Själrum

D ringer till mig, besviken för en sak som inte gått som han tänkt sig, och säger till en början att han ska lägga ner det där nu, sluta vara kreativ, hitta något annat. Usel som jag är på att trösta över telefonen ringer jag upp honom senare igen, när jag kommit hem, för att försöka trösta lite mer. Det går bättre den här gången, jag lyckas få honom att skratta i alla fall, flera gånger. Han lägger ner sin plan att springa ut och sparka sönder en snödriva när jag påpekar att risken att han bryter tårna och blir skadad är större än att han slutar vara besviken. Han skrattar igen, alldeles intill mitt öra men så långt borta. Jag nästan ryser av det ljudet, vill ha mer.
Vi gör planer, allt för att kunna säga "IN YOUR FACE!" till allt kulturellt snobberi världen over. För att det är så många saker som är mainstream och lättsmälta; sånt skapar bara mer hjärndött skit.
Och jag kommer att tänka på det där igen som jag skrev om för inte alls länge sen:
Man ska följa sitt hjärta i det man gör, man ska lägga ner själ i det man skapar. Vad än andra runt omkring en tycker och tänker om det; man måste fortsätta för att man ska ha ett eget utrymme och eget värde. Självkänsla, värdighet och stolthet.
Men om man hela tiden får mothugg då?
Finns det en punkt där man bara ska ge upp och fatta att man kanske är på fel väg?
Jag tycker inte det. Jag tycker att så länge man brinner för sin övertygelse så ska man skapa. Vacklar man ibland kan man stanna upp och känna efter: Gör man det för andras skull eller för sin egen? Vad är avsikten?
Jag kan bara tala för mig själv; jag kanske inte skriver ner allt, men i huvudet och tankarna skapar jag hela tiden. Jag betraktar världen lite utifrån. Ibland så ställer jag mig på bordet för att tänka att man ser saker lite från andra håll. Det brukar göra en hel del för mig, det enkla.
Ibland ställer jag mig utanför mig själv för att se varför jag gör det här: varför skriver jag, vart vill jag komma?
Och jag kommer till samma svar: Jag skriver för att det inte finns något annat för mig att göra. När jag skriver försvinner timmar ut i intet och jag är någon annanstans. Jag skriver för att det är en av mina övertygelser, en av mina eldar att värma sig på. Jag vet att jag har ett val, att jag kan lägga ner skrivandet nu, på en gång, det är ju bara något jag råkar göra, något som råkar passa mig, men det finns inget annat att göra för att själen ska få rum. Alla dessa ord är för att jag tar plats, gör mig en plats på jorden, ett eget rum.
De som inte har kommit dit ännu önskar jag ett snabbt uppvaknande.
De som vacklar önskar jag en övertygelse.
Du är på rätt väg; du skapar något.