varelsens litenhet

Silverfiskar kan inte vara så smarta.
I morse när jag kom ut i köket hade jag en enda liten vattenfläck på hela diskbänken.
I den hade en stor silverfisk dött.

Och då undrar jag ju: Ligger det inte i silverfiskars överlevnadsinstinkt att undvika sånt som tar död på dem?
Som vattendroppar eller att ramla ner i skålar som de inte kan ta sig upp ur.
Jag menar: Ser man en fara på en stor ödslig yta, inte fan går man fram till den då?
Eller är de nattvarelser trots ett kasst mörkerseende?

Sen kan de ju klätta på mina badrumsväggar(men är lätta att blåsa ner och dränka) men inte ta sig upp ur skålar och bunkar. Eller är det helt enkelt bara så att mitt plastbunkeskåp är begravningsplats för dem; en plats dit de tar sina döende för sin sista vila?

Är det en konspiration, månne? Är det kanske så att de släpar sina döda dit där de vet att människan kommer att hitta dem och städa bort dem så att de själva slipper ta hand om resterna? Eller är människan deras gud som för dem till den sista vilan och det hela egentligen bara handlar om ett gudsperspektiv versus varelsens litenhet i det oändliga universum.

Hmmm.....