Eko

...och nu när jag bestämt vilket tåg jag ska ta hem igen så känns saker så ödsliga och tysta. Jag går runt och suckar men vet inte vad jag ska säga. Som om all kommunikation plötsligt stelnat. Jag har en minnesbild i huvudet, en bild från nyårsaftonen när jag var på väg hem och gick med vattenmelonbitar i fickan, inslagna i en servett. Jag var lite lagom berusad och leende. Jag korsade en gräsmatta tillsammans med Ella och såg ett sovande barn i en blåsvart pulka. När vi gick cykelbron över motorvägen ringde D till mig för första gången och lät ungefär som jag hade tänkt mig. Jag minns att jag tänkte " Nu är jag illa ute."

stundom

...och när folk benämner det som "Jaha, du är en som skriver?!" så låter jag så förbannat nördig och ointressant när blygheten sätter i och jag inte kan klämma ur mig långa haranger av PK och litteraturvetande. Det är som om själen får kramp och darrar nere i ena knät över att plötsligt fått uppmärksamhet, och nån del av den sliter sitt hår och tänker "mengudhurskajagbeskrivadethelaså att det blir på r i k t i g t?"

"Eeh, ja. jo, jag skriver en bok."
"Åh, en bok, vad är det för bok?"
"Ja, alltså... Det är en slags vuxensaga." Jag försöker le avslappnat men misslyckas nog och säger
"Sen skriver jag en vampyrnovell med" men statuskåtheten gick över och jag är hungrig igen

admirabelt

Jag har en 'beundrare' på mitt sommarjobb(där jag ska börja igen om några veckor) som ringt när jag inte varit hemma och som frågat syrran om mig o s v.
Jag har hållt D uppdaterad om det och nu när jag berättade om min halv-ångest inför att börja sommarjobba snart igen så drogs det hela upp: Jag kommer prata med den här killen flera gånger om dagen i några veckor och D skämtade om det hela, driver med killen i fråga med, driver med allt jag har berättat om honom(det lilla jag nu vet).

Och jag vet inte om jag tycker det är tillåtet att tycka det är ganska kul. Inte för att jag har två beundrare eller att D leker svartsjuk utan för att det faktiskt ÄR roliga saker D säger.
Killen i fråga är snäll som fan och förtjänar det inte men jag är ju inte intresserad av honom alls.

Men jag tror inte att D behöver komma upp och kissa in sitt revir, som han funderade på.
Även om bilden av det i mitt huvud är jäkligt rolig.

fan

Jag är väl en kass buffy-fantast men hur fan var det Dru egentligen dog?

Trevligt trevligt

Vi konstaterade att det behövs ännu ett ord synonymt med "trevlig" för det överanvänds så pass att det förlorat betydelse. Vad säger man istället? Schysst? Najs?

Tiger Lou-spelniningen var just det. Trevlig. Najs. Helt okej.
Lite lagom bra.
Men den var långt ifrån utmärkt, och man kände igen varenda låt så de har ingen ny platta på gång förmodar jag, och spelningen var för kort eller tyckte jag det för att jag räknade den efter hur många cider jag hann dricka?
Jaja. Jag hade i alla fall trevligt.

Träffade Epithimia igen. Mycket... trevligt, jäkligt kul. Synd att det inte är fint väder idag, annars hade vi valborgs-picknickat i nån park. Jag har dock inte gett upp hoppet om solsken ännu.


På skrivarlinjen hade jag en klasskompis, Kjell( som f ö skrattade så roligt att han fick andra att le med sitt skratt -helt omedvetet förmodligen) som alltid sa "trevligt trevligt" om alla saker, som om det var ett enda ord. Trevligttrevligt.
Allt var trevligt för honom. Oväntat gott fikabröd på kafferasten var trevligt. En penna som funkade var trevligt. Att sätta på sig säkerhetsbältet i bilen utan att något krånglade var trevligt. Kjell själv var en rätt trevlig typ dessutom. Och rolig. Han samlade på något, vill jag minnas, och har den största samlingen i Sverige av just de prylarna. Trevligt.

Ode till kocken

D är, bland annat, skitbra på att laga mat.
Tror ni att jag kanske kan behålla honom?

When in Malmö

Vi tänkte gå och se Tiger Lou ikväll. De spelar på KB och va fan, when in malmö måste jag ju testa om man kan komma in och se dem. Vi lyssnar på dem nu och stör mig på att jag inte vet vad låtarna heter.
Tiger Lou liksom. När det nu börjar, det vet vi inte men vi ska väl käka och sen gå iväg till möllan och kolla det och är vi tidigt ute hinner vi dricka lite schprit innan så det är ingen panik. Sms-ade Epithimia nyss, hon skulle väl gå och se Tajgör-pojkarna hon med. Det vore kul, jag vill träffa henne igen.

D är bakis idag och skapligt seg. Vi har traskat runt i över en timme på stan och snackat om kitch och fan vet allt när vi satt en stund på nått ställe, tror det hette Röda kran. Här i stan shoppas det på lördagar. Som i Örebro då, när man(alltså jag!) inte vill gå ut på stan från fredag lunch till söndag kväll för att det är människor överallt(och jag orkar som bekant inte med människor jämt). Fast i jämförelse så är Ö-o jäkligt ödsligt men Malmö är ju typ dubbelt så stort så det är väl inga större konstigheter.

Jag är på blogghumör idag. Eller snarare är jag på humör för att skriva av mig. När jag når den där stumma stelheten där jag inte riktigt vet vart jag står vad gäller något alls så måste jag skriva och tömma huvudet lite innan orden kan flöda igen. Har det alltid varit så? Jag kan inte minnas. Jag känner bara hur världen runt omkring mig stelnar till och jag hamnar lite på sidan om och inte har något att tillföra och då vet jag att det är dags. Drog just D till mig och härmade mannen från förra veckan "Ge mig lite KÄRLEK!" men jag fick en kram, alltid nått, och nu dammsuger D istället upp sockret som jag välte ut på golvet inatt nån gång, en hög socker som jag mycket skickligt, om jag får säga det själv, undvikit genom att kliva över det samt ställa muggar intill för att jag inte ska gå i det.


...och i tankarna är jag redan på väg hem. Det känns sorgligt.

inte riktigt ännu

Jag kryper väl till korset då; Det är tyvärr dags att åka hem igen. Min fågel behöver mig, jag behöver tvätta. Men inte riktigt ännu.
Dessutom kommer jag bara, i ett tillstånd av halv misär, sitta och räkna dagarna tills jag ska börja sommarjobba. Fördelen är att jag får vara i fred av diverse myndigheter fram tills augusti. Men jag kommer sitta 47 mil åt helvetes fel håll och längta någon annanstans.
Fast jag kan ju alltid blogga om misär. Det har ju gått bra förr.


En mulen halvkall lördag i Malmö. What to do? Ska väl på tiger Lou-spelning ikväll men tills dess? Fika nånstans, tror jag, och sen suga märgen ur umgänget med D så att jag kan leva på det några dagar efter att jag kommit hem.

