mask
Trappan upp till Mummel&Mumsfiket ovanför biblioteket har skapat ännu ett trauma: en flicka ramlade i den trappan idag. Hon verkade okej när jag gick förbi folksamlingen med den gråtande flickan mitt i, men de körde henne till akuten ändå.
Jag vet någon som inte kommer vilja lära sig läsa nu; flickan kommer att bli en frivillig analfabet. Trauman på bibliotek måste ju alla gånger leda till sådant.
D skickar ännu ett kort på sig själv, med en mask för munnen. Bara för att jäklas, skriver han. Han renoverar om hemma, nånting görs med värmepistol som man inte vill andas in. Jag frågar inte mer om det men tycker han ska ta en bild utan masken. Men nejdå.
Jag får i å för sig bilder när jag ber om det. Och häromdagen fick jag en bild på hans halsduk(lång historia...Ja, varför jag fick bilden alltså, halsduken var väl sådär lång som en halsduk ska vara).
Bilderna faller på plats mer och mer.
Syrran säger något surt om att jag borde fatta snart att det är dags att lägga ner det här nu:
"Det är ju inte på riktigt!"
Hon låter sådär på rösten som hon gör när hon inte orkar att man säger emot henne.
Jag säger inte emot.
Då.
Men jag tänker inte alls lägga ner det här. Okej, vi kanske inte alls kommer klicka när vi ses, D och jag, men med tanke på allt annat så är han knappast någon som jag tänker ge upp kontakten med.
47 mil emellan oss eller inte; ibland när man är något på spåren så vet man det bara, och man måste vidare för att se hur det slutar, för att man är så nyfiken. Och att aldrig få veta skapar ännu större illusioner. När vi ska ses har jag dock ingen aning om.
Men en nätromans? Jessica skriver ett mess att hon följer vår "nätromans" med spänning.
Är det vad det är? Jag frågar D som håller med om att det nog är det, men när jag inom loppet av bara nån timme får fler hintar om det hela av andra kan jag inte låta bli att skratta lite. Så spännande är det väl inte. D kommenterar det inte mer, nu är han väl skrämd *hehe*.
Själv betraktar jag hellre det hela en smula utifrån så snart det går, för att få perspektiven tillbaka.
Jag vet någon som inte kommer vilja lära sig läsa nu; flickan kommer att bli en frivillig analfabet. Trauman på bibliotek måste ju alla gånger leda till sådant.
D skickar ännu ett kort på sig själv, med en mask för munnen. Bara för att jäklas, skriver han. Han renoverar om hemma, nånting görs med värmepistol som man inte vill andas in. Jag frågar inte mer om det men tycker han ska ta en bild utan masken. Men nejdå.
Jag får i å för sig bilder när jag ber om det. Och häromdagen fick jag en bild på hans halsduk(lång historia...Ja, varför jag fick bilden alltså, halsduken var väl sådär lång som en halsduk ska vara).
Bilderna faller på plats mer och mer.
Syrran säger något surt om att jag borde fatta snart att det är dags att lägga ner det här nu:
"Det är ju inte på riktigt!"
Hon låter sådär på rösten som hon gör när hon inte orkar att man säger emot henne.
Jag säger inte emot.
Då.
Men jag tänker inte alls lägga ner det här. Okej, vi kanske inte alls kommer klicka när vi ses, D och jag, men med tanke på allt annat så är han knappast någon som jag tänker ge upp kontakten med.
47 mil emellan oss eller inte; ibland när man är något på spåren så vet man det bara, och man måste vidare för att se hur det slutar, för att man är så nyfiken. Och att aldrig få veta skapar ännu större illusioner. När vi ska ses har jag dock ingen aning om.
Men en nätromans? Jessica skriver ett mess att hon följer vår "nätromans" med spänning.
Är det vad det är? Jag frågar D som håller med om att det nog är det, men när jag inom loppet av bara nån timme får fler hintar om det hela av andra kan jag inte låta bli att skratta lite. Så spännande är det väl inte. D kommenterar det inte mer, nu är han väl skrämd *hehe*.
Själv betraktar jag hellre det hela en smula utifrån så snart det går, för att få perspektiven tillbaka.
posted by vandrarvild at 16.1.06
5 Comments:
Vad det än är så är det ju bara att luta sig tillbaka och njuta. Jag har också haft nätromanser som kändes som att jag träffat "mannen i mitt liv" men som sedan gick rakt åt helvete då vi sågs. Men obsevera också att jag haft nätromanser som lett till något riktigt fint och intressant och att jag idag är sambo med en av dem. Det enda alla nätromanser haft gemensamt är att jag alltid njutit i fulla drag tills det visat sig hur det skulle sluta. För det kan onekligen sluta hur som helst.
Glömde nämna att jag brukar vilja dra ut på dem så länge som möjligt dessutom. Allt för att få njuta så länge som det bara går....
Ehm, varför skulle man sluta?
Och varför är det inte på riktigt? Trams!!
Ses snart! Du och D. Möt verkligheten, prova era vingar...
*hehe* värst vad folk är intresserade av det här då...
Sara: Jag har ju träffat folk IRL förr och det har gått åt helvete: det är det som är illusionen; att man föreställer sig en sak utan att vara medveteten om att det är just en föreställning. Men jag vill tvärtemot dig aldrig dra ut på det speciellt länge, brukar vilja ses ganska snabbt för att man ska märka om det är ngn idé att fortsätta. Det jag menar då med D är att vi skulle vara vänner ändå eftersom vi har så pass många gemensamma beröringspunkter, o s v.
så på ngt sätt är det ju ändå på riktigt även om det inte är det.
Plus att det hela har med min affirmation att göra med; ett inlägg bara det...
Crrly: Jag vet inte varför hon sa så, ännu en trevlig kommentar av min syster som tror det är okej att säga vad som helst till mig? Misstänker det. Men faktum är ju ändå att jag måste träffa D IRL för att se. Och faktum är ju; funkar det inte kommer det bli riktigt tomt utan honom. Men då vet vi ju å andra sidan det i alla fall.
så Anonym har rätt i att vi måste ses snart...
Skicka en kommentar
<< Home