cash

hundvaktandet ger inte några stora pengar
men hon räddade just mig från svält
och för det är jag djupt tacksam.

infall

Jag har ju mina infall och funderar dagligen på vad jag ska göra med mitt liv
(skriva såklart, brukar folk säga, men det tjänar jag ju inga pengar på just nu)
och jag känner att jag vill testa att jobba på olika ställen.
Nyss kom jag på mig med att undra vad man skulle kunna jobba som på förlag.
Förmodligen måste man ha 80 p onämnbar utbildning för det.
Teater vore kul med. Det skulle passa mig.
Bäst vore väl att skapa sitt egna jobb.
Det där bokcaféet vi pratat om att starta ligger fortfarande och skaver i skallen,
det skulle vara så jävla roligt att testa.


(Åh, kl är två, det betyder KRISTER!)

Vovven tycker att jag är skittrist. Jag ser det på honom. Han ser på mig och lägger sig sedan suckande på golvet nedanför min stol.
Nu ska jag ringa vårdcentralen. Och sen måste jag bara kommentera danmark och muslimerna....

P3

Radio.
Den enda som gäller är P3.
Det bara är så. Jag har myst till P3
sen kl sex imorse.
De borde ha tröjor man kan köpa
med texten
"Ni skall inga andra radiokanaler hava jämte denna!"
Jag skulle bära den.
Amen

Påminnelse

Jag måste bara påminna er:

Ikväll är det nya avsnitt av GILMORE GIRLS
kl 20.

Så försöker ni prata med mig mellan 20.00 och 20.50
så är jag helt enkelt inte kontaktbar.

Och ja, Jesper, jag VET att du tycker det är en bajsig överkäck serie
men det är ju det som är så BRA med den
som en motsats till alla eländen man annars drabbas av via teverutan.
Så det så!

Trasa

Vovve här igen. Lugnare den här gången. Skäller åt pippisen såklart.
När jag ätit frukost tänker jag ta en promenad med honom.
Han blev GLAD när han såg mig idag.
Matten M sa att han hade känt igen sig när han klev ur bilen,
sen såg han mig på håll, när jag kom, och började vifta på svansen.
Sånt värmer.
Nu tuggar han trasa på min matta. Det smaskar och låter slibbigt.
Jag undrar vad människors motsvarighet till tugga trasa är.

O´boy

Jag gör saker som jag misstänker att jag enligt många är för gammal för att göra: Som att dricka O´boy med massor med pulver i sådär att det blir klumpar på ytan, klumpar som man börjar med att äta innan man dricker upp de trista resterna av mjölkchoklad. Om man inte blandar i mer pulver så att det blir nya klumpar.

Det hela känns som en Lena-version av slutscenen på "Fucking Åmål".

vi väntar

Jag borde alltså sätta mig och skriva ett snällt litet brev till CSN nu.
Ett som inte är i stil med min jobbansökan som jag skrev för några veckor sen.
Läste nyligen att ironi tydligen inte går fram hos lika många som man tidigare trott. De har gjort en undersökning.
Då ligger jag jäkligt risigt till med andra ord. Aj då.
Så till CSN blir det inget ironiskt. Snarare formellt.
Det funkar väl det med. Det jag egentligen vill skriva ska jag nog inte skicka iväg.
Det är inte tillräckligt rumsrent, och jag skickar onda tankar till alla myndigheter istället och svär högt i min ensamhet.
Och som jag och Jessica sa: När ska de hacka CSN-datorerna och nollställa alla lån? Vi väntar ju!
Eller är detta vad som kallas "anstiftan till brott" eller liknande? Bummer... Som om jag är den enda som vill ha sina lån nollställda.


Igår tittade jag och D på film msn-ledes igen. Terminator 3.
Efter ungefär en halvtimmes kommenterade av alla action-klyschor och Arnolds läderkläder(är det inte lite 90-tal över läderkläder?) och biljakter så började vi göra andra saker. Jag vek kläder, han letade musik. Emellanåt kommenterade vi något i filmen. Så bra var den filmen alltså, att man var djupt koncentrerad på den. Gick man iväg förstod man ändå allt när man kom tillbaka.
Till en annan nätbekant konstaterade jag igen att allt är mättat nu, filmidéernas värld är så begränsad. Inget man ser längre är nytt eller speciellt överraskande.
Jag vet att jag skrivit om det förr: Det handlar om att människans föreställningsvärld inte är obegränsad. Ondska är på ett sätt och kärlek på ett. Skräckfilmer t ex, använder sig av samma grepp om och om igen. Utomjordingar kommer alltid bara vara på ett speciellt sätt; människans värld sträcker sig bara till det mänskliga och det omänskliga. Bortom det har vi inga tankar.

blygsam

Det var länge sedan jag festade med vännerna
så jag funderar på om jag ska ha en fest nästa helg.
En mindre fest än den jag hade sist, givetvis.
Någon som är sugen?

bojkott, igen

Nu är det dags att bojkotta femman i några månader igen.
Idag börjar nämligen en ny säsong av Big Brother.

Jag hoppas att de till nästa år fattar att man börjar bli liiiiite trött på doku-tjafset nu.
Jag menar: FLER jävla wannabesnorungar som lallar runt i ett hus och spänner sig?!?
Som knullar odiskret under täcket och super sig fulla i direktsändning?
Hur udda kan de vara den här gången? Har nån en extrem åsikt kanske, som ja, jag vet inte, de kanske är militanta veganer (ooooh, så udda) eller frireligiösa(som klarar sig en vecka, max) eller sätter de in TVÅ bögar i samma hus. Oj ojoj, jag nästan svettas av spänningen. Eller är jag ironisk nu igen, ja, förmodligen....

Man har sett allt nu. Vi vet hur människor reagerar, vi vet varför de gör det, vi har sett alla mänskliga faktorer av det där nu, inget mer överraskar: Vi är redan klara med vilka typer det kommer vara i huset om några timmar; Det är samma typer som valdes till de föregående säsongerna. Stereotyper av wannabe. Det är den illiterata versionen av de hippa berrabloggarna.

Man vill inte se mer nu.
Det är helt enkelt inte intressant.

Ny utmaning

Och nu läste jag i Jessicas blogg att hon sätter på sig myskläder när hon kliver innanför dörren och det gör ju jag med men man kommer ju givetvis på en massa andra saker att skriva när man redan lagt ut sin lista. Jag byter alltid kläder när jag kommer hem. Eftersom jag alltid sitter skräddare (trots mitt onda knä) så måste man ju byta, det går ju inte att sitta i jeans vid datorn eller framför teven. All mysfaktor försvinner ju då.

äh, fan, jävla bloggkedjebrev, nu kommer vi på ngt nytt tycker jag.


KONSTIGA MATVANOR!

Vad äter folk för konstigheter, vad blandar de i sin fil eller mat?!
Äter ni pepparkakor med ketchup eller måste ni ha margarin i mjölkchokladen?
(Själv äter jag nyponsoppa med corn flakes. Jag vet inte om jag är underligare än så.)
Men min kompis Anna är värre, hon har glass i sitt te *haha*
Ett ex till mig käkade ketchup på all mat.
När mamma var liten blandade hennes granne ALL mat. D v s havregrynsgröt med sill, potatis och kaffe i samma tallrik, och sen kanske macka med korv och äpple. Ungefär så.


Härmed utmanar jag alla mina läsare: Bring it on. Fram med äckligheterna!
(och ni får vara anonyma om det är riktigt underliga saker, jag lovar)

Vana/ovana

Erasure-nostalgi på hög volym och jag har återigen blivit utmanad att skriva " fem ovanor och egenheter" av Jeppe (alltså inte min bästis Jesper, kanske måste påpekas) men eftersom jag, liksom Jeppe, märker ord lite så vinklar jag det hela och undrar lite om vanor och ovanor.
Egenhet är ju en grej, ett karaktärsdrag; jag har en egenhet att alltid lätt irriterat fösa bort hår ur ansiktet och sätta upp det i nån slarvig knut som hålls på plats i fem minuter, men är det så även en vana eller en ovana?

Så jag bestämmer, för det här är min blogg * moa ha hahahahaaa!*:
Vanor är saker som underlättar för en.
Ovanor är sånt som man gör för att man inte ids göra saker på annat sätt som kan tyckas bättre även för en själv. Man kanske har en ovana att dricka kaffe i gigantiska mängder, men om man nu verkligen gillar kaffe är det ju en vana?!

Vanor:

1. Jag har en vana att använda vattenglas i några dagar och fylla på dem med litermått. Jag dricker ganska mycket vatten varje dag, säkert tre liter vatten förutom allt varmt te jag hinkar i mig.

2. Jag har en vana att sitta och ligga på golvet, vilket gör att jag emellanåt har rumsmattan full med böcker och pennor och papper för det är just då min arbetsplats. Jag sitter f ö ganska mkt på golvet även om min nya stol från gatan (grovsopefyndet) är min nuvarande favoritplats. Emellanåt sover jag hellre på golvet, för tupplurar, än i sängen, för att poängtera för mig själv att det är tillfällig sömn. Plus att jag är uppvuxen med hundar som alltid uppskattar när man lägger sig hos dem( de är varma och gosar in sig nära nära, hur mysigt som helst)

3, Jag har en vana att vika in hörn på mina böcker för att snabbare hitta tillbaka trill favoritstycken, och jag kan bli uppriktigt störd när någon lånat en bok av mig och snällt vikt ut hörnen åt mig igen. I vissa fall sätter jag gem. Det ska synas att en bok är älskad. I vissa fall köper jag dubbla ex av dem för att man ska ha ett låneex och slippa förklara sina djupa funderingar och kommentarer i marginalerna för boklånaren.

4. Jag har en vana att när jag glömmer vart jag lagt saker gå tillbaka till platsen jag var på precis innan för att på det sättet gå tillbaka i tanken och då komma ihåg vart jag la ifrån mig saken.

5. Jag har en vana att sova med en tröja/linne över huvudet på natten för att stänga ute allt ljus. Från början var det för att jag ville slippa se saker som rörde sig i rummet runtomkring mig när jag sov på ett spökigt ställe men det blev snabbt en vana för ljusets skull och det är väl den enda som jag tog efter av ett av mina mindre begåvade ex (även han med intítialen D f ö).


Ovanor:

1. Jag lägger ifrån mig använda tepåsar lite vart som helst, och samma sak är det med mack-kanterna som jag inte äter upp. Allt för att jag helt enkelt inte ids gå de få metrarna ut i köket.

2. Jag har en ovana att inte städa förräns jag tycker att det börjar bli rikitigt äckligt, vilket i sig är en paradoxliknanade grej eftersom det ju inte skulle bli äckligt om jag städade oftare och då skulle jag ju känna mig lite.. klokare med. För det mesta beror det nog på att jag avskyr att dammsuga för dammsugare är korkade maskiner och sladden och slangen är alltid för kort. Men om någon ska komma på besök kan jag fixa saker på under en timme för jag vill ju inte verka helt äcklig! *hahaha* Så besökare välkomnas just nu!!!!!

3. Jag skriver alltid kommentarer i mina böcker och stryker under saker som jag gillar just då. Det är inte alltid jag minns vad jag menar till nästa gång jag läser boken och så skriver jag en kommentar till kommentaren. Ibland med datum. Varför vet jag inte, för att ha lite tidsperspektiv kanske? Ibland skriver jag även i biblioteksböcker och skäms inte det minsta för det.

4. Jag har en ovana att kommentera reklamfilmer och filmer högt i min ensamhet. Jag är även den där DRYGA personen som även gör det på bio men om nån skaffar mig en hemmabio så lovar jag att hålla mig borta från biograferna i resten av mitt liv.

5. Jag har en ovana att bli skitsur när jag är hungrig men ändå ge fan i att äta bara för att skapa ett slags ultimatum. Dessutom gör jag allt för ofta saker i sista sekund som för att provocera fram något hos mig själv.


... jädra drama queen...

Men nu utmanar jag ingen eftersom jag så tydligt frångick reglerna. Men jag är lite nyfiken på alla bloggare bland mina länkar ändå.

avtryck

Jag är inte den som har jordens tålamod med saker. Det är som det är.
Men det verkar ju göra intryck ibland, eller lämna avtryck, vilket som.
D har i alla fall börjar fundera på en helg när han ska komma hit.
Det är ju alltid nått.

bloggare

Jag kollade in bloggtoppen.
Av principskäl vägrar jag lägga till mig där.
Jag är obstinat som fan.