Ja. Så får det bli.

Frihet finns inte

Okej, det här har jag funderat på till och från de senaste dagarna;
D poch jag pratade om det nån av dagarna nu när vi är så in i helvetes trötta på att vara fattiga när vi vet att vi sitter inne med kunskapen till att vara förmögna:

En dag när mitt bankomatkort inte fungerade och Ds internet tillfälligt låg nere så blev vi så medvetna om hur kontrollerade vi är uppifrån. Hela tiden. Vi är beroende även när vi känner oss fria. Friheten är en illusion och hela tiden skapas nya saker för att vi ska bli ännu mer beroende och kontrollerade. Vi äger inte samhället eller prylarna eller idéerna eller den klara blå himlen längre. Allt det där äger oss, och vi sitter fast som i ett skruvstäd

och mitt i allt solsken och promenadande och hålla D i handen så blev jag faktiskt rätt trött och förbannad på det. Det kostar pengar att leva men vi skuldbeläggs av samhället om vi inte vill leva. Det kostar pengar för mig att andas när astman är som värst, för att någon för något århundrande sen kom på att det är en bra idé att släppa ut en massa skit i luften.
Det kostar till och med pengar att betala en räkning.

De som inte vill leva i det här samhället då, hur gör man för att slippa ur det hela? Förutom att dö för egen hand då. Om jag vill leva utan att vara kontrollerad; hur ska jag göra, var ska jag börja, förutom att sluta konsumera och skapa nya behov som inte fanns innan, behov som inte finns medräknade i de vanliga "sova äta skita-behoven"?
Hur gör man för att leva oberoende av pengar t ex?

Även när man har en känsla av frihet är man hela tiden styrd av en slags övermakt.
Jag får inga pengar om bankomaten inte funkar, jag får inga pengar om jag inte gör som andra "över mig" säger. Jag får ingen mat eller bostad om jag inte gör som andra säger

Alla är friställda marionetter.
Allt är bara en illusion. Man lever inte på riktigt. Man lever på nåder, hela tiden kontrollerad genom att du använde din mobil si och så länge från den och den platsen - vilket kan kollas upp, givetvis- Du tog ut pengar på Coop i Västerås 15.46 i söndags, stämplade in på jobbet fyra minuter över åtta i måndags och tog lunch 12.33.
Din bil visar att du kört ett visst antal mil och dina egna hårstrån kan säga om du varit utsatt för rökiga miljöer de senaste fyra åren och allt det där kan någon kolla upp om de tycker de har rätt att göra det. Du kan spåras på kameraövervakning jorden över men hey, håll med om att det är en bra idé att sätta upp fler kameror, sätt ett datachip under huden på folk medan ni håller på, så vet alla snart allt om alla. Vad de nu ska med den informationen till.


Stanna samhället nu. Jag vill hoppa av, på riktigt.
Eller så startar jag en revolt med likasinnade


bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr...

slösa inte en bra rubrik på skräpig text

D är på firmafest så jag har varit ensam här ikväll och kollat på film.
Först Wes Cravens "Cursed" som var kass som rent filmmässigt (mycket "the Lost boys", om någon mer än jag minns den vampyrfilmen från 80-talet, där emellanåt så det skulle vara kul att jämföra de filmerna) men helt okej som underhållning, inte vidare läskig eller överraskande fast jag störde mig på en plantering som aldrig användes och karaktärer som bara var med utan anledning)och sen "Wedding crashers" som är underhållande men nog inget som jag ska se igen. Trailern är bättre än filmen.

Och nu är klockan halv tolv och "End of Days" började just på trean men inte fan ids jag kolla på ännu en film. Jag funderar på att sova. Vette fan när D kommer hem igen, det märker jag väl. Han frågade förrut om han skulle stanna hemma från festen(eftersom jag inte kunde följa med) men jag är inte den (längre) som vill agera flickvännen från helvetet och säga att han inte kan gå.
Jag menar: jag skulle ju kunna välja att vara den personen om jag tyckte det kändes viktigt eller storsint av mig. Jag skulle kunna vara den bekräftelsekåta gnälliga som simulerar sjukdomar för att ha makt över andra, och över D, eller den som alltid agerar och säger saker med en avsikt att manipulera andra men jag har tyvärr, plågsamt och pinsamt nog, redan varit den personen och jag gillade henne faktiskt inte speciellt mycket. Hon var en bortskämd jävla slyna och may she rest in peace...
Det hedrar inte någon att hålla på sådär, att hålla tillbaka andra för att själva få makt. Jag märker ju sånt hos andra, i olika förhållanden, hela tiden. Det tragiska är väl kanske att man ser igenom det hela numera? Vore det bättre om man inget märkte?

Dessutom är jag lätt road av mitt eget sällskap emellanåt. Det var ju ändå två veckor sen jag var ensam sist.
Men jag vill inte somna innan han kommer hem. Även om jag skulle ha sängen för mig själv, vilket vore skönt med tanke på att man kan vakna mitt i natten av att man sover på bara en liten del av sängen för att han flyttar efter mig när jag flyttar ut mot kanten när det blir för varmt(han tycker uppenbarligen inte det är för varmt alls...).
Men jag vill ändå inte somna innan han kommer hem. Dessutom saknar jag honom, och om han är någorlunda nykter när han kommer hem vill jag vara vaken och se hur han berättar om vad som hänt och hur hans ögon lyser medan han gestikulerar vilt, berättandes med hela kroppen.

Jag ska göra något att äta, och te. Allergin har kommit igång ännu mer nu, och jag är trött som satan om dagarna, plus att min magkatarr inte blir bättre av allt jävla socialt rökande( rökande som kombineras med inhalerande av astmaspray. Ja, jag vet, man är ju inte smartare än vad man gör sig...*skakar på huvudet*)

Dick

Okej, jag har faktiskt empirisk erfarenhet av att vräkiga bilar och motorcyklar är en form av kukförlängare. Så nästa gång ni tjafsar emot: Show me your dick.

Hon har gjort det igen; sagt en massa klokheter som jag kunde sagt själv men nu är mina ord överflödiga. Läs och begrunda medan jag värmer mat i micron.

Och mitt i allt detta...

Ja jävlars. Vart börjar man egentligen berättandet? Upp sju, åka vid åtta, hem till D igen tio timmar senare, helt slut fast man egentligen inte gjort ngt speciellt. Man sitter här hemma i nån timme innan man ska iväg på ngt igen(ikväll ska vi käka indiskt med S plus J) och jag har egentligen så många inlägg att skriva att jag inte vet var jag ska börja.

Ett inlägg om snålhet och omogenhet och en ovilja att bjuda på sig själv kanske? Finns massor att berätta om det.

Eller musiken D spelar nu, eller filminspelningen jag hjälper till på(fast idag satt jag mest och läste) eller om att jag inte har den minsta lust att åka hem till Örebro trots att någon frågar mig varje dag när jag tänker komma hem igen?

