garanti
Jag kommer ihåg att när jag första gången började skrivas med Jesper på nätet. Han var sådär roligt ironisk att jag inte var säker på om han skämtade eller om han var lite läskig. Så jag antog, för att vara på den säkra sidan, att han var sådär lite läskigt smart att man skulle känna sig korkad som fan om man började prata med honom eller kommenterade hans dagbok. Men jag började lyckligtvis prata med honom ändå, och numera vet jag ju att han är smart som fan och har humor men utan att vara det minsta scary.
Samma känsla som jag fick av honom då kan jag fortfarande få när jag klickar mig runt på andras bloggar. Jag vågar inte riktigt kommentera dem för att de känns lite läskiga. Som om jag ska skriva något dumt och de kommer bita tillbaka och jag kommer känna mig tillintetgjord. Som om de på något sätt skulle vara smartare/coolare än jag själv(en omöjlighet, givetvis) och jag inte har något att tillföra.
Och det är där jag känner att jag backar: Ibland vill man ju på något sätt ha en garanti på att den man skriver till ligger på samma våglängd - om det är på grund av den igenkännande känslan som man kommenterar(vilket jag oftast gör). Man vill ha en garanti på att man blir vänligt bemött. Varför? För att man i grunden är lite för feg för att hänga ut sig eftersom ens åsikter på något sätt är ens person?
Trots detta inser jag ju att det är en rädsla blandat med blyghet, och i slutänden så bryr jag mig inte om huruvida någon okänd tycker jag är en idiot eller inte. Men kommenterar jag för det?
Nej, för då har jag redan klickat mig långt bort och glömt vad det var jag ville kommentera....
Samma känsla som jag fick av honom då kan jag fortfarande få när jag klickar mig runt på andras bloggar. Jag vågar inte riktigt kommentera dem för att de känns lite läskiga. Som om jag ska skriva något dumt och de kommer bita tillbaka och jag kommer känna mig tillintetgjord. Som om de på något sätt skulle vara smartare/coolare än jag själv(en omöjlighet, givetvis) och jag inte har något att tillföra.
Och det är där jag känner att jag backar: Ibland vill man ju på något sätt ha en garanti på att den man skriver till ligger på samma våglängd - om det är på grund av den igenkännande känslan som man kommenterar(vilket jag oftast gör). Man vill ha en garanti på att man blir vänligt bemött. Varför? För att man i grunden är lite för feg för att hänga ut sig eftersom ens åsikter på något sätt är ens person?
Trots detta inser jag ju att det är en rädsla blandat med blyghet, och i slutänden så bryr jag mig inte om huruvida någon okänd tycker jag är en idiot eller inte. Men kommenterar jag för det?
Nej, för då har jag redan klickat mig långt bort och glömt vad det var jag ville kommentera....
posted by vandrarvild at 20.6.06
10 Comments:
Så tycker jag det känns överallt. på krogen, i möten på jobbet, på bussen. Rädslan för att det alltid finns nån jävel i närheten som bara väntar på att slå hål på allt man säger, och det får liksom aldrig vara högt i tak, man ska alltid vara så jävla smart. Fast det kanske blir ännu tydligare och råare i bloggvärlden, eftersom vi skyddar våra identiteter. Någon läsare har någon gång vågat erkänna att jag har framstått som rätt farlig och fördömande, vilket jag inte vill, så då har jag bett om ursäkt. Min blogg är ju ändå på nåt sätt en jävla massa känslouttryck, då kan det bli lite typigt och argt ibland.
Jamen, visst är det så, att det alltid finns någon som måste visa sig lite typig och bättre än en själv, som måste dra ner en och sticka hål på en. Även om man sen fattar att det beror på att deras självkänsla är usel eller de lider av extrem hybris som gör att de måste plåga andra så blir man ju ändå ställd och sen drar man sig tillbaka.
Ja, jo, du kan framstå som lite scary ibland faktiskt. Lite hård sådär.
Jag tycker inte att du på något sätt verkar vara en idiot, Lena. Inte det minsta lilla.
Tyvärr känner också jag igen mig i den rädsla du beskriver. Och den får mig att känna mig som en idiot. :-/
Vi bestämmer oss helt enkelt för att sluta känna så, och sluta tänka så om andra människor. Så kanske vi gör en skillnad på något sätt, hos oss själva och andra?
Jag kan förstå att känner så ibland, min jargong funkar inte alltid i skriftlig form.
Och hur många gånger har man inte skrivit in en kommentar, bara för att sedan radera den igen och klicka sig vidare utan att ha lämnat ett avtryck..?! Bara för att man varit rädd för ett "felaktigt" bemötande...
Många, många gånger. Tyvärr. Dumt.
Matte: nä, fast å andra sidan kan man ju se det som att du är rättfram?
Levande: Jaa, sådär gör jag alldeles för ofta. Tänker "men varför ska de bry sig om vad jag tycker" och så raderar man det.
Moisthlm: du har rätt. Det är alldeles för ofta. Vi kanske ska sluta göra det och ta plats som fan
Man kanske kan se det så ja, men det är enklare för andra att gör den bedömningen. Min självkritik borde kanske riktas mot min oförmåga att avgöra vilka som kan ta och inte ta min rättframhet. Å andra sidan ligger en sån avkännande förmåga sällan inom en rättfram människas register. Skit samma, det här ska inte handla om mig.
Nej men!! Vad fan är det jag läser??!! Shit. Vad upprörd jag blir. Är det så illa alltså??!
Herre.
Jag som är så satans spontan. Vilken tur då. För jag är samtidigt tankspridd. Vilket gör att jag ofta glömmer att gå tillbaka och se om jag har fått nån kommentar på min kommentar... Haha. Så jag kommenterar utan bara fan, både här och där. Har inte en tanke på hur det kan uppfattas faktiskt.
Vilket kanske märks ibland. *hrm*
Skicka en kommentar
<< Home