som böner i en digital verklighet

D kommenterar mina senaste blogginlägg som lite distanserade, inte riktigt så personliga som de brukar.
"Du har rätt." Sa jag. "Jag måste ha den distansen ibland, för att jag har andra saker som jag måste fundera igenom, som inte lämpar sig för bloggen".
Jag låter stel, men hur ska jag annars säga? Hela tiden har jag bilder i skallen av en gata där jag bodde tidigare, en korsning och en gata som vinglar in bland villor. Jag vet inte varför jag har den bilden på huvudet, det är inte så att jag är speciellt förtjust i platsen eller har några minnen därifrån. Det är bara en gata.
Vi pratar film och kommer in på hur det är mellan oss. D ringde mig i fredags när han var ledsen och kom senare på att det var rätt underligt att ringa någon som bor 47 mil bort och inte nån av vännerna som är närmare. Jag var hans första naturliga val.
"Vi är ju inte nära, inte på pappret i alla fall."
"Men när det gäller magkänslan är vi det".
"Ja, det är sant. Du skulle lika gärna kunna vara en andevarelse. Ett okroppsligt väsen. " Säger han och jag ler. Han har hela tiden förstått det jag sagt om illusionerna men nu har han insett det på riktigt. "Mina samtal med dig, via datorn. Som böner i den digitala verkligheten. Det är andligt, men sorgligt".

...och det är det jag funderar på när han somnar och jag är kvar online. Vad det är man söker hos andra, hur vi kan prata i timmar och hela tiden veta att den andre vet vad vi menar för att vi, trots olika uppväxter på så skilda håll, kommit till liknande slutsatser, och hur det inte är på riktigt trots att det är det verkligaste man gjort på väldigt länge.