Och mitt i allt detta är D och jag, och ett regnigt Malmö och mitt trasiga bankomatkort och en ny idé till boken som förde den framåt ytterligare.

Och mitt i allt detta fika med underbaraste Crrly och Epithimia, och hur en tant innan fikat skrek åt Crrly fast hon inte hade nån anledning (människor är roligare när de skriker på skånska. Sorry men jag tycker faktiskt det) och nu idag; alldeles för många cigg på en regnig trapp i pauserna på filmandet och jag dricker pepparmintste med massor med socker och mitt i allt detta Malmö-varande händer det filmtittande fastän jag vill sova och en massa skratt och roligheter och bilåkande på motorvägar och en Lena som lär sig hitta så bra i Malmö på 14 dagar att till och med Crrly häpnar, och.....

snela tanten

Det kanske är staden jag bor i, men det verkar vara något av en grej för Örebro att jag har att göra med virriga kvinnor inom olika distanser.förutom min handläggare på arb.förm har jag nu ännu en: Min dietist. Hon lät ungefär lika virrig men söt och ringer på min mobil nu när jag sitter och väntar på att fika med Crrly. Hon tycker att eftersom jag varit glutenallergiker så pass länge är det ju ingen idé att vi ses:
"Så jag skickar recept på alla de produkter du kan få till subventionerat pris här i länet"
vilket jag tycker låter hur bra som helst. Tack snela tanten för att du ringde, nu kan jag få mix för 3,50 kr paketet istället för affärernas 20 kr. Har jag tur är maj dessutom en månad där jag kanske t o m har lite pengar över. Fast då åker jag ju hellre till malmö för de pengarna. Eller ska jag bara stanna kvar här lite till, tills jag ska börja sommarjobba kanske?

Jag har varit med och filmat idag.
Det var så pass kul att jag numera, mer än tidigare, vill skriva en egen film och låta D filma den.

men nu ska jag fika med Crrly. på återskrivande!

keep it simple

...och sen pratade vi om att människor i sin strävan att inte vara på ett visst sätt stänger in sig i att bli just sådana; Som med de som gjort det till en grej att inte vara berriga nog att se melodifestivalen skapar sig en ny berrighet som är desto mer skitnödig än den första.
Gå din egen väg, men se till att den är uttalad och genomtänkt innan du traskar efter alla andra...


Vad gäller religoner så kände jag att hela den här hetsjakten på människor som inte har samma tro som en själv är så överflödig: den leder ingenvart mer än till mer hat och rädsla.

Men vet ni; Om det här gör människorna lyckliga nu och de kan leva ett liv med en djup övertygelse (även om jag inte ser det jag tror på som religion eftersom det inte finns något att följa mer än sin egen känsla, ingen bok eller ledare att dyrka) om att det finns en himmel och att alla [jag] älskar inte försvinner ur mitt liv utan bara byter plats när de där: Om [jag] kan leva med den trygga känslan och vara glad av det så spelar det faktiskt ingen roll alls om [jag] bara dör och hamnar i jorden och livet är över och man är glömd om hundra år

Det spelar ingen roll alls, för det är nu [jag] tror.

Hamnar jag i himlen eller inte; det kvittar. Poängen är snarare att det här ger [mig] kraft att överleva och ta mig vidare.
Även ateister har ju en övertygelse, och det är samma sak

in the sun

Vårsol och bekymrad Lena? 'Element' på kungsgatan middagstid igår. D och jag pratade om barnvagnsmaffian och jag skrev anteckningar till framtida blogginlägg i min alltid medhavda skrivbok. Men var jag verkligen så bekymrad som jag ser ut?

Senare på kvällen kollade vi in ett ölhak i något som kändes som en förort och mindre stad. Stämmningen där var likadan; människorna där var fast i en white trash-vision, men jag fick en kommentar som jag tar som en komplimang - i brist på annat - "Kom och ge en man lite kärlek!"
Jag svarade givetvis inte.

lättat hjärta

...och efteråt tycker jag det är ganska skönt att kunna ha sagt allt det där man tänkt på till D, och att han i sin tur reagerat helt vettigt på det, och nu är det sagt och det var ingen fara med det; mitt hjärta är lättare och kanske hans med

Det är natt igen, och jag sammanfattar dagen i tanken: vi gick runt halva stan idag igen, och jag hittade ännu ett favoritfik att återvända till men jag minns inte vad det hette.

Nere i hamnen blåste det som fan men nu efteråt känns det värt. Det var en promenad med min darling-D och även om jag egentligen inte hade råd med fikat på Waynes coffée är det värt varje stund jag får vara med honom. Alltid dessa samtal om vettiga(eller jäkligt roliga)saker, och alltid dessa ingivelser och insikter med honom, alltid med honom, och rörelsen som leder oss närmare varandra i dessa stunder av samförstånd. Jag vill aldrig vara utan dem: Jag är förälskad och förundrad och vill ha mer.

oh, padre/madre, ge mig mer



Senare, just innan stängningsdags, pratade vi om religioner och nu är jag märkligt stärkt igen. Det kommer ett inlägg om religioner och tro, men jag ska fundera på det är lite mer. Klockan är två, D nynnar på danzig i köket och gör mackor till oss. Jag kommer att tänka på hur vi pratade om illusionerna igår när vi var i Lund men jag orkar inte dra upp det nu. Imorgon, kära vänner, imorgon!

i lyxförpackning

... och min älskare har skaffat sig en älskarinna. Idag heter hon Corner, när jag kom i måndags hette hon Marlboro light och vad hon heter imorrn och dagen efter det, och dagen efter det vet jag inte ännu men hon kommer vara en tröst i lyxförpackning, och hon når till alla de där platserna som jag aldrig få beträda

tro

Ibland när saker är tunga kan jag bli förbannad på det jag tror på, och vända mig ifrån allt sådant;
även om det är en så enkel sak som att tro på sig själv

kvällar som dessa

Jag vet. Ni väntar på något slags besked, eller sammanfattning av mina dagar i malmö, hitills. Och idag har inte mycket hänt mig. Jag har sett Världarnas krig och funderat på lite saker.
D har däremot fått långt ifrån muntra besked så nu ligger vi i sängen och planerar och brainstormar fram saker som man kan göra för att lösa diverse problem. Snart ska vi träffa min nätkompis och Ds kompis på möllan och se om vi kan bli lite lagom berusade såhär i vårskymningen, sådär att livet kanske känns aningens bättre i några andlösa ögonblick, eller om man kommer till klarhet efter klarhet när ruset byggs på och det går lättare att skratta igen.

Det är torsdagskväll och trafiken nere på gatan har äntligen börjat lugna sig lite. Jag tänker att känslan jag alltid har om att vara ofantligt förmögen skulle vara verklig i dagarna, så att jag kunde hjälpa dem jag känner och älskar.

