Angst

CSN-brevet kom idag. Det är dags att börja betala tillbaka.
Ingen som har 285 374 kr att ge mig?

När ångesten lagt sig kommer K-kvinnan online och säger att jag kan skriva till dem, säga att jag lever under existensminimum, be om uppskov.
Vart ska de ta pengarna ifrån, lixom?
Jag har inget av värde. Jag kan inte gå mer i konkurs än så här.
Vilket påminner mig om en dikt av någon, jag minns inte vem, som lyder ungefär "Ta ifrån honom allt han äger och har.... se så konstigt han beter sig!". Har efter ivrigt bläddrande i mina poesiböcker (för jag vet att jag har den någonstans) inte hittat den. Är det Dagerman kanske? Ferlin? Inte Ekelöf tror jag. Hm..
De kan ta ifrån mig allt jag äger, men jag har ändå min styrka kvar.

I alla fall tröstas jag snabbt av k-kvinnan och beklagar mig över att jag inte kan tröstäta.
För jag har inte råd. *haha*
Jag har inte ens ett tröst-knull att ringa,
men även om någon erbjöd sig skulle jag inte nappa.

Istället äter jag lite tofu-glass och skriver till k-kvinnan via msn att det vore praktiskt om glassen innehöll allt protein man behöver som vegetarian. Det är ju ändå gjort på soja, menar jag.

Men nej, riktigt bra är det inte med mig. Emellanåt hugger det till.
Samtidigt känner jag att nu gäller det.
Jag satt och skrev på mina ansökningar idag. Vet inte hur mkt jag vågar ta ut svängarna.
Men spelar det egentligen nån roll?
Jag tvingar mig själv att vara cyniskt leende och vifta med armen och säga YOU GO GIRL!

snart är jag en energizer-bunny av you-go