närhet och avstånd

Det är skönt när det kommer någon och pratar av sig inför en och det visar sig att de bär på ungefär samma känslor som själv hakat sig på mig den sista tiden. Att kunna säga "Ja, samma här" istället för att vara den som alltid kommer med alla känslor som i de normalas värld känns irrationella och underliga.
Jag har träffat Helena igen, hon köpte mig tuggummin med tatueringar. Och glass.

Vi satt och svalkade fötterna i vattnet och jag fick tre myggbett på samma ben under loppet av en kvart. Jag ska ta ett allergipiller till. Jävla myggor. Är de inte bland de mest överflödig insekterna på jorden?
Det var i alla fall inte plågsamt varmt i solen och nu är jag hemma igen i en tom lägenhet och ska dricka vatten och fixa lite mer mat i matlådan.

Lämnade Isis till mitt ex tidigare idag, och nu är det så tomt., men jag pratar med Isis ändå och hajar sen till av tomheten. Det känns som om han står där ändå. Som en fantompippis som inte släpper taget om platsen han alltid står på. Och det är konstigt tomt. Istället spelar jag musik och öppnar alla fönster. Jag ska skriva lite, och sen börja läsa Joyces Odysseus, men jag misstänker att jag kommer fastna vid något på TV innan dess.

Vad jag har funderat på idag?
Närheten.
Eller snarare vad som är för nära och för avslöjande. För vad man än skriver eller berättar om sig själv så kommer man alltid möta någon som kan relatera till det på något sätt. Och hur nära kan man komma en annan människa? Hur nära ska man låta en annan människa komma? Finns det gränser man inte vill passera även när det gäller människor man inte kommer möta igen. Eller är det bäst att hålla folk lite på avstånd om man har tänkt sig att starta ett förhållande med dem?
Man kanske missar någon om man håller alla på avstånd, tänkte jag.
Men det är något som de allra flesta lägger ner väldigt mycket tid på: att hålla människor på avstånd. Jag känner själv att jag emellanåt tänker att hålla D på avstånd, för att han är så långt borta och om han kommer för nära blir saknaden ännu värre, men det är att förlora sig själv i kampen om sitt hjärta.
Och jag vill inte förlora varken mig eller hjärtat.