de vanliga blå

...och det finns alltid en andra sida, alltid ett ''Nu är det över" på allting som sker, allting är över, allting tar slut
Nu börjar det igen, hjärtklappningen och torra munnen, hur ska jag veta vad jag ska säga, hur ska jag bete mig, är det här vettigt eller.. Där var du, med de vanliga blå. Där var du som man inte ville tappa taget om eller ha ett "Nu är det över" med. Mina ögon letade bland alla ögonblickar jag mötte, om någon av dem var du, kanske han där vid övergångsstället som trodde jag såg på honom, men han var inte alls lik dig, han var inte du, jag letar vidare

eller är jag sådär fånig igen och längtar bort hela mitt liv till en annan människa?