Men jag var snäll och kollade igenom bloggportalen och av alla kandidater på de tre fyra bokstäver jag valde (på måfå) hittade jag två som jag vill läsa mer av och la till bland mina länkar: Bakofram (I huvudet på en Sara) och Polly.
Givetvis stötte jag på de förhatliga modebloggarna med(var är förespråkarna av nackskott när man behöver dem?) och nån idiot som var tvungen att påpeka alla de där vanliga anledningarna till att kvinnor står lägre än män och att feminister enbart är rabitata flator som aldrig vet vad de snackar om. Orkade inte ens bli förbannad. Grabbhalvan (26 år) är ju en idiot, jag pillar hellre mig i öronen och gäspar stort medan jag vikar lite på tårna (har jag nämnt att jag kan spreta med mina lilltår extremt mycket? Min syster kan göra samma sak, men inte mamma eller pappa. Det måste vara en överhoppad gen som lett till denna hedersvärda och högst användbara egenskap hos oss båda):
Istället ramlade jag på Andie som nu råkar vara ngt av en bekant/partypolare till min tidigare och emellanåt nämnda vän Helena.
Andie är relationsanarkist. Ids jag förklara? Nej. Hade jag orkat hade jag inte behövt länkat till henne...*hehe*

I allafall måste jag erkänna att jag känner en liten stolthet över att folk bloggar. Att de faktiskt gör det.
Det betyder ju att de har egna åsikter, tänker själva (i alla fall många av dem) och att de har en önskan om att hitta, som jag tidigare själv sagt att jag sökte; likasinnade.
Blogg-Sverige är en ylande flock. Jag är glad för det.

Och Crrly: nu ska jag dricka... te.....

mo(n)sterkäk

Jag är den där elaka släktingen som säger till min systerdotter "Vi måste ju käka, fast jag har bara 100 kr kvar, har du pengar?" när vi är och handlar, och dessutom låter henne laga maten trots att hon bidragit med hälften.
Hon följer ju inte med för att handla egentligen. Hon hänger på för att se om Alex på Klippet jobbar och det är ganska intressant att se hur hon sneglar omkring sig ifall hon ser honom eller någon annan snygg kille. Vi såg inte Alex. Jag ser aldrig nått snyggt på den affären och spanar inte längre. Fast en gång pratade jag med en kille över videofilmerna (20 kr styck och nu har de fyllt på, jag hittade fem st jag vill ha) men när han sa att han gillade snabb amerikansk action log jag och sa att jag skulle komma ihåg att köpa ägg med. Jag menar; snabb amerikansk action?! Herrejävlar. Då får han vara hur snygg och charmig som helst; jag är inte så lättlurad...

Det är inte så illa som det låter. Med E.
Hon lagade maten och jag diskade. Hon skulle ta ut min wokpanna och ylar till och givetvis ligger det nån gigantisk ihoptorkad silverfisk i pannan så jag tar den och sköljer ur och diskar och säger "Så!"
Hon öppnar alla skåpluckor med den största skepticism, beredd på att de små jävlarna ska ramla ut på henne.

Jag tvingar henne inte att laga maten. Hon gör det frivilligt. Jag låtsas hjälpa till och sen när vi käkar säger jag "Tack för maten" och hon säger
"Men du lagade ju den med!" och jag frågar
"Vad gjorde jag då?" och hon inser att hon klarat det alldeles själv och är lite lagom nöjd.
För några veckor sen fick jag henne att göra värsta lyxmiddagen bara genom att låtsas göra något annat.
Jag sa "Men du kan väl göra salladen så gör jag..." och diskade och fixade en playlist på datorn och sa att "Nu kan du nog lägga i de där qournfiléerna" och sen torkade jag lite på bänken och ta daaaaa så hade E lagat maten själv. Vilket hon inte insåg förän efteråt när hon satt skitmätt i soffan och sa
"FAAAAAN va gott det var!" och jag sa, igen, "Ja, tack så mkt!"
"Men! Jag lagade ju det alldeles själv".
"Mmm, du ser, du är ju bra på det här".

Ibland måste man lirka fram lite självförtroende.
Själv lagar jag aldrig mat till andra, av princip. Bara till E.
Men nu är det över det med.

Utmaning

Jag har blvit utmanad av Insolens, som i sin tur blev utmanad av Rödluvan:

Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.

Jag antar givetvis utmaningen så här följer mina konstiga egenheter/ovanor.

1. Jag pratar med mina blommor och berömmer dem när de börjat växa nya blad och säger att de är fina(men glömmer att vattna dem, så de växer väl för att de håller på att dö och ber om en sista chans).

2. Jag hyser en (f d hemlig) önskan om att det verkligen SKA finnas övernaturliga väsen som vampyrer och varulvar, tomtar, troll, enhörningar och drakar o dyl eftersom jag inte kan bli kvitt känslan att allt det vi ser och lever igenom i den här världen är en illusion och inget i livet är något som jag kan ta på största allvar eftersom det egentligen inte är på riktigt.

3. Jag är antingen seriöst ironisk i det jag säger eller seriöst superdjup, vilket ofta får människor att se på mig som om jag är en utomjording medan de ska förstå vilket av sakerna det är.

4. Jag blir emellanåt skräckslaget paralyserat livrädd av skräckfilm men måste se dem ändå för att jag på något sätt ska komma till en punkt när jag inte längre känner rädsla för något alls.

5. Jag avskyr _emellanåt_ att röra vid handtag på offentliga platser för jag föreställer mig hur det kommer att hamna substans av någons bajs eller snopp-avlagringar på mina händer, händer som jag sedan, utan att tänka på det, kommer klia mig i ansiktet med och då kommer jag andas in äckliga farbrorns flensost eller fina flickans bajs. (HAHA! Jag har ju en nojja, jag sa ju det! )
Men det är bara ibland som det slår mig som äckligt, för det mesta bryr jag mig inte nämnvärt. Att röra vid pengar bekymrar mig inte så mycket, t ex.



Vilka tråkiga egenheter/ovanor jag har. *haha*

Och nu utmanar jag Aniara, Epithimia, Jesper, Jessica och Matte


(och nu vet jag att några kommer undra varför jag inte valde dem, men jag förklarar sen. Kommer ändå fråga er via msn...)

till en vän

Darlingvännen: du ska veta
att jag bär även din sorg
när ditt liv är för tungt att bära ensam

och att jag, när jag är vaken
alltid tänker på dig
som en av de få som står närmast mitt hjärta

sov gott nu.

tvätt

Mitt i en rörelse stelnar jag till och inser vart jag har fått mitt
"Hello love" och "my love" och "whats up love?" ifrån.

Den som säger så är ju för fan SPIKE.

skapligt böffi-tvättad man är.

tillhörighet

Varför ska man vara med på bloggtoppen?
Jag förstår inte; är det här en tävling alltså, och inte själar som törstar efter sätt att uttrycka sig?
Matte har nog rätt i att alla mer eller mindre gör det för uppmärksamheten; annars kunde man skriva i en pappersdagbok. Men är det ENBART av den anledningen? Jag vet inte.
Jag vet inte varför jag började blogga. Jag tror det var Jesper som tvingade mig *haha* och eftersom jag alltid haft en kärlek i att skriva så var det bara ett steg på vägen från nätdagböckerna.

Det handlar nog även om att man ska finna en slags tillhörighet. Veta att man har tankar som andra kan relatera till. Människan är ju ett flockdjur: alla letar sin flock.
Oavsett om det är ytlig fårskock eller djupare flock med vargar eller strövande lejon
eller cirkulerande gamar

Jag har i alla fall hittat fler medlemmar i flocken sen jag började blogga, och det kommer jag alltid vara djupt tacksam för.

vovve, del tre

Alltså, hur mycket hundkiss kan en hund sniffa på egentligen?
Efter en timmes promenad runt parkerna här i kring så
borde han ha kiss-subtanser i hela nosen

det är väl dem han nyser ut mot mitt hallgolv
när vi klivit in genom dörren

Variation på ordet sömn

Jag ville se dig när du sover.
Men det händer kanske aldrig.
Jag ville se dig
när du sover, ville sova
med dig, glida in i
sömnen hos dig, känna hur den mörka mjuka vågen
sveper över mitt huvud

vandra med dig genom den skimrande
böljande skogen av grönblå löv
med dess vattniga sol och tre månar
mot grottan där du måste stiga ner,
mot det du fruktar mest

Jag ville ge dig silvergrenen,
den lilla vita blomman, det enda
ord som ger dig skydd
mot sorgen djupt där inne
i din dröm, mot sorgen
djupt där inne. Jag ville följa dig
uppför den långa trappan
ännu en gång och bli
den båt som ror dig åter
varsamt, en eldslåga
i två kupade händer
dit där din kropp vilar
bredvid mig, och du går in i den
med samma lätthet som du andas in

Jag ville vara den luft
som bor i dig, för ett ögonblick
bara. Jag ville vara lika osedd,
lika oundgänglig.


Margaret Atwood

vovve, del två

klockan är halv tio.
Jag har halvovit på mitt golv medan hunden legat vid mina fötter och tuggat sönder hela pip-bollen.
Oops. Bad hundvakt, bad bad hundvakt!
Medan jag är på toa sitter vovven utanför och gnäller, men tystnar så snart jag pratar.

Min fågel är fortfarande kaxig och inte medveten om att hundar kan vara ganska farliga för små varelser som han själv. När han kraxar kaxigt sitter hunden framför och skäller lite undrande.
Det tycks vara ett intressant samtal de för, de där två herrarna.

vovve, del ett

Pigg ettårig vovve hittar boll med pip
Klockan är kvart i sju på morgonen.
Lena står ut i en kvart(den stackars bollen höll ju på att dö, den skrek som i svåra plågor! jag var tvungen att rädda den, och mitt förstånd).
Vovve hittar plastbunke. Bra. Tills vovven äter bitarna. Inte bra.
Vovve skäller åt pippis, pippis skäller tillbaka.
Lena ger vovve pinne.
Lena sova nu.
Vovve skäller åt pippi ändå.

Min vän ringde upp mig och sa: Jag ska ta livet av mig.
Varför? sa jag. Han har gått ifrån mig, sa hon. Jag har inget
att leva för. Nå då så sa jag, hur tänker du göra det?
Tabletter? Nej, sa hon, jag skulle bara kräkas upp dem. Om
det går snett menar jag. Jag står inte ut med tanken att bli
magpumpad, det är så förnedrande. Nå, men en pistol då,
sa jag. Det är så snaskigt, sa hon. Fläckarna går inte ur, och så
avskyr jag smällar. Hängning, sa jag. Man ser så
motbjudande ut, sa hon. Man kan säga samma sak om
drunkning, sa jag. Jaha, detta är väl detta, sa hon, men vad
ska jag ta mig till, nu när han övergett mig och jag inte
har någonting att leva för? Vem har sagt att det måste vara för
någonting? sa jag. Levde du för honom när du fortfarande hade
honom? Nej, sa hon, Jag levde trots honom, jag levde mot
honom. Så skulle du säga: jag har ingenting att leva mot, sa
jag. Det är väl samma sak, eller hur? sa hon. Jag sa Nej.

Margaret Atwood

okej att ramla

Jag vet inte varför. Inget speciellt har hänt
men det känns som om allt kommer att ordna sig i slutänden ändå.

Saker löser sig ju inte alltid som man tänkt sig


men man kanske inte ska ha förväntningar på hur livet ska levas(vilket jag har)
utan bara leva, vara mer impulsiv, hoppa på nya saker och se vad som händer.

Det är okej att ramla, sa jag till mig själv idag när jag gick på dåligt upptrampade frusna stigar.
Det är okej att ramla för att sedan resa sig igen. Det är okej att falla djupt och hårt.
Det är nere på botten man får fast mark att ta avstamp i igen
så att man kan ta sig upp till ytan igen.

Jag ska försöka komma ihåg det: inga förväntningar.
Att ha hopp är en helt annan sak.
Det ska man inte överge.

slita hund

Hundvakt imorrn.
Jag ska möta henne och hämta upp vovven halv sju.
Halv sju på morgonen. 06.30.

