pappas födelsedag

igår snöade det här igen. Det var ungefär - 8 och det blåste.
Jag satte inga långkallingar på mig, tänkte:
"Jag ska ju bara till bussen, sen gå en bit".

När jag kommer till mamma och pappa är de inte hemma.
De har larm på huset. Jag har glömt om det börjar tjuta som fan om man bara stoppar in nyckeln, risken finns ju.
Så jag försöker inte ens. Innanför dörren ylar hundarna och vill att jag kommer in.
Det vill jag med. Det är skitkallt. Minst sagt skitkallt
Men näe, jag traskar runt i trädgården lite, kollar in snön och vissnande blommor.
Det är verkligen jätteroligt
Och verkligen verkligen skitkallt.

Så jag tar en promenad istället för att sätta mig på en stentrapp i minusgrader.
Jag traskar iväg, går snabbt för att vara varm, hinner en bra jävla bit och vänder tillbaka strax innan pappa ringer och undrar vart fan jag är, och varför har jag lämnat saker på trappen?
Jag staplar hem igen. Isbitslår, isbitstår, köldskadad nästipp, halsduken över munnen och så långt upp det bara går.
Hälsar på vovvarna som kastar sig över mig när jag kliver in: Frejs är lika lycklig över att se mig som vanligt, och Pegs som ser på mig med de där ögonen. Frejs tar min arm i munnen och vill bära runt mig lite men jag blir mest slemmig. Pegs kommer och trycker sig mot ens ben och vill upp i knät så snart man satt sig. Vita hundar, svarta manchesterbyxor. Great match honey. Jag får plocka hundhår i en månad nu.

Men det jag gillar med dem är att de blir så jävla lyckliga över att man kommer hem. Frejs får liksom inte nog av en, hon vill bli klappad klappad och sen lite klappad, jag gosar ner ansiktet i halsen på henne, böjer mig över henne, hundhår i munnen och hela tiden känner jag hur hela hunden vibrerar för att hon viftar så häftigt på svansen och försöker hoppa upp i knät på mig, och samtidigt kommer Pegs och ställer sig intill och vill ha en bit av Lena-kakan hon med så jag håller om två hundar och klappar båda och den tredje hunden väntar lite i bakgrunden, avvaktande, inte lika van med mig som de andra. Överallt hundar, små läten av dem när de talar med en, de vill vara där man är, nära, lukta en i munnen och blåser man dem lite i nosen fnyser de till och skakar på huvudet men sitter kvar. Sen talar de med en hela tiden, och man svarar på ren vana, blickar, huvuden som lutas åt ena hållet, en tass på knät, en buff i sidan, ett kort lågt skall, ett kort ylande långt nerifrån halsen. Och man vet vad det betyder eftersom man känner hundarna.

Jag hinner käka lite macka innan syrran och company ramlar in.
De är sex personer. Vi blir nio runt bordet och tre hundar under som, om de inte vill upp i knät på en för att se vad man käkar, vill ligga helst inkrånglad mellan stolsben så att man, när man vill skjuta ut stolen riskerar att klämma en tass eller svans.
Men man är rätt van vid det här laget.
Alla pratar i munnen på varandra, som vanligt, och käkar och det känns jäkligt fint att vara där mitt i allt kaos och dricka julmust och käka glutenfri muffins(de andra käkade tårta) och snacka en massa skoj.
Efter bara nån timme där har jag tinat upp, har hundhår överallt, är rätt mätt och skrattar en massa.
Det känns fint.
Jag bryter visserligen min non-socker-deal med mig själv men jag får i alla fall skjuts hem.