....och inombords hoppar man, och vinkar vilt

Jag mår skitdåligt ikväll. Ensam och lite mer ensam, skuldbelagd och när jag gråtandes ringer den enda jag vill tala med får jag höra "Jag kan inte prata just nu".

Det här är den stora ensamheten.
Jag trodde jag hade varit med om den innan, men det här är större och tyngre än någonting av det jag tidigare mött.
Man är ensam bland människor man älskar, och när man flyr dem för att hinna med sina tankar om allt så känner man istället skuld för att man kanske borde träffa dem mer.
De är människor i min närhet. Jag älskar dem för att jag älskar dem.
Men vi delar emellanåt bara en del skratt, minnen, blod och gener. Jag sitter där och hör dem prata, och känner "Jag är ensam. Jag älskar er, men jag är ändå ensam".


Senare, när jag slutat gråta, ringer min kärlek och frågar hur jag mår. Är allt verkligen bra?
Det bultar till av ljus och kärlek, och tanken på honom lyser upp resten av min vakna tid.