Annars känner jag mig märkligt frånvarande i dessa pollenångor och denna stad där jag inte är hemma. Vi pratar väldigt löst om framtiden och hur vi borde bo, har visioner om sakerna vi ska skapa tillsammans, de stora filmerna och de kreativa idéerna. Sen tystnar vi igen, tänker på verkligheten, men det går snart över


Det är kvällar som dessa som man känner att det är dags att göra något av alla sina drömmar
eller förbli ett ingenting i en värld där alla förblir anonyma

frunchigt

Jag vet inte om det jag ska äta blir sen frukost eller tidig lunch, förmodligen båda. Vet hellre inte vad vi ska hitta på idag. Igår traskade vi runt halva Malmö på jakt efter en viss sak men vi gav upp och nu idag vette fan vad vi ska hitta på. D talar lyriskt om sisters of mercy trots att spelningen visade sig vara uppkräkt bajs; Det är non-livelåtarna vi lyssnar på nu, och emellanåt brister D ut i nån slags lovsång över det hela blandat med muttrande över hur kass spelningen verkligen var. Roande är det i alla fall, och jag, som inte är speciellt bevandrad i nått som sisters of mercy har gjort nickar bara och ler och hoppas jag gör det på rätt ställen *haha*

Igår kollade vi, berrigt nog, på King Kong. Bra rulle? Njaaae, svulstigheterna var väl i överkant, det hela är mer en våt pojkdröm men den är inte totalt kass, den går väl att se som underhållning. Men jag lär inte se den igen på ett tag. Jag märker att min kärlek för filmer som kan vara rätt b men ändå roande är ganska stor just nu. Jag vill se "Cursed" med [Christina Ricci???] men det lär inte bli med D, vi har lik filmsmak när det kommer till icke-hollywoodproducerat men inte annars. Och jag är bara lite kär i varulvsrullar, det är min våta [flick-]dröm av någon anledning, för länge sedan glömd eller gömd i ungdomen.

Och att välja film med D är enklast om man inte säger att man sett en film redan trots att man gärna ser den igen. Så i fortsättningen ska jag mumla nått i stil med" tror jag började se den där men.. vi kan se den!".

Hoppas ni får en dag med minst lika roligt underbart sällskap som D är för mig.
Nu; frukost, eller lunch. Frunch. Brunch? whatever

hot chili mama...

..och det blev natt igen och vi kom nyss hem från DeadEnd, ett ställe på möllan där jag träffade ännu en nätbekant och drack alldeles för många cider men jag hade det jävligt trevligt och bra på alla sätt. Ds syster S höll mig sällskap medan D var på en spelning, som han omnämnde som en av tidernas sämsta, och vi pratade om det mesta, vilket var jäkligt kul och bra. Jag hade det i alla fall kul som fan. S är en människa som jag gärna lär känna ännu mer.
Och nu är vi hemma och jag har inget glutenfritt bröd att käka så D lagar mat och får muta mig snäll imorrn när jag vaknar hungrig. Ska bli kul att se vilket sätt han gör det på...

peace out

Ds förslag på vad jag skulle skriva var ungefär" Hallå, nu är jag i Malmö"
och med tanke på hur ont om tid jag har så blir det alldeles utmärkt...

på återseende

Lena Lill Fecit

Oj, nu pirrade det till längst ryggraden som om jag är på väg ut på ett äventyr, och magen svarade genast med ett hoppfullt leende och fötterna traskar liksom av sig självt. Jag känner hur jag sträcker på mig som för att kunna se över kanten på nästa horisont

Jag ska skrapa in "Lena Lill Fecit" på en av platserna jag besöker.

och bortom det

Nu har jag traskat runt och väntat ett tag så nu har jag ju hunnit plocka undan allt. Jag skiter väl i att jäklas med mammsen då. Funderar t o m på att dammsuga men jag tror inte jag ska sträcka mig riktigt så långt ändå. Tror jag ska läsa lite mer Pandora nu när jag kom på att jag inte tar med mig nått att läsa dit ner trots att det kommer kännas extremt underligt att resa utan bok. Jag, boklös. Mycket ska man vara med om...
Jag vill inte ta min stora handväska, då skulle de ha fått plats men nope, nada plats, bye bye pandora, baby, det enda jag ska läsa i veckan är bloggar och texter jag själv skrivit (Jag kommer med andra ord att vara trött på mig själv på onsdag...)

Sen stör jag mig på att det inte går att skicka mess eller mail till folk på helgon idag och vad är det för poäng med att vara online då? Men det ser ju så trevligt ut när man är grön och fint näravarande. Ah, man kan i alla fall maila.

Jag har varit överdrivet tidsoptimistisk idag märker jag. Nu ska jag dricka te och spå mig. Jag skulle nog hinna göra några fler saker men det känns meningslöst att påbörja något större.
Men det är något jag vill skriva om innan dess. Igår när jag satt på trappen hos mamma och pappa och pratade med min farbror och grannen tvärsöver gatan så kändes det så underligt att jag plötsligt var vuxen. Allt det där andra, bilderna av dem som jag burit på, ligger kvar som minnen; det känns som om det var nyss men det är över 25 år sedan som jag minns att jag frågade om hans tatueringar, och vi hade en handduk med en hulahulaflicka på som han köpt på Hawaii när han jobbade som sjöman och min farbror har nu hunnit bli över 75 år gammal och det var då jag kom på att man är fast i sina minnen på flera sätt:
Bilderna av människorna runt omkring en ändras sällan när man inte träffar dem så ofta; de fastnar i en barndomsbild och jag kom på mig med att vilja dra mig undan från den vardagligheten för att mina minnen ska bevaras ogrumlade tills jag åtminstone fått chansen att skriva ner dem eller berätta dem vidare i små korta färgglada glimtar av liv, fått plocka de starkaste bitarna innan jag kan släppa taget

och jag undrar om det är så med hela livet, att man kanske inte släpper vissa saker för att man inte är klar med dem, man måste bevisa liv eller i alla fall eftertanke innan man kan låta det gå vidare.

