okej att ramla

Jag vet inte varför. Inget speciellt har hänt
men det känns som om allt kommer att ordna sig i slutänden ändå.

Saker löser sig ju inte alltid som man tänkt sig


men man kanske inte ska ha förväntningar på hur livet ska levas(vilket jag har)
utan bara leva, vara mer impulsiv, hoppa på nya saker och se vad som händer.

Det är okej att ramla, sa jag till mig själv idag när jag gick på dåligt upptrampade frusna stigar.
Det är okej att ramla för att sedan resa sig igen. Det är okej att falla djupt och hårt.
Det är nere på botten man får fast mark att ta avstamp i igen
så att man kan ta sig upp till ytan igen.

Jag ska försöka komma ihåg det: inga förväntningar.
Att ha hopp är en helt annan sak.
Det ska man inte överge.