Brev till C -03

Jag har redan berättat för dig om ensamheten. Vad jag än gör kan jag känna av stråk av ensamhet skära igenom luften, som plötsliga hugg i hjärtat, som rädsla kan krypa upp längs med ryggraden kommer ensamheten som ljudet av avlägsna steg, närmare.
Jag kan finna mig själv djupt förtvivlad över det, men ofta, som nu, så ger det mig tid att återskapa och fundera igenom saker. Jag är glad för den ensamhet som getts mig. Idag är en sån där dag då jag känner att jag äger allt, jag vet en massa saker som inte går att sätta fingret på, och jag känner att jag på nått sätt skickar ut en massa sökande energier till dig, för att söka av, jag vet inte. Det brukar vara så ibland. Jag tror du sover. Du känns trött.
När jag bodde på internat var jag sådär ensam. Kanske inte när jag pluggade skrivarlinjen för då hade man hela tiden människor runt sig och man hade alltid någon att gå till. Men på [...] valde jag ensamheten framför att vara med på festerna eller allt vad de nu sysslade med. Jag ville alltid vara någon annanstans. Jag tror jag i hela mitt liv känt det som om jag skulle vilja vara någon annanstans. [...] Jag är en annan person nu, men tanken att någon skulle kunna tänka på mig sådär, den fyller mig ändå med någon slags saknad, och belåtenhet. Jag har aldrig varit den där som velat tränga mig på någon för att jag ska slippa vara ensam, det känns så patetiskt.