Jag har redan börjat må illa av tröttheten jag kommer dras med imorrn.
Herrejävlars.
Jag borde alltså gå och sova ganska snart...
Troligt.

Efter ett långt telefonsamtal med underbara Crrly och en lång promenad mellan sol och snö vid vatten, i vinden, så mår jag betydligt bättre. DESSUTOM har Jesper skickat mig en Stenmarkväggalmanacka som jag upptäckte satt fast i brevinkastet när jag skulle gå. Tack Jäppser! Den är rolig som fan, ska spika fast den här vid datorn sen.

Jag hade en penna med mig på promenaden,. Inget papper, men vänsterhand. Jag konstaterade, som Crrly sa, att jag inte är fast (trots att det känns så) utan att jag är fri att göra vad jag vill. Jag klottrade ner kladdiga bläckanteckningar i handen och drog tillbaka vanten över igen.
Jag konstaterar ganska snart att det pågår ett slags samtal mellan mig och min gudsvarelse som låter ungefär som i filmen Yrrol:
"Men du lyssnar ju inte!"
"Men du hör ju inte vad jag säger!"
"Men du lyssnar ju inte!"
"Men du hör ju inte vad jag säger!"

Mer kladdigt klotter i handen, på handleden, det drar kallt och sen kommer tanken:
Det är ju inte så att jag gör andra besvikna.
De har ju inte med mig att göra; mänsklig kärlek innefattar överseende nog att säga "Du gör som du vill."
Det är mig själv jag inte vill svika.
Vilket jag gör.
Självuppfyllande profetia. Igen.

Jag vet vad D kommer säga när han frågat hur jag mår och/eller läst bloggen:
"Men, liebling..."
och jag kommer att svara
"Jag vet. Men...."

Idag är det nog dags att ta den där promenaden ut till Rynningeviken ändå.

tala, det är så mörkt

nytvättade kläder överallt. sol trillar in genom fönstret, mina blommor växer
jag har frukost, familj, vänner, kunskap, tak över huvudet, möjligheten att äta mig mätt (nåja...)

och ångest som emellanåt får mig att säcka ihop i nån minut
som om jag gör det för effektens skull
och inte av förlamande skäl

jag lyssnar om och om igen på "Talk" och letar låtar som får mig att bli helare igen,
de där som talar till mig

av största vikt

Till frukosten läser jag expressen och aftonbladet.
Jag lär mig, återigen, ganska snabbt vad som är viktigt i världen.

För svenskarna.

Brad Pitts nya polisonger(han ser ju ut som ELVIS för fan!)
Foppa måste vara borta en hel VECKA p g a en skada. *BU HU*
Nån glasögonprydd snubbe är åtalad för "tsunami-affären"(bara det är ju flera blogginlägg: dramatiseringen och hur allt kallas "affärer"). *gäspar lätt*
Stockholmare har skadedjur hemma, och nagelbandsolja är viktigt, Och drömkök.
Överhuvudtaget är det viktiga att hålla fast i saker som är ytliga, dyra och hjärndöda.
Och så undrar en del varför jag vissa dagar inte gillar människor?
Jag tror det är för att jag är besviken på dem;
jag hade väntat mig mer av all denna hjärnkapacitet och kärlek.


Jag försöker mig på att läsa Skugges blogg men allt jag ser är "bajsbajsbajs. Bacillskräck. Dagisbarn, bacillskräck, Jag klappar mig själv på ryggen. bla bla bla bla bla" så jag lägger ner.
Däremot, till min stora förvåning, har EvaEmma på Aftonbladet faktiskt en poäng med det hon skriver i sin senaste text, om lumpen. Oj. Betyder det här att jag måste omvädera nu?
Nä, fan heller. Allt annat hon skriver är ju bara kaxigt tonårsrevolterande skitsnack.

Utanför på gatan är det tyst och stilla, men jag hör avlägsna dunsar och motorljud
som säger att världen finns kvar där ute

underbar cynism

Ibland är jag sådär underbart cynisk igen
och tänker att kärlek bara är för att människan
lever för hårt, dör för ung
och måste föröka sig

och för att de allra flesta är livrädda
för ensamhet

Angst

CSN-brevet kom idag. Det är dags att börja betala tillbaka.
Ingen som har 285 374 kr att ge mig?

När ångesten lagt sig kommer K-kvinnan online och säger att jag kan skriva till dem, säga att jag lever under existensminimum, be om uppskov.
Vart ska de ta pengarna ifrån, lixom?
Jag har inget av värde. Jag kan inte gå mer i konkurs än så här.
Vilket påminner mig om en dikt av någon, jag minns inte vem, som lyder ungefär "Ta ifrån honom allt han äger och har.... se så konstigt han beter sig!". Har efter ivrigt bläddrande i mina poesiböcker (för jag vet att jag har den någonstans) inte hittat den. Är det Dagerman kanske? Ferlin? Inte Ekelöf tror jag. Hm..
De kan ta ifrån mig allt jag äger, men jag har ändå min styrka kvar.

I alla fall tröstas jag snabbt av k-kvinnan och beklagar mig över att jag inte kan tröstäta.
För jag har inte råd. *haha*
Jag har inte ens ett tröst-knull att ringa,
men även om någon erbjöd sig skulle jag inte nappa.

Istället äter jag lite tofu-glass och skriver till k-kvinnan via msn att det vore praktiskt om glassen innehöll allt protein man behöver som vegetarian. Det är ju ändå gjort på soja, menar jag.

Men nej, riktigt bra är det inte med mig. Emellanåt hugger det till.
Samtidigt känner jag att nu gäller det.
Jag satt och skrev på mina ansökningar idag. Vet inte hur mkt jag vågar ta ut svängarna.
Men spelar det egentligen nån roll?
Jag tvingar mig själv att vara cyniskt leende och vifta med armen och säga YOU GO GIRL!

snart är jag en energizer-bunny av you-go

Fobi, någon?

Alltså, jag har funderat på vad jag har fobi för
(med tanke på det här att D inte gillar manchester.
Vi ska inte skilja oss föresten).
Jag gillar inte spindlar, clowner och dockor.
Men jag klarar ju av att vara nära dem och har funderat på att testa att hålla en sån där stor tung spindel i handen nån gång för det är när man inte märker dem som jag inte gillar spindlar. De stora är hemska men jag klarar mig nog med en rysning bara.
Så jag tycker ju att jag måste ha något mer att vara besvärad av.
Jag pallar naglar mot svarta tavlan-ljud och gaffel mot tallriken-gnissel,
jag har inga tyger som jag ryser av, klarar att sitta med ryggen mot rum och
överlever vikta hörn på boksidor. Jag har inte fot- eller koskräck, pallar tjocka gula naglar
och hår på ryggen och öronhår på gubbar.
Klarar lätt folksamlingar, höga höjder och sprialtrappor som man
ser ner igenom. Fladdrande fåglar, skällande hundar, väsande katter?
Jag vet inte, vad kan man ha fobi för?
Förslag, någon?
Jag borde ju ha nånting mer!

Det här har, seriöst, stört mig i några dagar nu.

..världen är inte gjord för..

Trots en lyckad lykt-kupp mot mams och paps på Indiska
är jag långt ifrån lycklig idag.
Det är en grej att skratta och le och vara glad:
Det har inte med saken att göra.
Man kan bära på en stor sorg och en ännu större rädsla
för alltings tillstånd och ytterligheter ändå.

...världen är inte gjord för känsliga själar med vilda visioner
Jag stänger av telefonen och msn, stänger alla fönster utåt
och vaggar min rastlöshet till sömns i soffan
tillsammans med tårarna och den röda sköna filten.

utrota

Idag gillar jag inte värmlänningar. Eller människor i stort.
Generalisering, javisst.
Men ibland blir jag bara så jävla förbannad
på människor över lag och tycker att det är de som ska utrotas från jordens yta
för när har de någonsing gjort något gott på jorden
någonting konstruktivt fredsbevarande naturbevarande
egentligen.
Naturen klarar sig så bra utan människornas inblandning sen
de glömde att vara betraktare och helare
och måste vara mördare, mästare, makthavare (män)

Hindersmässa

...och tvättstuga

Jaha, då är det dags igen.
I morgon börjar Hindersmässan här i stan.
Är det nån jävel som tycker det är kul att gå på marknad i minusgrader och lyssna på korvgubben som rimmar så hör av er så ses vi där ute. Okej?

Jag ska ändå på stan med mamma(på hennes förslag, kors i taket), leta present till E (fast jag vet redan en tunika hon vill ha så jag måste inte leta alls egentligen) och se om jag hinner tvätta emellanåt trots att jag inte alls vill ner i den där spökiga tvättstugan.
Jag förstår varför det alltid finns tvätt-tid att få där: Även om de andra, i huset boende, inte vet om det så måste de ju känna hur obehagligt det är där nere.
Å, jag önskar jag var sådär spök-naiv igen, när man kunde traska in i alla rum utan att direkt känna efter och känna av. Som det är nu trevar man efter lampknappen och ber om att inte behöva se något man inte vill se när man tänder.
Och man känner sig märkligt lättad när man får gå därifrån igen.

Mammas kommenter på det hela var "Du kanske skulle ha en egen maskin uppe i badrummet då?"
Ja tack!

manchester

Jag gillar manchestertyg.
Jag har gjort det sen jag var liten och har en hel del kläder i manchester.
Det är ett av mina favorittyger.

Igår kröp det fram.
Min webmake och sajberkärlek D tycker inte om manchester.
Han har något av en fobi för det.

Jag tror det här kan leda till skilsmässa.

Låg

Var låg som fan ett tag nu på "morgonen".
Sen bestämde jag mig för att sluta med det. Det fyllde inget syfte.
Funderade på vad för slags förändringar jag skulle vilja göra med mitt liv: För det ligger ju i mina händer.
Ska skriva de där ansökningarna som jag skrev lite på skämt: "Kära arbetsgivare!...."
För om inte vanliga normala(tråkiga, berriga) ansökningar funkar och jag ändå lever på någon slags nåder här i världen så kan jag ju lika gärna testa att vara rolig/cynisk /what ever. Vad har jag att förlora på det?

Samtidigt har jag den här delen av mig som försöker se någon slags mening i det hela: Jag har all den tid jag behöver till att skriva. Det är vad jag alltid har önskat mig.
Men jag var inte beredd på att man skulle vara såhär ensam bara för att man önskar sig ett kreativt liv.
Finns det andra vägar att gå?

Och sen mitt i allt tänker jag att det inte är så illa ändå, att vara jag
men att man alltid kan välja att inte leva om det skulle krisa på riktigt.
Fast inte ens då är jag säker på att jag skulle välja att dö. Jag är för nyfiken på vad som händer sen.

Skriver vampyrnovell också.
Mina vampyrer är roliga. Ska skriva klart den idag och skicka den till K-kvinnan och Jesper inatt.
Och till D om han vill.

Postsecret

Drömmar

Mina drömmar har ändrats med åren.
Tidigare kunde de vara livliga men numera är de rent filmiska och har detaljer som är helt underbara så att jag även om jag drömmer något som inte är trevligt häpnar i drömmen. För jag är medveten om att jag drömmer. I drömmen kan jag hejda skeenden genom att tänka eller säga "Det är ju ändå inte på riktigt" och sen lämna det. Och jag är nästan alltid utanför mina drömmar, går in i andra personer, blir dem. Det är färger och lukter och tusentals ansikten och människor som lutar sig mot mig och säger saker som jag minns när jag vaknar till Lena-livet igen. Det är strukturer på väggar och tyger och värme och kyla, överjordiska varelser och sånt jag aldrig sett förrut. Det är olika slags ljus och vacker musik och lila sand mellan tårna.
Ibland ska jag hinna med så mycket i min dröm att jag, när jag vaknar, känner det som om jag inte sovit alls.

