Finkänslig

Min far, den pensionerade chefen på en avdelning för det stora svenska företaget, är finkänsligheternas man.
Inför sina förra arbetskamrater är han alltid verbalt tillgänglig och alltid rolig
Inför sina döttrar, som han uppfostrat, är han alltid rolig, och alltid pappa, men till oss säger han inte normala saker som "Nej tack" utan han säger ett "Äääääh!" och sen"Pillarej i prutten!"
Sen flinar han.

Vi kan inte riktigt minnas om han någonsin sagt något annat. Man byter ju uttryck med tiden, men inte pappsen.
Han säger det, och det är jag övertygad om, för att han vet att det är rätt lamt att säga det. Jag vet att han säger så för att det roar honom: För att det är en del av hans humor att driva med folk utan att de egentligen fattar om han driver med dem eller inte.

Jag har funderat på om det har gjort mig lite vaksam vad gäller att läsa av människor: för eftersom många inte fattar ironi men jag själv är uppväxt med det så kanske jag automatiskt är mer ironisk. Plus att jag kanske, baksidan av det hela, inte riktigt tror på det folk säger till mig och därmed blir lite mer misstänksam?
Jag måste nog fundera på det där lite.