fredag, januari 20, 2006

Peggy

...och även om det kan tyckas obetydligt så kändes det så stort när Pegs mitt i allt kaos går förbi mig, snabbt ser på mig, slickar mig lite på handen och går vidare.
Som om hon ville säga: Det gillar jag verkligen.

Mmm, Pegs, jag gillar dig med.
Jag satt ju med dig i famnen i 12 timmar den där första resan när du var åksjuk och åtta veckor gammal. Du skakade och kräktes och jag klappade dig, nynnade, lugnade dig och såg hur du somnade med det lilla mörka huvudet mot min hand. Jag var djupt förälskad i dig då, efter några minuters bekantskap, och är det fortfarande.