Slutsekvensen nu just innan jag vaknade handlade om en pojke och så den som jag upplevde som mig själv; en efterbliven man i 20årsåldern. Pojken hette Basse, kanske 11 år gammal, och hade 30talskläder. Vi satt under några träd, det är sommar och mannen som ska passa oss går iväg en stund. Under tiden ramlar ett getingbo ner vid sidan av mig men de ger sig på Basse istället för mig och mitt drömjag förstår inte riktigt vad som händer utan ser hur Basse plågas och skriker när han blir stungen av alla dessa getingar.
När jag ropar på den andre mannen är det redan för sent; jag ser hur pojkens själ rymmer upp mellan grenarna och när mannen kommer tillbaka säger jag något sådant med: Basse är försvunnen. Han flög. Han hade ont.

och när jag vaknar är rummet ljust och klockan är halv tolv och Basse är fortfarande död där borta i sin 30tals-sommar.

Fårskock

Nu har jag fått en bild av min syster igen. Den här gången med texten "Om du tycker dig se en skock får så behöver du glasögon!" men det enda jag kan tänka på är "Undrar om det var någon som av misstag råkade backa lite så att killen bakom satte näsan i hans anus. Fan så vidrigt."
Vet dock inte om bilden är fejkad. Förmodligen.

Mat

Jag är trött på mat.
Kan jag inte få leva på vitaminpiller, vatten och apelsiner i några veckor nu?
Dessutom kommer jag aldrig riktigt på vad jag ska äta. Jag är sällan riktigt sugen på något(om det inte är onyttigt såklart: men ständigt sug efter pommes, fetaost och grädde är väl något man får leva med helt enkelt) och om jag är sugen på något så inträffar det alla gånger ALLTID när jag är pank och inte kan handla något av det ändå. Bara för att det ska vara så. Jävla Murphy, kom hit så ska jag kicka lite arsle!
Det är nog dags att vitlöksfrossa igen(Matperiodare som man är). Det var länge sen. Man hackar ner vitlök i allt utom frukostgrösten, typ, och sen stinker man här i sin ensamhet men man är nöjd för det smakar ju så underbart. Och tzatziki gjord på vanlig youghurt funkar finfint att dippa grönsaker i som kvällsmat.

På vägen hem från promenaden(som egentligen fortfarande pågick eftersom jag gick) mötte jag skolbarn som pratade om att äta daggmask och bita huvudet av grodor. Jag mådde lätt illa av det.
När jag var liten hade jag en kompis som käkade jord. Bara sådär.
Det slank nog ner en och annan mask där.

självklarhet

D är rolig(säg åt mig att sluta skriva om honom då!)
Han frågar varje kväll "Har du bloggat idag?".
Jag borde börja med cyniska svar istället för mitt alldeles för snälla: "Japps".

Talk

Skickade den bästa Coldplaylåten från "X and Y" till D igår och han blev förvånad över att det var just den han letat efter. Jag är inte förvånad alls. Jag måste säga att det är rätt sött, med tanke på att vi till 95% prickar in låtar, sinnesstämningar och smak hos varandra, och han ändå blir glad över en låt. Sötaste darlingen. Fick en ny bild av honom med, han tar bilder på sig själv i spegeln och på den här bilden står han och ser allvarligt koncentrerad ut i jobbkläder, med kameran i brösthöjd och håret som faller ner i ansiktet på honom. You are in my blood, det känns som om jag är illa ute

kuk och fitta

Frågade efter synonymer till "kuk" häromdagen(via dagbok på annan tidigare nämnd sajt) och K-kvinnan kom snabbt med en: Fläskantenn.

Och det är fortfarande så jäkla roligt..... Tänk er att använda det, eller vara i säng med nån som mitt i allt säger det: "Ta på min fläskantenn!"
Hahaha, jag får skrattkramp!
Plötsligt känns sex överskattat och banalt.

Sen funderade jag på den kvinnliga motsvarigheten. "Fitta" funkar men inte jämt.
Nyordet "snippa" eller om det var "snipa" känns lite för sterilt."Köttgrotta" är ju bara lamt. "Mus" är mesigt och hårigt. Om den inte är hårig borde det heta något annat, dessutom.
Kompisen S kallar det, på skämt numera även om hon som barn seriöst trodde det hette så; "pimpslåda".
I en bok jag läste som barn hette det "Edith". Man kanske ska göra som en del killar gör, och döpa sina könsdelar till ett (kvinno-)namn och låta dem ta över ens liv:
"Nej, det var inte jag som var i säng med dig. Det var Knull-Ulla a k a Krullet som hade sex med dig! Allt är hennes fel! Jag hade inget med det att göra!"


Jag får nog ta och göra en tävling av det här tror jag. Det bästa/roligaste könsordet. Kom igen! Spåna friskt, allt är tillåtet men kommer säkert inte lämnas okommenterat...

som böner i en digital verklighet

D kommenterar mina senaste blogginlägg som lite distanserade, inte riktigt så personliga som de brukar.
"Du har rätt." Sa jag. "Jag måste ha den distansen ibland, för att jag har andra saker som jag måste fundera igenom, som inte lämpar sig för bloggen".
Jag låter stel, men hur ska jag annars säga? Hela tiden har jag bilder i skallen av en gata där jag bodde tidigare, en korsning och en gata som vinglar in bland villor. Jag vet inte varför jag har den bilden på huvudet, det är inte så att jag är speciellt förtjust i platsen eller har några minnen därifrån. Det är bara en gata.
Vi pratar film och kommer in på hur det är mellan oss. D ringde mig i fredags när han var ledsen och kom senare på att det var rätt underligt att ringa någon som bor 47 mil bort och inte nån av vännerna som är närmare. Jag var hans första naturliga val.
"Vi är ju inte nära, inte på pappret i alla fall."
"Men när det gäller magkänslan är vi det".
"Ja, det är sant. Du skulle lika gärna kunna vara en andevarelse. Ett okroppsligt väsen. " Säger han och jag ler. Han har hela tiden förstått det jag sagt om illusionerna men nu har han insett det på riktigt. "Mina samtal med dig, via datorn. Som böner i den digitala verkligheten. Det är andligt, men sorgligt".

...och det är det jag funderar på när han somnar och jag är kvar online. Vad det är man söker hos andra, hur vi kan prata i timmar och hela tiden veta att den andre vet vad vi menar för att vi, trots olika uppväxter på så skilda håll, kommit till liknande slutsatser, och hur det inte är på riktigt trots att det är det verkligaste man gjort på väldigt länge.

So Lee

Jag tror det är Stina Nordenstam som sjunger originalet
men när min vän Nina sjunger 'So Lee' är det den enda versionen av den låten som jag någonsin behöver höra igen.

schprit!

I min egen famn förlåter jag misstag efter misstag:
Nu är min rosa dagbok svartmålad.
Spritpenna.
Jag gillar spritpennor, de luktar finfint.
Jag mår skitbra nu.

Nr 900

Citat jag hittade i en blogg idag:

"I would say that what people really mean by happiness is unlimited consumption. We are a society of consumers. I think if you ask people what their concept of Heaven is, they would say, that it is a big department store with new things every week, all the money to buy them.

Actually we are the eternal suckling, the eternal baby who wants the bottle.
Happiness should be not an aim in itself but something that accompanies intense relatedness to many things - to man, to nature - a relatedness that does not exclude deep sadness, because one cannot remain sensitive and responsive to the world without often being deeply sad."

Erich Fromm

olive

Jag gör bara reklam när jag verkligen gillar en produkt:;
Håll i er: this is it!
The Body Shops 'Olive Body butter'.
Aningens skum lukt men jag vande mig rätt snabbt.
Nu har jag använt den sen julafton och min hud är nu så mjuk att jag inte kan låta bli att sitta och stryka på mig själv. Seriöst! Jag har rätt torr hud annars men nu är jag lena Lena med mjukast hud i världen och jag lär ju lägga 190 kr på en ny burk när den här är slut för jag är lite förälskad.
Body shop, nu har ni fått en ny trogen (om än aningens pank) kund.

Sur-adel

...och om nån nu undrar vart ni har sett sonen till Anna i "Anna och kungen" så är det samma skådis som är Draco Malfoy i Harry Potter-filmerna. Han ser lite ut som en skitnödig adelsman.

no strings attached

epifan'eia: grek.'uppenbarelse', plötslig varseblivning av ngts innersta natur el. mening.,ss. i en plötslig glimt av igenkännande. Äv. en intuitiv insikt om verkligheten genom ngn enkel o slående händelse.

Jag insåg en sak om mig själv idag som jag egentligen alltid har vetat:
Jag har inte något vidare tålamod med saker, och ännu mindre tålamod med vissa typer av relationer till människor.
Jesper tycker jag ger upp för snabbt mest hela tiden, vad det än gäller. Det kanske är sant.
Jag kom på att jag ger upp för snabbt för att jag inte orkar tjafsa om saker.
Det betyder ju inte att jag för det är menlös eller vek; jag väljer mina strider och tycker för det mesta att saker inte ens är tillräckligt stora eller värdefulla att tjafsa om, då skiter jag hellre i det.
Jag inser, när jag kom till den insikten, att jag på många sätt beter mig som en tjurig barnunge, och att jag, nu när jag är medveten om det hela, kanske ska ge människor mer utrymme på flera sätt.

För om det är som jag säger, att jag vill att människor ska komma tillbaka till mig av egen fri vilja för att det inte finns någon annanstans som de heller vill vara än hos mig, så måste man ju hela tiden välja att låta dem gå.
No strings attached. Jag håller inte kvar någon mot deras vilja med band eller hållhakar.
Man vill ha vänner och älskare som kommer tillbaka av helt andra anledningar.

päls

Kärringar på stan har päls.
Om man sprayar "LIK" på deras rygg när de inte ser, tror ni de blir arga då?

Man borde göra en fight club och sätta sina egna i garderober på teatrar och andra ställen så att de, varje gång det kom en päls som skulle hängas in fixar ett lite nytt utseende på den.
Ni anar inte vad lite sprayfärg kan göra.
De kanske inte blir lika arga om man sprayar i fina färger:
Lila, rött och guld?
Till jul slänger man in lite grönt såklart.

Jag är en klassiker, vilken är du?

Which literature classic are you?

J.R.R. Tolkien: Lord of the Rings. You are entertaining and imaginative, creating whole new worlds around yourself. Well loved, you have a whole league of imitators, none of which is quite as profound as you are. Stories and songs give a spark of joy in the middle of your eternal battle with the forces of evil.
Take this quiz!








Quizilla |
Join

| Make A Quiz | More Quizzes | Grab Code

tesil

Det är så mysigt att vara Lena när man inser att man nog har slängt den bästa tesilen av misstag och börjar dagen med att leta igenom sina sopor och faktiskt hittar den under en massa gegg.*uuuuuh*

Men det är mysigt på riktigt att det snöat, trots att jag vaknade halv åtta av plogbilen.

ragga

Ännu en dag som passerat så snabbt. Jag vet att jag kommer att ligga och vrida mig innan jag somnar för nu går jag mest och lägger mig för att jag inte hade mer att göra och är aningens för trött för att läsa men aningens för pigg för att däcka. Klockan är halv tre, det är skräp på teve och det snöar fortfarande ute. Jag har funderat på framtidssaker idag, inte sci-fi utan min egen framtid. Men det kanske är lite som sci -fi. Den känns i alla fall inte verklig.
Mer om det imorrn. Jag borde ragga upp nån att åka pulka med då. Innan snön försvinner igen menar jag. Undrar hur gamla killar när de tycker det är lite fånigt att åka pulka? Ska jag börja att fråga 50-åringar och gå neråt eller är det lika bra att lägga ner allt det där på en gång?

nä, blajblaj. Idag var det föresten en Steven Seagal-film på teve. Stackars D som missade den, vi hade kunnat hånat oss blå.

I rest my case.

nörd

Någon gång skulle jag vilja se en film där en ful liten nördig polack räddar världen tillsammans med sin tyska helt normala brevvän.
Bara för att slippa "usa räddar världen. Igen. Och igen. och igen"

Träääligt

Som jag säger till mamma medan jag gör mina mackor:
"Alltså, det är okej att jobba i växeln sådär men jag tröttnar så snabbt på det, vill göra något mer
Jag pallar inte att sitta still sådär hela dagarna och göra samma sak. Jag vill jobba med något där jag kanske sitter still delar av dagarna, svara i telefon, tar emot beställningar eller nått annat, och sen vill jag ha rörelse, fixa saker.
Som assistent åt någon kanske, inte koka kaffe-assistent men mer något kreativt... Äh, jag vet inte. Något mer personligt med människor kanske, men nu vill jag nog inte jobba mer i växeln."
Och hon säger "Näe, det måste vara träligt".

