andas in

Jag kan inte skriva dikter.
Det är helt omöjligt för mig, den där begränsningen och storheten i att få det vackert och kärnfullt i så få ord, denna talang i att välja orden, väga dem mot varandra; Inte jag kan göra det.
Nej, mina texter är istället tänkta som i ett flöde från början till slut, man ska läsa dem snabbt, ta in dem, sluka dem som om man inte ätit på veckor.
Och mitt i allt: en inandning.

Luften här inne luktar av rökelse och curry. Närmare köket luktar det varma vetekorn. Jag har förberett min säng för att jag strax ska krypa ner i den; en vetevärmare ligger i fotänden under täcket, glasögonfodral och mobil ligger på golvet intill, allt är släckt, nerdraget, utdraget, tystat. Jag bläddrar i en diktbok och hittar dikter jag skrev på gymnasiet. Patetiska dikter om kärlek.
Mig var det ingen som ville ha, nämligen, men jag var kär i allt och alla för att jag kunde. Jag var härligt naiv på den tiden. Kunskapstörstande och läste Shakespeare frivilligt om kvällarna istället för läxorna men skoltrött, ville bara iväg, bort. Dra mig med, jag vill uppleva, inte genomlida!

Så jag skrev dikter. Själlösa patetiska dikter som, när jag dör, kommer användas emot mig. Jag borde gräva ner dem tillsammans mina dagböcker en dag när jag är 75 eller 80. Gömma dem under plankorna i huset där jag bor.
Kanske hittas de aldrig.
Tanken på det är spännande. De är dock ingen förlust för världen.
Bara liknande tankar som liknande människor har. Så märkvärdig är man nog inte, att man tänker helt egna nya tankar. Jag hade velat vara först med i alla fall någonting. Varit Aristoteles eller Sokrates, Maria Magdalena eller Penelope.
Men jag är i alla fall först, och ensam om att bara vara mitt alldeles egna jag.

Gå med gud
/L