Efter ett långt telefonsamtal med underbara Crrly och en lång promenad mellan sol och snö vid vatten, i vinden, så mår jag betydligt bättre. DESSUTOM har Jesper skickat mig en Stenmarkväggalmanacka som jag upptäckte satt fast i brevinkastet när jag skulle gå. Tack Jäppser! Den är rolig som fan, ska spika fast den här vid datorn sen.

Jag hade en penna med mig på promenaden,. Inget papper, men vänsterhand. Jag konstaterade, som Crrly sa, att jag inte är fast (trots att det känns så) utan att jag är fri att göra vad jag vill. Jag klottrade ner kladdiga bläckanteckningar i handen och drog tillbaka vanten över igen.
Jag konstaterar ganska snart att det pågår ett slags samtal mellan mig och min gudsvarelse som låter ungefär som i filmen Yrrol:
"Men du lyssnar ju inte!"
"Men du hör ju inte vad jag säger!"
"Men du lyssnar ju inte!"
"Men du hör ju inte vad jag säger!"

Mer kladdigt klotter i handen, på handleden, det drar kallt och sen kommer tanken:
Det är ju inte så att jag gör andra besvikna.
De har ju inte med mig att göra; mänsklig kärlek innefattar överseende nog att säga "Du gör som du vill."
Det är mig själv jag inte vill svika.
Vilket jag gör.
Självuppfyllande profetia. Igen.