder eftersom de 20(!!) som står framme är tillräckligt. Att jag säger "Jag kan måla dem!" är INTE ett bra argument för att köpa ännu fler.

Men sen när hösten kommer är jag alltid glad att jag har ett överflöd att placera där ljuspunkter behövs i ett oigenomträngligt mörker.
Men glöm hösten nu. Det är långt som fan till hösten.
Minst tio veckor....


Jag lovade bort min soffa till E idag. Jag gillar den som fan men den är.. old news. Man sover riktigt bra i den när man somnar framför teven men jag tror det helt enkelt är dags att byta den mot något annat. Jag vill ha en söt nätt liten soffa istället. En röd kanske. Mina gäster tenderar ju att sitta på golvet ändå, om de är fler än två.


Jaha. Måndag kväll. Nada på teve. Vad hittar man på nu då?
Jag ska äta gröt imorrn till lunch, så jag skippar matlåda. Skönt.

Tea-shirt

Gissa hur många T-shirtar jag kom fram till att jag hade när jag skulle ut igår och inte kunde ha bara axlar:
En bay laurel-tröja, en starwars(som jag sover i och inte ens har i nödfall av tvättid), en tajt blå sak som är helt genomskinlig och en svart extremt uringad, en urtvättad svart som jag ska göra skurtrasa av och.... inget mer. Fem stycken. Gillar jag dem? Nopes.

Så nu ska jag handla T-shirtar. Tunna snygga sådana som inte kostar en förmögenhet. Två för 149 kr borde väl nått ställe ha som erbjudande, kan tyckas. Hoppas de inte har enbart pastellfärger. Jag är trött på pastell sedan förra gången det var 80-talsmode.



Min mamma gillar beige. Älskar den färgen. Jag tror det är därifrån jag fött och gött min egen aversion mot färgen. När man handlar med mamma, vilket hänt lite den sista tiden när det varit jakt på diverse examenskläder till syskonbarn, så föreslår hon alltid beigea kläder till mig"Den här är väl fin!" Jag kämpar för att inte vara evil-dottern utan säger istället "Den är helt i linje med din stil" eller "Mmm, jo, men jag vill hellre ha en annan färg".

Sommarens favoritfärg är tydligen turkos, märker jag av det jag dras till.
Och mmm, jag vet. Lite pastelligt är det ju *suck*

KOLLA HÄR!

Idag ska ni gå in till sötaste J och läsa.

Word, tanten!

avlopp

Lukten som slår emot mig när jag slutligen får bort badkarsfronten och börjar rycka i geggmonstret där i avloppet är märkligt välbekant. När jag börjar gräva i det med en pinne inser jag var det är: Här ligger månaders av hårfärgning lagrat i håret som samlats i avloppet. Varje månad är vi två långhåriga tjejer som sköljer av håret där efter vi har färgat det. Det är hårfärg som luktar. Jag gillar den lukten, men blandat med vanlig avloppslukt är det ingen höjdare.
Det är som Ringu2 när jag sliter tag i det och slänger det på toa. Sen städar jag under badkaret. Med tvål(ja, det låg redan en tvålbit där, halvt uppblött, det var bara att gegga tag i den med moppen och svepa runt) Jag är så jävla duktigt vuxen ibland.

Men när jag rensar i handfatet får jag inte tillbaka något ordentligt så det läcker. Jag blir förbannad och lägger en handduk runt, fixar med det där imorrn istället. Nån jävla måtta på geggigheter får det fan vara. Jag lade förmodligen tillbaka ett av packningarna på fel ställe, eller nått.
Ska säga till att nån jävel får rensa i köket med, för avloppet rapar surt långt nerifrån.

Nu ska jag kirurgskrubba händerna och baka bröd. Det finns visst ingen jävla måtta på hur aktiv man kan bli när man borde börja tänka på att lägga sig. Jag kommer vara skittrött imorrn. Som om det vore något ovanligt.
Jag är ju ett nattbarn, klart som fan jag vaknar till framåt sjutiden på kvällarna.

auf wiederskrivande

PS The Strokes nya skiva är inte så bra vid första genomlyssningen. O-originellt och lite platt wannabeaktigt sådär. Nä, jag ger den tre lyssningar, sen slänger jag den.

Destination Dumpville

På radio var det en kille som bad om råd: Han bodde ganska långt ifrån sin flickvän och nu när hon skulle komma och hälsa på honom igen(den här helgen) så visste han inte hur han skulle gå tillväga när han skulle göra slut med henne.
Jag minns att jag tänkte "Om D vill göra slut med mig så hoppas jag att han är vältalig nog att klara av det på telefon, för jag tänker fan inte resa sammanlagt åtta timmar och betala tusen spänn för att bli dumpad det första jag blir när jag kliver av tåget..."
Snål? Eller praktisk? Jag kan inte avgöra.
Jag tycker bara synd om den där tjejen som reser förväntansfull till sin kille. Jag hoppas hon mår bra, vart hon nu är. Att hon snart inser att det är hans förlust, inte hennes.