Sen när man märker hur människor åldras blir jag lite ledsen för att jag inte var där och kunde peka på hur det började: "Där, i den stunden såg jag en rynka vid hans öga, och på hennes mun såg men leendet som fick henne att alltid verka så ung, och i hans bruna ögon kunde man se att en insikt träffat honom och inget skulle bli sig likt igen."
Det är som små små dödar och återfödslar i varje människa, och jag, jag är upptagen med mitt eget huvud medan livet är det som händer utanför mig själv, och bortom det

obstinat igen

Jag lämnar medvetet saker framme för att jäklas med mamma: Hon ska vattna blommorna här. Jag vet att hon kommer störa sig på det, att det ligger kläder på stolen och en kniv i diskhon och att jag inte dammsög innan jag åkte trots att jag kunnat. Jag kliver in i duschen funderandes på varför man ibland måste vara obstinat, eller är det bara en del av en personlighet snarare än en motreaktion?

att resa

Det är det där resandet man längtar efter. Att befinna sig i ingenmansland med sina tankar, en plats där ingen kan nå en och alla ansikten runt omkring är nya och en stund in i resandet så välbekanta med sina okända drag. Jag undrar alltid om dem, lyssnar på deras samtal, ser hur de rör sig och vad de läser, vad de handlar och om de äter glupskt eller lite i smyg, som om de skäms för att synas med sina mänskliga behov.
Det är resandet man längtar efter, och sedan, den varma famnen och du med dina vanliga blå eller är det att släppa väskan mot golvet i sin egen hall och känna hur allt stillsamt läggs till rätta igen

note to self

Ännu en kul grej att göra natten till påskafton:
Söka ett jobb som man verkligen vill ha. I Lund(Jag kan riktigt höra hur Crrly jublar när hon läser det här).
Och veta att jag passar bäst för jobbet- jag bara visste det när jag såg det.
Det är mitt jobb. Give it to me! Ring mig nästa vecka, så är jag ju i närheten. Hur smart som helst.
Ring *skickar hypnotiska tankar till den ansvarige* Riiiiing mig. ringringrinnringring!


Note to self: men om du inte känner igen numret vill du ju inte svara..
Hmm...

Note to self 2:
Men om du ser vad det är för riktnummer så svarar du ju. Av ren nyfikenhet.
Hm... sant.
(Men om de ringer på skyddat nummer då!

Hm... Fan.)

flygfoto

Långfredag. Film på TV.
Lena kollar Ts efternamn på eniro(Men kom igen T, trodde du inte att jag skulle kolla ditt efternamn? *hehe*) och roar sig därefter med flygfoto-delen av eniro.se och hittar Ds hus.
Men Örebro finns det inte några foton på. Eller Västerås.
Bored now.

Vad heter du som vampyr?

Åh, jag är vampyrtokig dessa dagar. Läser Anne Rices "Pandora" blandat med hennes "De fördömdas drottning" (det är delarna med Jesse och Daniel jag gillar bäst) och skriver vampyrnovell själv(fast den är en mindre bok vid det här laget).
Nu snokade jag, via helgon, upp en länk där man får vampyrnamn framslumpade(med andra ord, det finns kanske tolv alternativ, haha, och inget mer).
Mitt vampyrnamn skulle vara Persephone d'Angoulême.

sångfågel

Påsken är uppenbarligen musikalernas högtid med.
Hamnade framför Grease idag och även om jag sett den innan har jag inte tidigare tyckt den var såhär rolig, eller att Travolta var så jävla snygg. Sen var det Evita, men den ignorerades(trots en sjungade Antonio Banderas) för att istället byta bur till Isidor inför transporten till mitt ex som ska passa honom.
Nu bytte jag tillbaka till Isis första, något mindre bur och det är tur att jag har en fågel som är så pass anpassningsbar för det verkade hur lugnt som helst att sätta sig i den. Som om han inte alls haft en annan bur i två år. Men det måste ske lite mer på hans villkor.
Det innebär att han måste titta på buren/maten/ vad det nu gäller lite först. För han kan ju inte gå med på saker på en gång, det vore ruinerande för hans bluebirdie-image att spela lättcharmad. Sen vill han traska runt på golvet och bajsa (tack, och blärk...) och sen är det som om han tänker "Well, nu har det gått tillräckligt lång tid, nu kan jag väl hoppa upp på hennes hand och låta henne lyfta mig till buren. Så kan jag låtsas som om jag inte alls är gammal och stel och ändå behöver hjälp för att ta mig dit".

Nu står Isis hos K i en vecka och om jag inte är hemma på söndag när K åker på lajv så lär jag vara tvungen att charma pappsen som fan för att han ska hämta honom hem till sig...
Jag har sagt det många gånger förr, direkt till Isis: Om du hade varit en hund hade du fått följa med mig överallt. Vilket är sant. Han kunde vara en mellanstor vovve. Inte paris hilton-vovve-liten, inte rotweilerstor. Kanske en sån där liten lurvig vit sak?


Alla de som inte lever med djur: De där som aldrig kan gå med på att djur kan tänka eller har en personlighet, de där som skämtar om att djur gör sig bäst på tallrik, välstekta: Vilka små liv de måste ha!



och nu gjorde jag det visst ändå: skrev en blogg om mitt husdjur, trots att jag fördömde det häromdagen. Eller, jag drev med dem som skriver bloggen som om deras husdjur är den som skriver. Det är skillnad.

Natt igen

Natt igen. Jag har en konstig frisyr och kalla händer. Ingen jag känner är online, och det känns faktiskt ganska skönt. Jag går runt med ett stilla leende istället och vet inte varför, men måste jag det.

lyx-light

E har varit här hela dagen och suckat över att det redan är torsdag på hennes påsklov.
Vi vill ha choklad. Vi kollar på en kass film som heter "They!" och väntar på att Veronica Mars ska börja på tvåan.
Vi lyckades göra en skitgod gryta på lite av varje som jag hade hemma trots att jag trodde vi skulle få äta ris med lök. Och nu har jag bakat bröd och inser lyxproblemet med att tvingas käka upp en bit ost på tre dagar för att den kommer mögla annars. Men ostmacka och te känns lite lyx-light när det mörknar och regnet faller kallt. Ibland är det så enkelt att göra det trivsamt för sig själv.

tiden är alltid nu

Jaha, då är det dags igen. Jobbsök. Fan. Ge mig ett jobb som jag älskar att gå till, kom igen! Och hur lång är en ansökan som är för lång? Fan. Jag borde kunna göra reklam för mig själv utan att bli antingen kaxig eller rent vidrigt töntigt käck. Jag vill bara ha ett jobb där jag kan syssla med alla olika saker jag är intresserad av, och min förra handläggare på arbetsförnedringen sa "Man har ett jobb för att försörja sig, sen gör man det man är intresserad av efteråt" men det kan hon stoppa upp nånstans för ska man jobba 40 timmar i veckan med nått man avskyr för att orka med det man egentligen vill göra typ i en timme om dagen är det inte ett liv; snarare slaveri. Jag ser ingen poäng med att upprätthålla en själskränkning på det sättet för att det är något man 'ska' göra. Klipp dig och skaffa dig ett jobb, men jag kanske gillar att vara långhårig och arbetslös även om jag aldrig har speciellt mycket pengar, för jag hinner läsa och skriva precis så där mycket som jag själv vill.

magkänslan, alltid magkänslan. Och rastlösheten, och en vägran att stanna i något man inte mår bra av. Livet är så kort, alldeles för kort, varför väntar du, tiden är alltid nu, du kommer inte vara klokare eller starkare eller modigare imorgon, bara äldre och mer rädd


men i nätterna vinglar mina ord i vävar runt vampyrer och vargflockar som strövar i skogarna runt en stad utan namn.

