Min vän ringde upp mig och sa: Jag ska ta livet av mig.
Varför? sa jag. Han har gått ifrån mig, sa hon. Jag har inget
att leva för. Nå då så sa jag, hur tänker du göra det?
Tabletter? Nej, sa hon, jag skulle bara kräkas upp dem. Om
det går snett menar jag. Jag står inte ut med tanken att bli
magpumpad, det är så förnedrande. Nå, men en pistol då,
sa jag. Det är så snaskigt, sa hon. Fläckarna går inte ur, och så
avskyr jag smällar. Hängning, sa jag. Man ser så
motbjudande ut, sa hon. Man kan säga samma sak om
drunkning, sa jag. Jaha, detta är väl detta, sa hon, men vad
ska jag ta mig till, nu när han övergett mig och jag inte
har någonting att leva för? Vem har sagt att det måste vara för
någonting? sa jag. Levde du för honom när du fortfarande hade
honom? Nej, sa hon, Jag levde trots honom, jag levde mot
honom. Så skulle du säga: jag har ingenting att leva mot, sa
jag. Det är väl samma sak, eller hur? sa hon. Jag sa Nej.

Margaret Atwood