nu när det är sagt

När man väl har sagt det som får en att vilja gråta brukar det försvinna och nästan kännas löjligt.
Som nu idag. Jag pratade med VD-assistenten när jag var upp till hennes rum och lämnade en sak, och allt det där som jag varit ledsen över under morgonen flödade fram ur mig utan att jag ens hade tänkt säga det.
Vi pratade lite om det hela och senare ringde min chef, VD-assistenten hade ringt henne och sagt att jag varit ledsen och nu ville hon att jag skulle ringa upp när jag kunde prata
"Inte ska du gå runt och må dåligt över det här" men satkärringen som det hela handlade om hade i alla fall fått sig en liten känga av chefen hon med, hörde jag, så nu vet hon att hon inte kan agera obemärkt och bara det känns rätt skönt.

Men nu när jag fått ur mig allt så känns det inte som en stor grej längre. Men jag misstänker att jag skakat om lite där uppe, men fortsätter den tidigare omnämnda vara en sur elak satkärring så kommer ju chefen i alla fall tro mig när jag säger det, just för att jag gick genom VD-assistenten, och den kvinnan, hon biter ifrån så att det känns.
Så på det sättet känns det skönt att man ligger bra till hos henne, att hon lyssnade.
Och som sagt: nu känns det inte som en stor grej längre. Kommer satkärringen imorrn och säger nått känns det som om jag vågar säga att hon faktiskt inte är en trevlig människa någonstans och totalt charmlös.
Och vill hon vara jäkligt elak mot allt och alla är det ju hennes val och förlust.