I närke är "träligt" det samma som tråkigt, torrt, kanske lite mesigt.
"Träääälit" bräker man här. "Han är så träääli och säger ingenting utan bara sitter!"

Home sweet home.

ute är det snö och kallt

Vovven var söt och glad. Ägaren M har några andra hundvakter till den redan men jag ska ha honom här på fredag och testa. Han är ett år och jävligt livlig men verkar lättlärd och vaken.
I allaf all tog jag bussen upp till brickebacken och gick en sväng i skogen där med M och vovven. Frös inte så farligt trots att det är några minus och det blåser.
Och på fredag kommer hon med honom vid sju på morgonen. Inse. Kl sju. På tordag måste jag alltså göra något extremt jobbigt som får mig att somna tidigare än jag brukar. Sex vore trevligt. Eller ännu bättre; jävligt trist sex, för då somnar jag garanterat tidigt. *hehe*

Det snöar fortfarande, det har kommit ganska mycket snö på bara några timmar.
Är det nu de börjar snacka om snökaos på nyheterna igen? Herregud, vi bor ju i Sverige!
Glömde de att vi hade vinter förra året med? Töntar.
Varför blir alla så överraskade?
Själv insåg jag idag att även om jag fryser arslet av mig så gillar jag det. För att man kommer in och blir varm och snö är kul och fint och...


...............Jag undrar hur uteliggarna har det nu. De finns dubbelt så många uteliggare i Örebro som sängplatser på härbärget här. Logiskt? Inte det minsta. Jag hoppas de är nere i kulvertarna under sjukhuset. En bekant säger att de brukar vara där nere. Bra.
Jag tänkte idag på den där toaletten på torget i Västerås, och hur någon jag kände en natt hade insett att någon bodde där inne; Mannen som kom ut när min vän ryckte i dörren för att se om den var låst lämnade sina saker där inne; sovsäck och en väska. När min vän klev ut igen stod killen utanför och väntade och tackade glatt när dörren hölls uppe så att han skulle slippa betala igen.
Och jag, jag sitter här och suckar lite irriterat över att det drar kallt över parketten och att det i botten av min temugg samlas teflarn som gör teet beskt. Ute snöar det vidare men jag ska göra mer te och zappa på teven om en stund. Ute är det minus och människor dör av kölden inatt och det finns tillfällen när man känner sig maktlös så skulle det här kunna vara ett av dem.

Själrum

D ringer till mig, besviken för en sak som inte gått som han tänkt sig, och säger till en början att han ska lägga ner det där nu, sluta vara kreativ, hitta något annat. Usel som jag är på att trösta över telefonen ringer jag upp honom senare igen, när jag kommit hem, för att försöka trösta lite mer. Det går bättre den här gången, jag lyckas få honom att skratta i alla fall, flera gånger. Han lägger ner sin plan att springa ut och sparka sönder en snödriva när jag påpekar att risken att han bryter tårna och blir skadad är större än att han slutar vara besviken. Han skrattar igen, alldeles intill mitt öra men så långt borta. Jag nästan ryser av det ljudet, vill ha mer.
Vi gör planer, allt för att kunna säga "IN YOUR FACE!" till allt kulturellt snobberi världen over. För att det är så många saker som är mainstream och lättsmälta; sånt skapar bara mer hjärndött skit.
Och jag kommer att tänka på det där igen som jag skrev om för inte alls länge sen:
Man ska följa sitt hjärta i det man gör, man ska lägga ner själ i det man skapar. Vad än andra runt omkring en tycker och tänker om det; man måste fortsätta för att man ska ha ett eget utrymme och eget värde. Självkänsla, värdighet och stolthet.
Men om man hela tiden får mothugg då?
Finns det en punkt där man bara ska ge upp och fatta att man kanske är på fel väg?
Jag tycker inte det. Jag tycker att så länge man brinner för sin övertygelse så ska man skapa. Vacklar man ibland kan man stanna upp och känna efter: Gör man det för andras skull eller för sin egen? Vad är avsikten?
Jag kan bara tala för mig själv; jag kanske inte skriver ner allt, men i huvudet och tankarna skapar jag hela tiden. Jag betraktar världen lite utifrån. Ibland så ställer jag mig på bordet för att tänka att man ser saker lite från andra håll. Det brukar göra en hel del för mig, det enkla.
Ibland ställer jag mig utanför mig själv för att se varför jag gör det här: varför skriver jag, vart vill jag komma?
Och jag kommer till samma svar: Jag skriver för att det inte finns något annat för mig att göra. När jag skriver försvinner timmar ut i intet och jag är någon annanstans. Jag skriver för att det är en av mina övertygelser, en av mina eldar att värma sig på. Jag vet att jag har ett val, att jag kan lägga ner skrivandet nu, på en gång, det är ju bara något jag råkar göra, något som råkar passa mig, men det finns inget annat att göra för att själen ska få rum. Alla dessa ord är för att jag tar plats, gör mig en plats på jorden, ett eget rum.
De som inte har kommit dit ännu önskar jag ett snabbt uppvaknande.
De som vacklar önskar jag en övertygelse.
Du är på rätt väg; du skapar något.

väntan

Jag vet vad det är du väntar på.
Du vill ha de där orden, de där du inte sett förrut.
Du väntar på att de ska ramla från min mun
ner i dina tankar

men jag, jag väntar på att du ska komma och
dra dem ur mig direkt från mina egna läppar

nostalgia

Det är inte mina gator längre. Det har inte varit det på många år. Här är jag en främling.
Jag tar vägen förbi Toves gamla hus, passerar hus där nya mäniskor bor i nu och inte alls de där som jag minns från när jag var liten. Angela och Siv har båda två sålt husen och flyttat, Toves gamla grannar med, och huset där Maud och LarsErik bodde finns det barn igen, det hänger glitteränglar i fönstret och mot gaveln står en pulka. I Rickard och Niklas hus är det återigen lägenheter och jag minns hur det luktade i deras trappuppgång då, som en blandning mellan snor och bönor.
Nostalgin blandas med något annat; någonting nytt:
Jag kommer inte återvända hit. Tanken att ta över huset är trevlig; syster och jag vill inte att någon annan ska bo i huset sen men jag kan inte återvända. Allt är dött där nu. Allt som är kvar är bara minnen och rester av hus, gatorna är inte mina längre. Jag har blivit en annan. Barn-Lena med träskorna springer på andra gator. Barn-Lena med sin längtan efter snö tar promenader på andra gator än de jag går på nu.

Peggy

...och även om det kan tyckas obetydligt så kändes det så stort när Pegs mitt i allt kaos går förbi mig, snabbt ser på mig, slickar mig lite på handen och går vidare.
Som om hon ville säga: Det gillar jag verkligen.

Mmm, Pegs, jag gillar dig med.
Jag satt ju med dig i famnen i 12 timmar den där första resan när du var åksjuk och åtta veckor gammal. Du skakade och kräktes och jag klappade dig, nynnade, lugnade dig och såg hur du somnade med det lilla mörka huvudet mot min hand. Jag var djupt förälskad i dig då, efter några minuters bekantskap, och är det fortfarande.

pappas födelsedag

igår snöade det här igen. Det var ungefär - 8 och det blåste.
Jag satte inga långkallingar på mig, tänkte:
"Jag ska ju bara till bussen, sen gå en bit".

När jag kommer till mamma och pappa är de inte hemma.
De har larm på huset. Jag har glömt om det börjar tjuta som fan om man bara stoppar in nyckeln, risken finns ju.
Så jag försöker inte ens. Innanför dörren ylar hundarna och vill att jag kommer in.
Det vill jag med. Det är skitkallt. Minst sagt skitkallt
Men näe, jag traskar runt i trädgården lite, kollar in snön och vissnande blommor.
Det är verkligen jätteroligt
Och verkligen verkligen skitkallt.

Så jag tar en promenad istället för att sätta mig på en stentrapp i minusgrader.
Jag traskar iväg, går snabbt för att vara varm, hinner en bra jävla bit och vänder tillbaka strax innan pappa ringer och undrar vart fan jag är, och varför har jag lämnat saker på trappen?
Jag staplar hem igen. Isbitslår, isbitstår, köldskadad nästipp, halsduken över munnen och så långt upp det bara går.
Hälsar på vovvarna som kastar sig över mig när jag kliver in: Frejs är lika lycklig över att se mig som vanligt, och Pegs som ser på mig med de där ögonen. Frejs tar min arm i munnen och vill bära runt mig lite men jag blir mest slemmig. Pegs kommer och trycker sig mot ens ben och vill upp i knät så snart man satt sig. Vita hundar, svarta manchesterbyxor. Great match honey. Jag får plocka hundhår i en månad nu.

Men det jag gillar med dem är att de blir så jävla lyckliga över att man kommer hem. Frejs får liksom inte nog av en, hon vill bli klappad klappad och sen lite klappad, jag gosar ner ansiktet i halsen på henne, böjer mig över henne, hundhår i munnen och hela tiden känner jag hur hela hunden vibrerar för att hon viftar så häftigt på svansen och försöker hoppa upp i knät på mig, och samtidigt kommer Pegs och ställer sig intill och vill ha en bit av Lena-kakan hon med så jag håller om två hundar och klappar båda och den tredje hunden väntar lite i bakgrunden, avvaktande, inte lika van med mig som de andra. Överallt hundar, små läten av dem när de talar med en, de vill vara där man är, nära, lukta en i munnen och blåser man dem lite i nosen fnyser de till och skakar på huvudet men sitter kvar. Sen talar de med en hela tiden, och man svarar på ren vana, blickar, huvuden som lutas åt ena hållet, en tass på knät, en buff i sidan, ett kort lågt skall, ett kort ylande långt nerifrån halsen. Och man vet vad det betyder eftersom man känner hundarna.

Jag hinner käka lite macka innan syrran och company ramlar in.
De är sex personer. Vi blir nio runt bordet och tre hundar under som, om de inte vill upp i knät på en för att se vad man käkar, vill ligga helst inkrånglad mellan stolsben så att man, när man vill skjuta ut stolen riskerar att klämma en tass eller svans.
Men man är rätt van vid det här laget.
Alla pratar i munnen på varandra, som vanligt, och käkar och det känns jäkligt fint att vara där mitt i allt kaos och dricka julmust och käka glutenfri muffins(de andra käkade tårta) och snacka en massa skoj.
Efter bara nån timme där har jag tinat upp, har hundhår överallt, är rätt mätt och skrattar en massa.
Det känns fint.
Jag bryter visserligen min non-socker-deal med mig själv men jag får i alla fall skjuts hem.

Kupp

Jessica yppar lite om problem som även jag funderat på:

Det här med att vännerna inte behöver höra av sig för att höra hur det är med en: de läser bara ens blogg och sen vet de allt om en- de vet ju vad man käkade till frukost och vilken tid man la sig och vilka man pratat med om vilka saker under dagarna som gått.

Jag funderar på en kupp....

McDonkan

Jag bojkottar McDonalds av flera anledningar
men den tyste killen i de nya reklamerna
är så in i helvetes söt.

date with a dog

Imorrn ska jag ta en promenad med en hund och hans matte för att se om vi gillar varandra. Jag gillar ju alla hundar, så jag är inte vidare orolig.
Sen ska jag, eftersom jag är hemma, i stort behov av motion och gillar vovvar som fan, vara hundvakt/dagmatte åt den här vovven som jag bara sett på bild men det ser ut som en tollare. Har sagt att jag kan ha honom här, känns bäst det, för att hund + matte bor i brickebacken och dit är det långt att gå för att hämta en hund och bara rasta den. Men vi ska i alla fall se hur vi kommer överens imorrn 17.30 *piip*
I mina ögon blir det skitbra; jag lånar en hund, får goset och halva ansvaret, plus motion och sällskap när jag vill gå mina promenader om dagarna, jag kommer bli pinnsmal inom en månad nu när jag dels inte har råd att käka och dels börjar röra mig en massa. Jag siktar in mig på en BH-storlek mindre inom några veckor(ja, vaddå, det är där jag märker det, hahaha).
Nackdelen är väl att jag måste börja kliva upp tidigare *ser ut i rummet med stora uppspärrade förskräckta ögon*


Dagens låtar: Isobel Campbell och Mark Lanegan: 'Rambling man' och 'Revolver'.
'Revolver' är snäppet bättre...
Jag vill ha mer sånt!
Sen ligger Tiger Lous 'Like you said' jäkligt bra till idag med.

yrvaken

Nej, jag skrev inget inatt. I alla fall inte i bloggen. Istället skrev jag en mkt roande vampyrnovell och fick min önskade dos av K-kvinnan och kramar(verbala sådana) och varmt te och lite D och sen Sebbe-snack och lite mer D som nog inte sovit vidare mycket inatt.

