Dröm

Jag drömde så underligt igen. Jag var polis och när jag var hemma hos min kompis Jag Själv/Helena och mitt i allt så släpper vi medvetet in en man i huset som var ond/kriminell/inte bra och jag lyckas gömma mig i huset och kallar på mina arbetskamrater som startar värsta uppbådet för att rädda den kidnappade Jag Självet i huset där hon hålls helt mot sin vilja.
Jag smyger mig alltid iväg från dem när jag är i huset, i närheten av jag självet, håller mig lite på avstånd för att höra vad de säger. Skurken märker mig aldrig utan jag smyger ner i källaren och hittar en dörr i väggen som jag vet att skurken inte kommer märka(för sånt vet man ju i drömmar). Just när jag tagit mig in genom den lilla dörren, genom att åla mig in, så hör jag hur skurken och jag självet/Helena kommer ner för trappen, hon talar med orolig röst och försäkrar honom om att det inte finns nån där nere, titta ska du få se, och jag hinner få igen den lilla dörren just innan de kommer in. Inne i rummet inser jag att jag är helt trygg,. Det är helt blåmålat och större än jag först trott. Jag ser på sakerna som ligger där inne att mina föräldrar brukar vara där. Det ligger sovsäckar och campinggrejer på golvet och i ett hörn står en laptop på ett högt bord. Jag inser snabbt att jag redan kommunicerar med Jag Självet/Helena via msn eftersom en ruta är öppen där, men där heter hon "Gullberg". Jag vågar inte skriva till henne av rädsla att avslöja hennes lögn och skada henne men att msn-rutan är öppen där på datorn gör att jag vet att hon känner sig trygg när hon vet att jag i alla fall ser det hon skriver.
Senare räddar jag henne. De kommer utanför huset och promenerar och jag har en slags uppblåsbar sak som jag åker på marken med och om man trycker på ovansidan av min tumvante så får man den att blåsas upp ytterligare och föras framåt. Då är jag självet/Helena inte den personen längre utan Tove och vi går förbi huset hon växte upp i och hon är ledsen för de har tagit bort balkongerna och huset är helt avskalat. Och där någonstans tappar skurken fokus och jag åker iväg och hem med jaget/Tove/Helena och mina arbetskamrater poliserna har hela tiden bevakat oss och haffar nu skurken.
Hemma i det blå rummet bakom väggen är det nu fullt med folk som jag kände när jag var yngre och på golvet står kistor med minnen; kläder och teckningar. På radion spelas en låt som jag känner igen och människor dansar stillsamt.


Jag har redan analyserat den för mig själv. Den är väldigt talande, och inget av symboliken är något nytt, men jag är lite road ändå.
Den ytliga Lena hotas av the big bad och den intuitiva Lena går inåt(ålar sig in/pånyttföds till det blå rummet= intuitionen och livsgrunden/basen) och smyger runt i sinnet för att rädda den ytliga Lena och flyter fram och drar ner henne i knät framför ögonen på the big bad och så kommer den starka kraften, den smygande rättvisan polisen/mina vänner, och haffar skurken, tillintetgör the big bad och jagsjälvet/Lena åker hem och den inre Lena är den yttre och vi/jaget firar i det blå rummet(intuitionen) och är starka tillsammans igen.