vår

Det ligger någonting löftesfyllt med de här vårkvällarna, när ljuset börjar gulna en stund innan skymningen kommer och det faller ett stilla regn över staden; regn som de förbipasserande bilarna passerar igenom med ett lätt fräsande. Luften är fortfarande klar och vinterkall att andas men stråk av värme ligger under gatlyktorna och man känner hur jorden under nyvaket gräs plötsligt är vaksamt spirande; som om varje blomskott hon sänder upp är den kommande sommarens kärleksfulla spioner.

papperstiger

Äntligen hittade jag låten som jag letade som fan efter igår.
Nackdelen med att få lösa låtar av folk är att jag drar in alla i winamp på en gång och lyssnar utan större koll på vem som sjunger vad. Igår hade jag en låt på huvudet och det enda jag visste var att den inte hette det som de sjunger. Men idag går den på repeat här. Caesars - Paper Tigers

dialekt

Varför är det så roligt med musik som sjungs just på skånska? Är det roligare med tanke på att man växte upp med Wilmer X eller är det bara dialekten? Nu kommer säkert D. med sitt roande tal igen om att skåningar är en minoritet i sitt eget land och bla bla blaaaaaa men jag tycker ändå det är lite kul. Lyssnade just på Sci-Fi Skåne- "Jag har aldrig bott..." och det kanske har med just den låten att göra men jag vill minnas att jag blev lite glad av Wilmer X när jag köpte nån singel med dem för evigheter sen.

Jag ska återkomma om det där. When in Skåne så ska jag lägga fram mina teorier. Kommer jag inte hem igen så vet ni att jag är död på grund av att blivit glad av en dialekt.
Jag kanske är rasist ändå

förmögen

På vägen hem funderar jag på varför jag känner mig så otroligt rik och förmögen när jag har som minst pengar. Det stämmer ju inte med verkligheten men känslan är så stark att jag slås av den varje gång. Det är som om det finns en öppning i medvetandet där, en möjlighet att ändra sin syn på sitt liv och pengar, eller är det drömmarna, de storslagna, som pockar på?

pinsamt

En av livets alla pinsamma saker är att välja att äta frukost till "McGyver" och sen genom en flashback minnas att man faktiskt följde den serien frivilligt när den gick på teve när man var, jag vet inte hur gammal.

En halvvan datoranvändares djupa funderingar och frustration

internet är tråkigt igen.
jag tror det blir lite av en läsar-dag idag.
min dator måste ändå strykas medhårs lite, diskfraggas och kollas och
igår upptäckte jag att firefox inte tar bort explorers(som jag hade förrut) temp-filer så det fick jag göra för hand

och nu undrar jag: vart hamnar allt det där som man tar bort, om det sparas på datorn?

Jag menar, och URSÄKTA en inkompetent dataanvändare, men när det står "Den här filen är för stor, vill du ta bort den permanent?" så tänker jag; "Tar man inte bort alla andra filer då då? Som inte är för stora"?
Att tömma sin fina prasslande papperskorg(japps, jag har ljudeffekt) är bara att omplacera dataskit man inte vill ha kvar?

Vad är det för poäng med det hela då, egentligen? Jag vill ju ta bort skiten på riktigt-riktigt!

Då kommer det givetvis nån som säger att man ska installera om hela datorn, som säger "JO, allt försvinner ju då, men bränn ner det du vill ha kvar på skivor och lägg in det sen igen!" men jag har ingen brännare och jag vill mest veta vad som är okej att utplåna och vad som man ska ha kvar för att saker ska funka som jag själv vill.

Grejen är väl egentligen att jag själv vill ha kontrollen, det här är ju min dator.
Med tanke på att jag får SPEL om nån kommer och ändrar saker på min dator eller klickar runt och säger" Jag kollar bara lite" som svar på min fråga om vad de sysslar med på MIN dator (skedde för nån vecka sen, jag blir mer än skapligt irriterad på sånt). Eller om de ens ändrar en playlist eller lägger in en bakgriundsbild som DE vill ha. på MIN dator. AAAAAAAAAAAAAAAARRRRRRRRRRRRGGGGGGGGH.

...såja, såja Lena, andas, andas nu...

Ergo: jag är ett kontrollfreak. Och vad gäller datorgrejs är jag kommunist/minimalist. Måste det vara elvamiljoner småfiler som sköter tre saker. Kan det inte vara fem saker som sköter elvamiljoner filer istället? Så att jag vet vad jag vill ha kvar och kan ta bort.
Är det inte dags för lite mer dator-anarki och övertagande av det egna datarummet? Måste jag dras med en massa grejer som jag inte vill ha, finesser som är överflödiga ( a k a asbajsiga) och varför i helvete ska jag ha psykedeliska bilder till min winamp? Jag tror att de som seriöst spelar musik med de bilderna som illustration har damp och borde av-hjärntvättas.

söndertänkt

Så deppig jag låter! Jag blir låg av att läsa mina gamla inlägg.
Ja, inte alla då, men en del är bara sådär "oooo, allt är så svååårt och tuuungt och jag dööööööör".

Drama queen nr Ett enters the stage.


La till ännu en blogg bland mina länkar nyss. Jag roar mig nämligen med att söka bloggar direkt på adressnamnet, nu testade jag "syrran" och det ledde till Kristina Lindquists blogg med en massa vettiga intressanta inlägg.

Men det fick mig att tänka, även om det inte gäller just tidigare nämnda blogg; och medveten om att det kanske är ett försvar mot mitt eget ointresse för studier, så undrar jag emellanåt om man inte kan plugga sönder skallen och tankarna. Att man lär sig att tänka själv men ändå tänker efter en mall som skolorna erbjuder. Som om det finns några alternativ: kvinnligt/manligt "fritänkande" emot det skolan lär ut, kvinnligt/manligt "fritänkande" för det skolan lär ut, och sen den tredje när man som student bara sväljer allt och allt man lär sig är så bra och man behöver inte vara okritisk för lärarna är skitsmarta och bäst och världen ter sig plötsligt så klar och man vet precis hur man ska lösa alla problem. Lite känslan av att " det här är meningen med livet!"....(Vanligt förekommande bland förståaårsstudenterna som just flyttat från sin håla till första studentrummet)

För jag har alltid känt det som om skolorna säger "Du får tänka som du vill, bara du anpassar dig efter oss":
Alltså; Du får tänka vilka fria tankar du vill, men om de är FEL enligt oss så kommer vi kicka ut dig eller ge dig IG. Men, hörru *klapp klapp på ryggen* Det är ju bra att du tänker själv ändå!(men här får du inget jobb).
Så med det blir det ju ingen större skillnad mellan den påtvingade grundskolan och universitetstudierna; det är samma sak, bara annan plats, annat ämne.

