otacksamhet klär mig illa

Sötaste mammsen har hittat nån fabriksförsäljning med kläder på platsen där de semestrar, och nu har hon köpt kläder till mig med. Igår ringde hon om storlekar och färger, och jag sa "Allt utom beige funkar men är hon osäker så kör på svart. Och den storlek som syrran köper, köp nån storlek större så jag får plats med bopparna. Syrran har ju inga boppar knappt."
Nu påstår mammsen att hon blir galen om jag inte gillar något av det hon köpt. Men jag kan ju inte säga "Jo, men jag kommer gilla det!" för vi har ju inte samma smak alls och hon är många mil bort så jag kan bara ge vaga försäkringar på telefon och säga "Det där blir nog jättebra, det låter ju schysst!". Men att min systerson är med och tycker det är schyssta kläder är väl något av en försäkran på att jag kanske kan använda det.
Hon hade köpt en tre fyra tröjor, ett par byxor och några linnen för under 300 kr. Jag tröstar mig med att jag ju alltid kan ge bort kläderna till någon bättre passande kroppsform om några månader, men jag känner mig ändå som en otacksam dotter som inte delar smak och övertygelser med min mor, det stinger till, men går snabbt över; jag är van vid skulden, modersskulden, den har jag delat mitt liv med.

Till spektaklet lyssnar jag på M Ward och Tom Waits. Varför har jag inte upptäckt Tom Waits innan? Ah, all denna tid som förflutit då jag varit döv i en kokong av rastlöshet....