nattmartyr

Ibland när jag tänker tillbaka tycker jag att det är lite trist att man inte är ute och festar sådär mycket längre, eller att man inte längre är givet medräknat i allt festande som pågår i ens bekantskapskrets eller att man inte längre får telefonsamtal mitt i natten från fulla killar som tror de är intresserade av en för att man råkat ha stora bröst, att man inte längre har någon som är lite intresserad av en och som man givetvis kommer hångla med när man stöter ihop med dem på krogen för tredje helgen den månaden

men samtidigt; jag har inga fulla dryga kåta killar som ringer och väcker mig mitt i nätterna. Nu är jag ju visserligen vaken men ändå; jag blir inte väckt. Jag blir inte väckt av någon som tycker det är okej att ställa sig och pissa väldigt ljudligt mitt i samtalet och glömma bort vad jag heter (jajamänsan, det har hänt mig,...). Jag saknar inte krogen, köttmarknaden eller människorna. Jag saknar det sociala bara. Jag saknar inte hånglet som inte betydde något mer för nån av oss än att man fick hångla. Jag saknar inte ytligheten eller snorkiga brudar i toakön. Jag saknar inte toaletter där pappret tagit slut och nån dunkar i dörren för att man kissade ungefär tre sekunder för länge(ibland hann man ju inte ens låsa dörren innan de bankade. Givetvis var man inne längre då, vad annars).
Jag saknar bara den där ''Vi (jag och någon annan)måste hitta på något i helgen!''.

'martyr' kallade D mig just för.
Well, darling, so be it.