Jo, jag är medveten om att jag ÄR en cyniker men kom igen, blås mig ur rummet med era positiva inställningar, er glada käcka livssyn, kom igen! Jag vill bli omruskad. Drama queen ni vet. Hit me!

fellytone

...och jag inser ironin i att jag faktiskt inte vill svara i telefon längre om jag inte vet vem det är samtidigt som det är sådana arbeten jag söker fastän jag inte vill ha dem. Ännu en paradox. När jag försöker komma på vad jag skulle vilja göra istället kommer jag inte på någonting mer än "Det man gör när man inte märker att tiden går, det är vad man ska ägna delar av sitt liv åt"

och timme efter timme går åt till att skriva men emellanåt ramlar det in drömmar om annat, om andra saker som jag vet att jag skulle klara av och bli bäst på om någon skulle kunna se det hos mig
och när jag ser på vägen framför mig ska jag strax rädda mig själv från undergång

vad skulle jag annars ta mig till

poo

nu har den kommit. en lätt huvudvärk till att börja med. sen halsontet och killet i ögonen.
april till september.
pollenallergin har anlänt.

Manni

Jag har bekymrat mig för pengar idag. E och jag funderade på hur jag ska få tag på några hundralappar, om det fanns nån som var skyldig mig pengar eller om jag kan sälja nått skräp(har två mon amie-koppar med fat som borde inbringa tusenlappen bl a. Skulle sälja dem om jag inte vore så förbannat kär i dem) eller om jag har nån jag kan låna av. E funderade t o m på att ringa sin pappa och be honom om pengar(för att ge mig utan att säga till honom, typ) men hon är lite arg på honom så vi la ner det. Och jag vill inte låna för jag vet inte när jag kan betala tillbaka, o s v.

Sen känner jag nu att jag släpper det där. Nu oroar jag mig inte för det längre. Det ger ju inget.
Det är när man slutar tänka på saker som de brukar lösa sig.
Ungefär som när man inte kommer på vad nån skådis heter innan man slutar grubbla på det, eller hur man inte hittar saker förän man slutat leta.
Det fixar sig alltid på något sätt.
Istället tänker jag se på Desperate housewifes trots att jag inte tycker det är en speciellt bra serie.

Terry

Idag såg E och jag Terry Evans här på stan, med sin fru.
Vi misstänker att han varit här i stan och känt av nått hus till ännu ett avsnitt av "Det okända".
Det var i alla fall kul. Att man såg honom och kände "Terry!" istället för det vanliga "vem fan är han och vart har jag sett honom förut?".
Han är mitt favoritmedium. Han med hockeyfrillan är okej med, men Terry är bäst.


Nu när jag letade länkar hittar jag detta: Han har en kursgård norr om Örebro. Det var mer än vad jag visste.
Jamen, dåså. Då är han väl i Örebro emellanåt alltså.
Coolt är det, hur som helst.

istid 2

Ice Age 2 är kul.
Men inte extremt jättekul fast jag skrattade en del ändå..
Men ekorrs-råttan och nöten-historian är helt klart roligast.

Nästa gång jag ser filmen måste jag se den på engelska.

tick tack

Om en stund ramlar mina syskonbarn in här. Jag orkar inte nämna hur många de egentligen är. Men de är många. Min syster är en frögurka (Sorry Siz!) och jag behöver egentligen inte bidra till familjens fortsatta genpolsöverföring fast jag nog vill ha nån egen snorproducerande dagissmitthärdsvarelse i framtiden. Långt fram i tiden. Att jag fyller 32 i höst ignoreras ihärdigt, och den biologiska klockan har jag kvävt.

Vi ska i alla fall på bio.
Min andra frukost idag blir popcorn.
Det kommr göra susen för min morrande men ändock vilande magkatarr.

What to do in malmö en måndagskväll

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra medan D är på spelning på måndag kväll.
Jag har ingen lust att tvinga någon att supa mig full på nån krog medan jag väntar, och att vänta hemma hos honom och sen lulla iväg själv när jag knappt hittar. Hmmm...

Så nu undrar jag lite:
Vad gör man i Malmö en måndagskväll egentligen?
Fika, nån?

fenomen

Jag klickar runt på bloggportalen och skrattar lite åt en sak.
Men först måste jag bara kommentera poängen med att ha bloggar liggandes dit man måste ha lösenord:
"Hej, här ligger min blog men DU får inte läsa den för du får inte lösenordet, HAH! Och att jag har tre läsare om dagen spelar ingen roll för jag ligger i alla fall ute på bloggportalen!".

Eller vad tänker man på då? Vill man ha en hemlig blogg eller att den helt ska fungera som dagbok kan man väl helt enkelt skriva... dagbok?
Det ter sig ju annars rätt poänglöst.
Jag skriver ju i alla fall blogg (och ligger ute på bloggportalen för att folk SKA hitta hit)för att jag tycker jag är skitrolig, übersmart och dessutom är så ironisk och cynisk att alla människor måste lära sig djupt ironi för att kunna läsa det här. Dessutom är jag klok och... äh, fan, orka bräka om det där...
Det jag fnissade lite åt (och jag fnissar inte ofta, jag skrattar mest i stil med lågmälda cyniska "hehe" eller "höhö" om jag inte skrattar som fan, i stil med HAHAHAHAHA.) var att en del skriver genom andra, som t ex sina hundar. Eller sina guldfiskar.

och Okej, ni är JÄTTEROLIGA. We get it.!

Därför tänker jag nu starta en ny blogg som heter "Lenas fingrar".
För att visa mitt djupa stöd och förståelse för detta fenomen.
Och beware, de fingrarna har varit på äventyr ska ni veta och sett en hel del! Just nu är de dock lite trötta för att de knapprat på tangenter i flera dagar och kliat Lena i diverse hårbottnar:
"Kära blogg. idag har jag och pekfingerpolaren varit på bibblan och smekts över diverse boktitlar men asså, den där Lena borde verkligen sluta utnyttja oss för att pilla på en finne i tiningen dit pekfingerpolaren och långfingret hela tiden fick ta sig för att pilla. Ameh, fattar hon inte hur fnasiga vi blir under nageln och hur svårt det är att få bort det där skiten. Ameh, hallååååååå lixom!"

Okej, jag är ironisk, men ni fattar vad jag menar: Vad är nu poängen med att låta sin vovve skriva. Är det gulligt på riktigt, eller är det bara jag som mår illa?
Om skribenterna åtminstone hade haft något som kan kallas självdistans, eller är jag en cyniker som inte uppfattar cynism? Bara tanken är ju komisk.


I rest my case....tills vidare

Oh, Daddy

"Gud, ibland inbillar jag mig att jag känner dig, din närvaro under mina fingertoppar, skör som fontanellen på ett spädbarn, samma utsatthet och samma känsla av okuvlighet. Med pennan i handen ska jag välsigna dig, ska jag räcka ut handen i en ibis-gest över nästa år, och mina sår ska läkas när jag äntligen får frihet att älska, sida upp och sida ner, i det språk som har vuxit genom mörkret. Oh, Daddy...måtte glädjens rum aldrig bli någon människas fängelse. Nådens undantagstillstånd råder - eller är det Regeln, den gyllene, som låter visa sitt ansikte?"