Och idag fyller min pappa så jag ska till Kumla och det är om inte alltför många timmar så jag borde sätta igång nu.
Det är nästan lite förvirrande när det faktiskt händer saker, men kul som fan. Delmålen idag består av frukost, dusch, presentinköp, kolla busstid, sitta på buss i en massa minuter och förmodligen lyssna på tonåringar som gnäller minst lika duktigt på närkingska som jag kommer göra om jag stannar kvar i stan *gah* och jag är tvungen att dissa min dejt med en hund för en annan hund, eller rättare sagt tre andra hundar.

Syrran hade ringt pappa imorse för att gratta honom men han hade inte svarat. Senare hade han sagt
"Men va fan, jag måste ju inte stiga upp, det fattar du väl att jag SOVER halv åtta på morgonen!"
Min pappa och jag är verkligen släkt med varandra *hehe* Varför stiga upp när man kan sova lite till?
Själv steg jag upp halv tolv och nu ska jag äta en dunderfrukost så att jag slipper käka innan jag kommer hem från Kumla.
Kommer bryta min socker-pakt idag men det är ju för pappsens skull.
Om jag är söt och snäll (och för det krävs socker!) kanske han kör hem mig ikväll med.



...my god, jag behöver ett jobb.

gruppkram

Anna undrar vad min blogg ska döpas om till om jag träffar en kille.
Hm...
Plötslig känns inte namnet så genomtänkt, även om det var det i somras när jag tyckte att alla killar var idioter(Det finns ju ganska många sådana fortfarande så det är väl ingen större skillnad i min inställning egentligen) och faktiskt inte hade den minsta lust att träffa nån(det har jag ju inte nu heller egentligen, bara D).
Jag kan ju inte gärna kalla mig "Jag tänker inte, alltså är jag inte singel"...

Jesper föreslår "Lenas mysiga hörna".
Jag kontrar snabbt med "Måste jag bjuda på kanelbullar och sammetskudde att sitta på då?"
Sen säger han "Tokiga funderingar med Lena" eller "Bus å skoj med Lena".

Eeeehm..
Vilka BRA förslag, Jesper. Jättebra.
De är liksom sådär käcka och sådär mysigt kramgoa och jag måste bära flanell och plysch och säga:
"Här är vi alla snälla mot varandra för här på Lenas Mysiga BloggHörna visar vi alla Käääärlek och nu ska vi kramas, hi hi så tokigt och skojigt det här blev då! GRUPPKRAM!"

(Och jadå, jag tror nog att Jesper fattar att jag mobbas lite med honom....)

Alien

Igår när vi fikade pratade jag med Johan om utomjordingar.
Tanten i bordet intill satt och läste Hemmets journal och börjar mitt i allt vrida besvärat på sig, så jag uppmärksammade ju henne naturligtvis men fortsatte prata.
Tanten fnyser till, uppenbart störd av vad vi pratar om
och sen flyttar hon sig till ett annat bord med nån sned blick
som om vi var galna.
Eller ska jag säga: som om det var VI som var galna.

Det var ganska roande faktiskt.

sex på TV4

Vad som verkar vara medias allmänna bild av kärlek sammanfattas rätt bra i TV4-reklamen för nått sexprogram när de i trailern säger "Sex är det ultimata tecken på kärlek [..] "
Varje gång jag ser det ryter jag till: FAN HELLER!

Genomtänkt är det då inte:
Sex är inte kärlek. Sex kanske är ett sätt att visa kärlek på, men 'det ultimata' sättet?
Smart TV4. Genomtänkt att visa det i TV. Genomtänkt att samtidigt säga sig vilja vara en kanal som står för en slags familjekänsla; "Vi är den käcka glada kanalen där alla klappar varandra på ryggen och barnprogrammen ska vara så roliga så roliga men nu ska vi prata sex och då kan vi inte vara familjekanal längre, näe, nu skiter vi i vilka signaler vi sänder ut till barnen och ungdomarna som ser det här och fullkomligen slukar allt de ser och hör. Nu ska vi prata KNULLA hörni, vi ska starta bastuklubb och klämma brudarna på bröna, höhöhöööö....."

Stå för det ni som kan, för det gör fan inte jag:
Jag tänkte inte lära mina döttrar att:
"Om du verkligen vill visa en kille att du älskar honom så måste du knulla med honom".

tolv

Okej, jag är tolv och nyss sa klassen populäraste tjej någonting som jag tog åt mig av och jag är sårad och nästan 20 år senare kommer samma känsla fram igen när jag ser att en blogg jag läser har tagit bort mig från sina blogglänkar. Jag fanns där förrut. Jag är officiellt sårad och behöver en dos K-kvinnekunskap och klarsynthet och påhittade kvasivetenskaper och förmodligen en stor mugg hett te och en kram. Det är så synd om mig att jag ska... eeh... Äh, fan, jag kommer över det, jag dissar ju bloggar med jämna mellanrum jag med.

Snöfall igen

Jaha, vad har jag nu klickat på för något?
Jag kan inte se min egen blogg, men eftersom jag kan logga in här och skriva så kanske det funkar för andra. Jag hoppas det i alla fall. Men nu kan jag ju inte läsa andras bloggar när jag inte ser länkarna.

Motvilligt vaken (klockan är kvart över tolv)och det snöar ute. Nu täcker snart snön alla förrädiska isfläckar, det kommer vara underbart pinsamt att vara ute och gå nu och halka omkull mest hela tiden. Jag riktigt längtar. Har fått för mig att jag ska gå till antikvariatet. Vet inte varför, vill egentligen inte ha nya böcker innan jag läst de andra men det är en känsla jag har bara, det är ju inte långt, tvärsgenom parken bara.
Kanske är det snön som lockar, eller hundabstinensen, den är riktigt grym vissa dagar. Måste klappa vovve.

Kidsen på skolgården ylar; tjejigt, glasspräckartoner, jag antar att de lägger snö innanför kragen på varandra och dylikt.
Gode gud, håll mig borta från att undervisa glin; jag blir så lätt cynisk.

Cykler

Jag skriver inlägg som jag inte lägger ut och sen funderar jag på vad det är med en del inlägg som gör att jag tvekar. Det är knappast så att jag är FÖR öppen i en del inlägg, Jag misstänker nämligen att jag redan passerat den gränsen så varför försöka spela timid och mystisk nu. Inte handlar det heller om att jag skriver för personliga saker om andra människor eller händelser.

Det kanske istället handlar om känslor som plötsligt dyker upp, som man inte var medveten om. Känslor som, när de kommer, överraskar en och tvingar en att tänka till och ändra något i sin världsbild. Oavsett om man vill eller inte kommer insikten att framtvinga en förändring. Det måste inte betyda att det är en dålig förändring; människor har en benägenhet att alltid tänka i bra och dåligt.
Ibland måste bara något förändras; man måste säga det där man tänker, man måste agera och inte re-agera.
Känslan kommer av en anledning: själen vill ha ett avslut på något som den inte längre har nytta av, och kunna påbörja något nytt. Allt går i cykler, liv - död - liv. Det kommer man inte ifrån.

själen sitter i...? del två

Ds kommentar till penisinlägget: "Men, haha, vart sitter kvinnornas själar då?"
Jag spånar. "Inte i klitoris, gud bevare. Livmodern såklart, där barnen vilar!"
"Din blogg börjar bli tantsnusk, kärleksaffärer och styvnade lemmar" säger han sen.
"Jajamänsan!".

Lamt

Med tanke på hur mycket D har att göra den närmaste tiden så tvivlar jag på att vi faktiskt kommer att ses inom de närmaste månaderna. Det känns lite lamt med tanke på att jag som motsats inte har vidare mycket att göra, inget som jag inte skulle kunna göra någon annanstans (d v s skriva bok och söka jobb via internet och blogga och ta promenader - det kan jag göra vart som helst, typ) men eftersom jag är pank kan jag ju inte ta mig nånstans, har inte ens råd att ta bussen hem till mamma och pappa som det är nu. Lamt som fan. Eller stelt, som D säger.
Vi får se vad som händer, helt enkelt.

inlägg nr 872

Fikade lite snabbt med en internetbekant idag, och mitt i allt ramlade Anna in på fiket så Johan och jag hann inte riktigt prata. Mest kanske för att Anna och jag tillsammans verbalt mosar vilken syjunta som helst , så stackars Johan hade inte ens chans. Sen bröt vi upp rätt snart, lite synd kanske men å andra sidan hinner jag nu läsa boken jag fick av Johan, om Martinus, och se vad jag har att säga om det hela själv, så får vi väl ses igen eller snacka över msn.
Annars verkade han snäll och lugn. Tystlåten, men det är kanske mest för att jag snackade en del; han fick väl inte en syl i vädret. Plus att det inte är alla som är lika oblygt blyga som jag är emellanåt.

Handlade kläder idag, nu är jag pank men behövde verkligen nya tröjor, ska kolla efter fler erbjudanden, två för 99 kr och sånt. Behöver fler par byxor med. Och nya skor.
Någon som vill byta garderob med mig ett tag kanske?


Och föresten; Insolens är tillbaka. Hennes bloggstockning släppte rätt snart. Tur det.

allt har sin tid

När jag tänkte på min, eventuellt svulstiga klyschbomb till, bok så tänker jag" Men va fan, jag måste komma igång mer mer mer, skriva mer!" Men tänker att det tar sin tid det där med. Jag vet hur jag brukar funka; när impulsen kommer så sätter jag mig och skriver ner den på en gång. En hel bok kanske blir lite mycket men när jag börjar så börjar jag på riktigt. Känslan i magen säger att jag är på rätt väg plus att jag inte riktigt blir av med den där tanken att "allt du varit med om och lärt dig har lett dig hit".
Så jag kör på. För övrigt är uttrycket "svulstig klyschbomb" snott från Björn som jag gick i samma kurs med ett tag. Han sa så om en film, har tyvärr glömt vilken det var..

Dessutom kom jag just på att jag inte ätit frukost idag. Te och ett äpple har jag käkat. Jag behöver en mobil där jag kan ställa in påminnelser med fyra fem timmars intervaller och skriva " Ät nu!" och"Dags att sova va?"(som kommer ignoreras ändå) och "Ta en promenad!".

Fick en live-version av Joan Baez-reklamlåten idag men jag tar för givet att det finns fler?


musik just nu: Candy Dufler & Dave Stewart - Lily was here

själen sitter i...?

Pratade med Jesper i telefon om kukstorlekar - hur vi nu kom in på det - och just när jag tar en klunk te säger han:
"Men det är i kuken som själen sitter".
Jag sprutar nästan te över bordet och mattan.
"Stor kuk = stor själ = bra människa?" summerar jag.
"Ja, givetvis!"
Kunde rädda min matta från téfontän genom asgarv då, men sekunderna efter river jag ändå ner muggen i golvet. Den klarar sig. Parketten är det en annan grej med...

andas in

Jag kan inte skriva dikter.
Det är helt omöjligt för mig, den där begränsningen och storheten i att få det vackert och kärnfullt i så få ord, denna talang i att välja orden, väga dem mot varandra; Inte jag kan göra det.
Nej, mina texter är istället tänkta som i ett flöde från början till slut, man ska läsa dem snabbt, ta in dem, sluka dem som om man inte ätit på veckor.
Och mitt i allt: en inandning.

Luften här inne luktar av rökelse och curry. Närmare köket luktar det varma vetekorn. Jag har förberett min säng för att jag strax ska krypa ner i den; en vetevärmare ligger i fotänden under täcket, glasögonfodral och mobil ligger på golvet intill, allt är släckt, nerdraget, utdraget, tystat. Jag bläddrar i en diktbok och hittar dikter jag skrev på gymnasiet. Patetiska dikter om kärlek.
Mig var det ingen som ville ha, nämligen, men jag var kär i allt och alla för att jag kunde. Jag var härligt naiv på den tiden. Kunskapstörstande och läste Shakespeare frivilligt om kvällarna istället för läxorna men skoltrött, ville bara iväg, bort. Dra mig med, jag vill uppleva, inte genomlida!

