Jag vill ha något att säga

Jag säger som Aniara: Jag letar efter ord och något att fördjupa mig i, jag vill ha något som stundvis sveper iväg med mig. Jag vet inte om jag letar efter harry potter-känslan - jag ska bläddra i de böckerna strax för att se om det är vad jag söker- eller om jag är ute efter något annat, ett djup med blå färg. Jag längtar efter något att säga, och något att ta på allvar, någonting övertygande som tar kål på likgiltigheten och de snäva tankarna.

När jag varit hemma i fem minuter klär jag mig i de mysigaste kläderna och går runt och känner mig hemma, hur skönt det är. Jag orkar inte med att vara ironisk eller ens ledsen och svag. Jag orkar inte tänka på dagen som varit eller på vad som hände. Jag vill ha en famn att krypa in i och halvslumra i, jag vill somna i hans knä medan han stryker mig över håret och kanske kollar på TV.
Jag vill bara luta mig mot en välbekant axel och känna andetagen häva oss som i vågor, hela tidens sökandes efter ord som aldrig kommer. Jag ger upp, jag skriver kanske aldrig mer, säger jag till mig själv och genast vaknar oron till liv, de bleka kvinnoandarna vaknar till liv mellan stammarna. Inte skriva? säger de med orolig röst.
Men.. hur ska det då gå?
Jag rycker på axlarna. Jag är inte mitt skrivande.
Det råkar bara vara något jag gör. Jag kan andas andra tankar
och välja en annan väg.
Jag kan helt enkelt välja att inte skriva.

I den tanken ligger en befrielse.