Jag smygringer honom lite snabbt från jobbet när jag hinner, tre minuter här eller där, bara för att säga "Du vet att jag saknar dig va?" och han svarar "Åh, baby, jag saknar dig med!" Jag har tappat hur många dagar det är innan vi ses men det borde vara nio eller tio. När jag frågar vad som händer på midsommar har han ingen aning. Det kvittar mig lika. Det är nog rätt lätt att göra mig nöjd numera:
Myggorna biter mig inte sedan flera år så jag kan sitta ute utan att bry mig och jag blir berusad på ingenting alls = billig fylla (skitbra!) och det ena jag behöver är att vara lagom mätt, varm och i närheten av D. Sen är jag nöjd. Så hur det än blir så blir det bra.

soljävel

Jaha, här ska man vara ärtig och piffig* och sitta lite i solen.
Och nu bränner det på mina axlar. Tack för den fanjävlaskitsolhelvete, tro för fan inte att jag kommer besöka dig imorrn igen!
Fast jag fick lite färg på benen. Jag kanske kommer på besök ändå, fast i t-shirt. Och utsläppt hår. Måste ju även skydda my precious öron.




* Skulle nån kalla mig ärtig eller piffig förutom jag själv skulle jag säga upp all framtida kontakt med den personen.... *hahaha* Dumpade ju en kille jag dejtade för att han kallade mig 'käck' så...

kabanoss

Vilken av dem var det nu igen, my love?
Kabanoss?

Jag saknar, och längtar....

Har ni fest eller?

Som Samira påpekat så kom det aldrig nån analys/recension av V för Vendetta men det beror på att filmjäveln slutade funka ungefär åtta minuter in i filmen så nu är jag ju naturligtvis OTROLIGT frustrerad och måste se den så snart jag bara kan. Det lilla jag hann se verkade i alla fall bra så nu är förväntningarna tyvärr skyhöga tills jag får se resten.


Jag insåg just att jag spelar min musik för hela gatan. Tur att det är en bra blandning då.
Men kan det vara för detta som grannen ovanför stampar i golvet och nyss satte på nått eurotrashigt i musikväg på hög volym?
Hm.. Well, effekten blev ju bara att jag höjde för att slippa höra hennes korkade skitmusik. Och det är inte ens högt jag spelar, jag hör den t ex knappt ut i köket.
Ingen festvolym direkt.




Föresten har jag funderat på om det inte är dags att ha en FEST här snart.
Vad tror ni om den 8 juli? (Kjell har namnsdag. Jag känner en Kjell. Han skrattar roligt.)
Den här gången sätter jag upp lappar till grannarna i trappen innan, och sätter askopp och spyhink utanför dörren.Och alla får dricka ur plastglas. Orka diska, liksom.

På förra festen var vi 26 pers. Undrar om man ska klå det den här gången eller om vi ska vara en blygsam pratig skara istället. Hm.. Ska fundera på det där.
Eftersom inte Daniel - som spydde i trappen och utanför porten och sen somnade på min säng- inte är bjuden så kanske jag ska skippa spyhinken?

Ja, fan. Fest blir det.

Hooray!

Prisa gud, skatteåterbäringen har kommit!
Så nu har jag bokat och betalt biljett hem från Malmoe efter midsommar
och kommer att vara hemma i en bra tid inför jobbet dagen efter.
Jag sa ju att det skulle fixa sig på något sätt! Saker gör ju det.

avstånd

Man ser dem överallt, och de fyller mig med en känsla av orättvisa. De är paren där den ena är mer kär än den andra.
Där h*n går en bit framför henom som för att visa, jag vet inte vad. Avstånd?

Och jag blir förorättad å kärlekens vägnar
för jag har varit där jag med:
Jag är den som är kär men får inte samma kärlek tillbaka, eller så har jag varit den som varit medveten om någons känslor för mig utan att vara förmögen att besvara dem: Allt skuldbelagd för en lång tid framöver, för kärlek är något man ska vara tacksam över att ha, något man ska vårda och försiktigt hålla i sina kupade händer, skyddat från vind och kyla

istället är man envägskommunikatören som aldrig får svar
eller den stumma obekväma som väntar på att de kärleksfulla orden ska ebba ut och aldrig mera nämnas igen