Så jag skrev dikter. Själlösa patetiska dikter som, när jag dör, kommer användas emot mig. Jag borde gräva ner dem tillsammans mina dagböcker en dag när jag är 75 eller 80. Gömma dem under plankorna i huset där jag bor.
Kanske hittas de aldrig.
Tanken på det är spännande. De är dock ingen förlust för världen.
Bara liknande tankar som liknande människor har. Så märkvärdig är man nog inte, att man tänker helt egna nya tankar. Jag hade velat vara först med i alla fall någonting. Varit Aristoteles eller Sokrates, Maria Magdalena eller Penelope.
Men jag är i alla fall först, och ensam om att bara vara mitt alldeles egna jag.

Gå med gud
/L

Natt igen

Natt igen, dygnen försvinner så snabbt förbi, jag minns att jag kollade på klockan när den var strax efter tre och lätt konstaterade "Om tolv timmar ungefär, så kommer jag kanske att lägga mig".
Jag var på väg ut på stan då, skulle kolla in Indiskas rea-rester och sen leta havssalt att rena stenar i. Hamnade inne på AQ en bra stund och lämnade min alldeles för dyra lapis lazuli kvar där, var på bibblan med och tog den trafikerade vägen hem från konsum och tänkte "Här ska jag inte gå nästa gång" för avgaserna var vidriga att andas.
Det var mörkt igen, jag väntade på något men nu minns jag inte längre vad det var.

Natt igen, och jag lyssnar på röstlös musik och har skrivit mer på boken, ändrade tillbaka en av sakerna till grundidén för att en annan sak ska passa bättre.
Man måste leva efter sina övertygelser på något sätt, och inatt känns det som om jag är på rätt väg vad gäller boken. I fåtöljen förrut, med bokanteckningarna i knät och fötterna på pallen konstaterade jag att min bok antingen kommer bli det bästa jag någonsin kommer skriva, eller, skrattade jag, så kommer den att bli jordens svulstigaste klyschbomb.

Nyfiken

Med tanke på mina tidigare lammköttsjakter(jag som är vegetarian!!!) så ska jag vara den som håller käft om ålderskillnader (åtta år yngre är min största åldersskillnad, numera har jag minskat den till att den får vara max fem år, överraskande nog).
Men när en 38-årig karl är ihop med en 21årig tjej så undrar jag lite vad de har gemensamt.
Ska jag nämna kärlekens underliga vägar?
Eller en tjej med väldigt dåligt självförtroende samt hållhakar?

Äh, be mig hålla käften, jag har inte med det att göra... Det är vara det att hon är söt som fan, och han är det inte.
Jag är bara nyfiken.

mask

Trappan upp till Mummel&Mumsfiket ovanför biblioteket har skapat ännu ett trauma: en flicka ramlade i den trappan idag. Hon verkade okej när jag gick förbi folksamlingen med den gråtande flickan mitt i, men de körde henne till akuten ändå.
Jag vet någon som inte kommer vilja lära sig läsa nu; flickan kommer att bli en frivillig analfabet. Trauman på bibliotek måste ju alla gånger leda till sådant.


D skickar ännu ett kort på sig själv, med en mask för munnen. Bara för att jäklas, skriver han. Han renoverar om hemma, nånting görs med värmepistol som man inte vill andas in. Jag frågar inte mer om det men tycker han ska ta en bild utan masken. Men nejdå.
Jag får i å för sig bilder när jag ber om det. Och häromdagen fick jag en bild på hans halsduk(lång historia...Ja, varför jag fick bilden alltså, halsduken var väl sådär lång som en halsduk ska vara).
Bilderna faller på plats mer och mer.

Syrran säger något surt om att jag borde fatta snart att det är dags att lägga ner det här nu:
"Det är ju inte på riktigt!"
Hon låter sådär på rösten som hon gör när hon inte orkar att man säger emot henne.
Jag säger inte emot.
Då.
Men jag tänker inte alls lägga ner det här. Okej, vi kanske inte alls kommer klicka när vi ses, D och jag, men med tanke på allt annat så är han knappast någon som jag tänker ge upp kontakten med.
47 mil emellan oss eller inte; ibland när man är något på spåren så vet man det bara, och man måste vidare för att se hur det slutar, för att man är så nyfiken. Och att aldrig få veta skapar ännu större illusioner. När vi ska ses har jag dock ingen aning om.

Men en nätromans? Jessica skriver ett mess att hon följer vår "nätromans" med spänning.
Är det vad det är? Jag frågar D som håller med om att det nog är det, men när jag inom loppet av bara nån timme får fler hintar om det hela av andra kan jag inte låta bli att skratta lite. Så spännande är det väl inte. D kommenterar det inte mer, nu är han väl skrämd *hehe*.
Själv betraktar jag hellre det hela en smula utifrån så snart det går, för att få perspektiven tillbaka.

saknar min riddare

Nya NEMI har ju ingen Keith Knight-serie i sig!
BAH!
Istället är det flera sidor av den där trista serien RONJA.
*muttrar* Jag får väl läsa Keith Knight på nätet istället då.

Men för en gångs skull var det ingen NEMI-serie som jag hade läst sen innan. Alltid nått.

hm

Det är illa när man kommer på sig själv med att kolla in om det finns jobb i den där staden 47 mil bort för att det fanns fler där än här i stan. Lite på kul. Jag berättar det för D som säger att jag kan bo där hos honom och dissar mina "Du skulle inte stå ut, jag sparkas i sömnen, går inte ut med soporna förrän jag verkligen måste, lämnar strumpor där jag är om jag kommer på att jag inte vill ha på mig dem och har tusen böcker i 6 bokhyllor som samlar damm plus en fågel som skvätter frön" med ett:
"Vi flyttar till något större" och " Bra, då kanske det känns som ett hem här igen" och "Då blir det ett helt bibliotek"..


men...sluta...

Frankt

...och angående att jag kallar Tarantino för 'Frankenstein'.
Sätt en mutter i tinningen på honom.
TA DAAAAA!

Om film (för tusende gången)

Jag funderar på vad det kan vara med Vanilla sky som jag inte gillar.
Först och främst är jag inte det minsta imponerad av Tom Cruise.
Han är ungefär en lika överskattad skådis som Quentin "Frankenstein" Tarantino är som regissör(det är ett helt inlägg bara att förklara det...).
Och att behöva se Tompas mesiga flinande nylle i några timmar gör inte saken bättre.

Men Penelope Cruz och Cameron Diaz gillar jag, plus Jason Lee som spelar den übersöta skäggiga kompisen *dreglar* (Ni såg honom för några dagar sen i 'Almost Famous', även den filmen gjord av Cameron Crowe om jag inte är helt ute och cyklar) och storyn är ganska okej sådär men den är lite tam, lite för lättköpt.

Jag minns inte om jag såg den spanska versionen av filmen först. Abre los ojos, och gillade den bättre
eller om det bara är så att det är flera faktorer som får en att inte gilla en film.
Filmen får mig att känna obehag. Inte för att man inte riktigt vet vad som händer och vad som är riktigt, det är något mer.
Eller så är det bara Tom Cruises fel helt enkelt...
Ja, jag säger det, så lägger jag ner det här nu och sover istället.

nejnejnejnej

Okej, nu får det fan vara nog. Ta bort dem från teve nu!

- Iprenreklamen som är en 'version' av sound of music.
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEE
EEEEEEEEEEEEEEEEEEEE
EEEEEEEEEEEEEEEEEEEE
EEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!

- Skandiareklamen med mamma pappa nyfödd bäbis;
Mamman: "...den bästa försäkringen mamma kunde hitta. Hos Skandia."
Då börjar givetvis ungen skrika.
Jag vet vad den säger:
"NEJ MAMMA; INTE DÄÄÄÄÄÄÄR!"

vad annars.

Brev till C -03

Jag har redan berättat för dig om ensamheten. Vad jag än gör kan jag känna av stråk av ensamhet skära igenom luften, som plötsliga hugg i hjärtat, som rädsla kan krypa upp längs med ryggraden kommer ensamheten som ljudet av avlägsna steg, närmare.
Jag kan finna mig själv djupt förtvivlad över det, men ofta, som nu, så ger det mig tid att återskapa och fundera igenom saker. Jag är glad för den ensamhet som getts mig. Idag är en sån där dag då jag känner att jag äger allt, jag vet en massa saker som inte går att sätta fingret på, och jag känner att jag på nått sätt skickar ut en massa sökande energier till dig, för att söka av, jag vet inte. Det brukar vara så ibland. Jag tror du sover. Du känns trött.
När jag bodde på internat var jag sådär ensam. Kanske inte när jag pluggade skrivarlinjen för då hade man hela tiden människor runt sig och man hade alltid någon att gå till. Men på [...] valde jag ensamheten framför att vara med på festerna eller allt vad de nu sysslade med. Jag ville alltid vara någon annanstans. Jag tror jag i hela mitt liv känt det som om jag skulle vilja vara någon annanstans. [...] Jag är en annan person nu, men tanken att någon skulle kunna tänka på mig sådär, den fyller mig ändå med någon slags saknad, och belåtenhet. Jag har aldrig varit den där som velat tränga mig på någon för att jag ska slippa vara ensam, det känns så patetiskt.

Charmerande

Jag antar att ni vid det här laget har insett hur in i helvetes charmad jag faktiskt är av D.
Jag tror han vet det han med.
(Jag inser när jag säger ordet 'charmig' i huvudet att jag låter lite som en operasångerska i en svartvitt svensk film a 1947; 'Charmeeeerande! Helt enkelt fabulööööst!'
Teaterapa, vad är det? )

Snart ska vi kolla på Vanilla sky ihop. Via msn. Det är sånt man gör när det är 47 mil hem till den andra och man inte riktigt kan komma över för att se filmen ihop. Jag vill egentligen inte se den men ser för hans skull. Det är något med filmen som är olustigt som fan. Jag ska nog fundera på varför ikväll. Och måste ju i samma veva påpeka att den spanska/brasilianska(/vad det är nu är) versionen är mycket bättre.

Nyklippt

Nu har jag klippt mig.
Det ser säkert förjävligt ut men jag är nöjd så länge det är lika långt på båda sidor.
Så nu har jag hår i hela uringningen och snart börjar det klia och jag måste duscha igen
men sen såg jag att jag ska färga håret ännu mörkare.
Det finns ingen hejd på mig. Sen när jag ska avfärga håret kommer jag gå runt och vara orange i skallen bara för att det inte kommer gå att färga över. Snyggt. Kanske blir det till sommaren och jag kan färga rosa och lila slingor i på en gång: Ska det vara så kan man ju i alla fall driva det till det yttersta och göra något roligt av det

Ibland önskar jag att jag inte tog håret så allvarligt(och jag gör det ju inte ens speciellt allvarligt om man jämför) och kunde våga mer. Det vore fan coolt att ha rosa hår ett tag, eller turkos eller lila.
Hårfegis som man är; det enda jag vågar är att färga det brunt eller rött. Men nu såg jag ju att jag vill ha det ännu mörkare, inte svart men mörkbrunt. Det blir finfint.
Men en slinga lila borde man väl kunna lägga i. Jag gillar lila.

Äh, nu ska jag laga mat.

ordlek

Alla dessa långa resor i förarsätet ledde till att jag skapade mig en egen lek. Jag har inte ens tänkt på att det kanske inte är alla som gör så förrän Lennart skrev att han gör likadant:

Jag gör ord av nummerplåtar på bilar. Jag kan inte gå förbi en parkerad bil utan att göra ett ord av nummerskylten innan jag kommer fram till nästa parkerad bil.
Det finns vissa regler: Man får inte göra extremt påhittade ord; radiopistol är kanske inget giltigt ord men pistollakan skulle vara det(för att det skulle kunna finnas/finns lakan med pistolmönster men å andra sidan skulle ju en pistolformad radio kunna vara en radiopistol med så..).
Bokstäverna i ordet måste vara i den ordning de står på nummerplåten och man får i vissa fall ändra X till K och Z till S eftersom vi inte använder de bokstäverna så mycket i svenskan. Q blir 'Ku'.

Jag vet med säkerhet att jag har påverkat flera av dem jag berättat det för; ett ex sa att han inte kan gå förbi bilar utan att göra ord av nummerplåtarna.

Ah, denna makt jag har! *haha* Jag har fått människor att associera fritt!

res

Jag vill resa till den här platsen som Aniara skriver om. De senaste åren har jag börjat samla platser som jag vill resa till. Det måste vara platser med själ och liv i. Jag längtar inte till usa, men innan ville jag åka på Mardi Gras i New Orleans men nu väntar jag nog tills stan är på fötter igen. N. O är f ö den enda platsen i usa som känns hemma, allt annat har de jämnat med marken eller utplånat själen ur. Sedan vill jag resa till alla de där platserna som jag känner att jag levt på innan. Det är så många, hur ska jag hinna?


När jag längtar hem är det till skottland eller kusten på irland. Vet inte varför men själen längtar öppet hav och klippor rätt ner i vattnet.

Här bor hon

Helena var här en stund, vi fikade, snackade, käkade kladdkaka och bappelsin(gubbjävel!) och hon ska läsa en kurs nu i vår som jag läst tidigare så hon plockade med sig kurslitteratur hem. Förra året lånade hon en massa från litteraturvetenskapen: jag räddar hennes kassa studentekonomi genom att ha legat steget före. Intressant är väl att vi har så pass liknande intressen ändå.

Jag vet inte varför jag mår så bra idag.
Det kanske är flera saker som hjälper till; jag spelar alla mina favoritlåtar och sjunger med så högt jag bara kan, medveten om att grannarna hör mig (jag beklagar) och kan jag inte texten hämtar jag den från nätet.
Sen känns saker bara.. bra. Helt okej. Jag är inte hungrig, jag är bara lite krasslig men orkar i alla fall vara uppe, jag har huvudet fullt av tankar om hurdant liv jag skulle kunna skapa mig, och att jag skulle kunna stå för de val jag gör. Pratade med Helena om min bok, hon är en av de få som läst lite av den, och hon utbrast "Åh, den kommer att bli så BRA!" och jag håller med. Det är lite skrämmande men helt underbart.

Det skymmer ute. Klockan är redan efter fyra.
Jag har en energikick och vill ändra om i garderoben men vill byta min byrå där inne till en hög ganska smal byrå med djupa lådor. Jag vet att någon jag känner har en sådan som de inte använder men jag kommer inte på vem det är. Jag har hängt upp min nyaste Dracula-affisch och känner mig som en trotsig tonåring på 31 år.
Jag vet vad det är jag gör('I´m nesting'). Jag gör mig hemmastadd, bygger mitt bo som jag vill ha det, skapar mitt hem runtomkring mig med mitt eget signum: Väggarna och golven ska bära spår. ''Här bor hon''. Luften ska dofta av min favoritrökelse och man ska kliva in här och känna att någon lever här.
Det här är min sinnesborg där jag skapar alla tankar och vilar i mig själv.
.

nattmartyr

Ibland när jag tänker tillbaka tycker jag att det är lite trist att man inte är ute och festar sådär mycket längre, eller att man inte längre är givet medräknat i allt festande som pågår i ens bekantskapskrets eller att man inte längre får telefonsamtal mitt i natten från fulla killar som tror de är intresserade av en för att man råkat ha stora bröst, att man inte längre har någon som är lite intresserad av en och som man givetvis kommer hångla med när man stöter ihop med dem på krogen för tredje helgen den månaden

men samtidigt; jag har inga fulla dryga kåta killar som ringer och väcker mig mitt i nätterna. Nu är jag ju visserligen vaken men ändå; jag blir inte väckt. Jag blir inte väckt av någon som tycker det är okej att ställa sig och pissa väldigt ljudligt mitt i samtalet och glömma bort vad jag heter (jajamänsan, det har hänt mig,...). Jag saknar inte krogen, köttmarknaden eller människorna. Jag saknar det sociala bara. Jag saknar inte hånglet som inte betydde något mer för nån av oss än att man fick hångla. Jag saknar inte ytligheten eller snorkiga brudar i toakön. Jag saknar inte toaletter där pappret tagit slut och nån dunkar i dörren för att man kissade ungefär tre sekunder för länge(ibland hann man ju inte ens låsa dörren innan de bankade. Givetvis var man inne längre då, vad annars).
Jag saknar bara den där ''Vi (jag och någon annan)måste hitta på något i helgen!''.

'martyr' kallade D mig just för.
Well, darling, so be it.

de vanliga blå

...och det finns alltid en andra sida, alltid ett ''Nu är det över" på allting som sker, allting är över, allting tar slut
Nu börjar det igen, hjärtklappningen och torra munnen, hur ska jag veta vad jag ska säga, hur ska jag bete mig, är det här vettigt eller.. Där var du, med de vanliga blå. Där var du som man inte ville tappa taget om eller ha ett "Nu är det över" med. Mina ögon letade bland alla ögonblickar jag mötte, om någon av dem var du, kanske han där vid övergångsstället som trodde jag såg på honom, men han var inte alls lik dig, han var inte du, jag letar vidare

eller är jag sådär fånig igen och längtar bort hela mitt liv till en annan människa?

film, igen

Jag vet inte vad det är som gör att jag lätt kan se filmer om och om igen. Det behöver inte ens vara speciellt bra filmer, bara de har något jag roas av eller gillar.

Men idag såg jag en bra film igen, ''Batman begins'', för fjärde eller femte gången, och jag dissar alla tidigre versioner för nu är de något på spåret med Christian Bale och company.

Även om min film- och husgud Tim Burton gjorde en av de andra batmanfilmerna under 90-talet och Gotham City är snygg som fan i de filmerna (främst för alla gigantiska människoformade hus och byggnader) så lägger jag lätt min röst på den här nya versionen. Den är alla gånger lättare att ta till sig.
Nu tror väl alla att det helt beror på Christian Bale och hur sanslöst snygg han blev sen han växte till sig(Är det ens nån som minns ''Solens rike'' från 1986?) men då måste jag påpeka att Val Kilmer spelat Batman förrut och han är en annan filmfavorit så det har inte med det att göra. ''Batman begins'' är helt enkelt så jävla mycket bättre.

Pojken som Katie Holmes karaktär 'Rachel Dawes' tar hand om i 'the Narrows'; är det Robin kanske? Jag menar; varför ta med en grabb tre gånger i samma film om de inte tänkt använda honom igen? För att visa att Batman och Rachel är schyssta och omhändertagande? Det kanske man kan räkna ut ändå.

Vi får helt enkelt se vad som sker i kommande filmer.

sic!

Hm.
Skit
Jag kände mig underlig förrut
Nu vet jag varför.
Det känns som om jag håller på att bli sjuk.
Ont i kroppen. Varm, halsen kliar lite lätt.
Ska sova nån timme nu, se om det blir bättre
Om det är något osm möjligen gör mig mer rastlös än vanligt
så är det att vara sjuk, såhär trött och ha ont, allt blir halvdant
tråkigt och fult.

Det är vid sådana tillfällen jag vill ha nån som ramlar in hemma hos mig och gör te och matar mig med godis och har med sig en film eller två som jag vill se.

Hippie-svan

Lördag och ännu en snabbfika med stina.
Jag känner mig som en svan bland alla grå ankungar på stan; jag i grönt och rosa/orange/lila, alla andra i grått, svart och beige. Jag möter blickar på alla som passerar och ser på mig. Varför inte.
Det roliga är att jag inte ens är hälften så mycket hippie som jag skulle vilja vara just nu.
Vart köper man en röd lång manchesterkappa med teddyfoder och långa stövlar i lila eller turkost?
De flesta kläder jag vill ha finns bara i mitt huvud, eller så kostar de för mycket på nån 'botique' i en stad långt borta.
Jag borde ha lärt mig att sy.

flytande kärlek

En del musik är som flytande kärlek; man får inte nog, man måste lyssna om och om igen; man förälskar sig och det tar slut, man går vidare.

D skickar mer musik samtidigt som han säger att han får av en kompis.
''Jag häntar hem till dig med''
''Yeah right''
''Det är sant, jag kollar vad min liebling gillar och tar hem det med''
(inte så svårt eftersom vi har samma musiksmak)
Sen får jag den; min nyaste kärlek
I alla fall i några dagar:
Röyksopps''What else is there''.

D ligger plötsligt ännu bättre till.

I R L

Jag är inte klar ännu; med internetrelationsfunderandet.
Jag var bara tvungen att hålla min 'sociala fobi' borta lite mer genom att gå på Coop och köa bland alla barnfamiljer. Sådana saker ger lite perspektiv åt saker och ting, speciellt pappan bakom mig som hade fyra ungar och sa till dem att hämta det godis de ville ha.
Helgpappa.

Jag har faktiskt ingen koll på hur många människor som jag träffar från nätet.Det borde vara över 50, men då är det mest vänner och bekanta även om det till en början nog låter som om jag bara dejtat killar.
Defintionen av någon man träffat på internet är att man pratat lite med dem på nätet innan man setts, men numera drar jag även gränsen vid dem jag träffar på nån fest och sen börjar prata mer med på nätet än vad man gjorde på festen.

Två av mina bästa vänner, Jesper och K-kvinnan träffade jag på nätet.
K-kvinnan pratade jag lite med om musik innan hon kom på "Men vänta lite nu, går inte vi i samma klass på Svenska A på MDH?" vilket hon hade helt rätt i. Då hade vi pratat sen innan terminen började.
Jesper började jag prata med på lunarstorm för att han är kompis med Jimmy som jag var på arbetsmarknadsåtgärd med. I början var jag lite skraj för Jesper, sådär att jag tänkte att han var lite för smart och jag inte visste vad jag skulle säga. Sen insåg jag att han är ironisk han med. Jag vet inte om det är tre eller fyra år vi känt varandra nu, men det spelar ju ingen större roll.

Numera har jag faktiskt ingen större koll på vilka jag träffade var först. Det spelar ingen roll.
Om jag vet med mig att jag själv inte är ett sajko som gömmer mig bakom datorn så är nog de flesta andra inte det heller. Det är alltid lättare att träffas ganska snabbt och prata för då blir man en annan slags vän eller bekant än om man pratar i evigheter online först och då helt missar människans kroppsspråk och tonfall och impulser.
Så okej, jag kanske är lite väl på vad gäller att träffas IRL men det är ju för att jag måste läsa av människan på ett sätt till, låta magkänslan säga sitt.

Ta det lugnt.

När D ser rubriket på det förra inlägget kommer han bli helt svettig. *hahaha*
"Vad skriver hon om mig nu, avslöjar hon något om mitt namn, vart jag bor, vem jag är?".
Darling adore, ta det lugnt.



(Jesper påpekade för övrigt att jag stavar fel på weird.. det stavas inte wierd som jag skriver utan weird. *ooops*
Jaha. då börjar jag väl stava det sådär nu då. *haha*
Eller inte skriva det alls, jag har inte använt det så länge, jag tycker ändå att ord som 'märkligt' och 'underligt' är roligare. Dessutom är det svenska ord och om jag nu hävdar att jag vill hejda det engelska språkets intrång i svenskan så kanske jag i alla fall kunde föregå med någorlunda gott exempel?
Och nu kan jag ju fortsätta parantesen med att hävda att man ju faktiskt måste få leka med sitt eget språk, om man i alla fall är förstådd är det okej? Även om det t ex inte hette anglofiera/anglifiera (som i mittt Våga vägra anglofiering)så förstår ju ändå läsaren att jag menar "att inte ta till det engelska språket för att det är bekvämt utan att försöka skapa egna synonymer på svenska".
När Jessica kom med ordet 'bloggstockning' var det ju ingen som undrade var det betydde. När jag säger att jag har 'matkassemuskler' fattar alla vad det är.
Man kan ju inte ta för givet att läsaren är korkad. Tvärtom. Man skriver för sin egen nivå på ngt sätt, och att skapa egna ord är helt enkelt att utvecklas.

Klokt tankeflöde darling-Lena. Ta den där promenaden nu, det blir snart mörkt.)