Ylva Eggehorn

ursäkt

Jag antar att det är rätt vanligt men jag blir ändå lika glad och överraskad varje gång: Det handlar om när man strulat med någon som betett sig som ett arsle mot en och hur de ett år senare eller mer hör av sig, t ex via mail, igen och säger förlåt. "Förlåt för att jag behandlade dig så som jag gjorde men jag fattade inte då vad jag höll på med....."

Och jag blir glad för att de kommit till insikt. Inte för att jag bryr mig om dem längre, inte på det sättet, utan för att de slutligen tagit klivet från att ha varit en komplett idiot till att vara en människa som tagit ett första steg mot att faktiskt tänka själva och insett hur de behandlat andra.

Så när jag säger att jag är en cyniker så stämmer det
men jag är ändå beredd att ta emot sådana ursäkter när de sägs med innerlighet.

förlåt

förlåt mig, bekantingen som fyller år idag, för att jag glömt vem du är, men grattis på födelsedagen!

Vill

K-kvinnan säger att jag är för viljestark för mitt eget bästa
men även om jag förstår vad hon menar måste jag fundera lite mer på det där, för vad betyder viljestyrka annat än att vilja mycket.
Att ha ambitioner och mål är en helt annan sak. Samma sak med att vilja en sak och agera efter den viljan.
Man kan vara viljestark utan avsikt med. Eller viljestark för att man vill ha kontroll.
Eller för att man är envis av gammal vana.

Så nu undrar jag vilket av dem jag är.

istid

"Svara snabbt, vill du se på Ice age 2 imorrn, jag betalar?!" Syrran ringer mitt i maten.
"Hm.LåtmigtänkaOKEJ" svarar jag.
"Den blir på svenska, så att ungarna förstår allt".
"Jamen, då vill jag ju inte gå. SKOJAR! Skicka med lite godispengar!".

skåne, here I come

Åh, nu fick jag mail av finaste Crrly som säger att hon ska HIT till Ö-o nu till helgen och sen åka hem igen(alltså till SKÅNE) på annandagen....
Jag antar att hon mailar mig för att upplysa mig om att jag kan åka med henne och inte för att vara en Nelson(ungen i simpsons som säger sitt nasala HAHA! hela tiden) och göra långnäsa.

Nejdå. Jag får åka med ner till skåne på måndag.
Hoppas D inte är extremt upptagen nästa vecka. Annars får jag hänga lite på Crrly och Epithimia.
Eller så får jag väl gå vilse i en annan stad(Malmö) utan D, och se vart jag hamnar.


Hur jag ska komma hem?
Fan vet. Men det visste jag ju inte sist heller.
Nu ska jag börja tigga lite matpengar av pappa.

all fun, no work makes Lena a dull girl

Så här roligt har jag haft idag:
Jag har bytt namn på låtar i mina musikmappar, där det stått t ex "01_i_m_lonely_as_hell.cocoon.mp3" så står det numera bara "I´m lonely as hell."

Så kom igen tristessen, make my day!

resa

Jag kan ju lika gärna skriva det HÄR:

Det är möjligtvis inte någon som ska åka från Örebro eller har vägarna förbi Örebro på sin resa neråt Gbg eller malmö nu nästa vecka? Eller som ska åka från någon stad i närheten?



Jag märker att när jag är fast här i staden börjar jag hata den mer och mer.
För att jag inte har ett val.
D har rätt: jag behöver komma iväg lite, lämna stan minst en gång i månaden, se mig omkring. Dock verkar han tro att min instängdhet är frivillig. Det stämmer inte.

fri?

Vissa dagar av avstånd är värre än andra

det är helt enkelt så det är

men det betyder ju inte att man går med på det frivilligt eller utan kamp om en lösning

M sa nyligen att jag är fri att göra vad jag vill, men sorry vännen; det här är inte frihet.
Långt ifrån.

Gbg

Fan. om jag tar mig till Gbg på torsdag kan jag fira påsk med D.
Gissa om jag har råd att ta mig till Gbg, även om det kostar hälften av priset till Malmö.
fan fan fan fan!

Om jag inte var en sån jävla fegis skulle jag låsa in mig på toa på tåget hel vägen.
Men nu är jag en fegis så jag firar väl påsk hemma.

fan.

sova på min arm

D är skittrött när han kommer hem om kvällarna nu. Vi hinner prata några minuter åt gången innan han måste sova. De filmar och jag vet inte när de ska vara klara med det, men jag tycker han kan komma på semester hit sen när de är klara. Han behöver det, och jag med. "Du kan komma upp hit på onsdag förmiddag, stanna över påsk, vara med om en Lena-familjepåsk så lovar jag att mammsen kommer göra en finfin tårta" och de kommer anstränga sig lite extra med maten men inget av det spelar nån egentlig roll:
Kom hit, du behöver somna på min arm, det var så länge sen, och vad ska man egentligen ta sig till när man är pank och blottad för andras vilja till vänlighet? Jag har redan ryckt i de trådar jag har, utan napp. Emellanåt känns saker så bottenlösa och alla avstånd är en evighet

another kviss

1. Ta närmaste bok, slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
"Jag kan inte tänka på annat. Och vart jag än gå så säger"

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Stenmark-almanacka. April. "Månadens avsnoppning" Nej mn hej. Hej men nej.

3. Vad var det senaste du såg på TV?
Buffy och For love or money

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är?
12.22 (12.35)

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Erin på teve ska välja Chad och Wayne eller vad de nu heter, eller pengarna (välj pengarna!)
(nähä, de valde varandra, *göllegöllegöll*)
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du?
I går gick jag hem från Coop och undvek hundbajsarna.

7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen?
sofias dagbok på lunarstorm

8. Vad har du på dig?
mysbyxorna(de grå favoriterna) och rött linne, trosor, brillor

9. Drömde du någonting inatt? I så fall - vad?
Som fan, tre drömmar, minns London och mamma i en trädgård och pappas mess på mobilen

10. När skrattade du senast?
Pratade med T på msn om nått som jag skrattade till åt, minns inte vad. Men igår innan jag stängde av teven skrattade jag åt "Men det här är ju snabbmakaroner, du sa att vi skulle få bredband!"-reklamen. Fortfarande så jäkla rolig.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
affischer, tavlor, vykort, trämask, bokhylla

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Varje dag. Nyss gick en kvinna förbi med regnbågsparaply fast det inte regnar. Och jag såg damm på golvet fastän jag dammsög igår. MKT underligt!

13. Vad tycker du om den här utmaningen?
har inte bestämt mig, ATT frågan finns med tyder på ett visst tvivel hos skaparen, kan tyckas.

14. Vilken var den senaste film du såg?
Payback på teve igår samt nått mer efter det, minns inte

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Betala syrrans hus plus bil till henne och micke, köpa sommarstuga på nån ö eller på österlen till mams o paps, köpa saker till mina vänner (som typ ny fetingkamera till D, bil till H, större lägenhet till Jäppser, prylar till E, o s v, beroende på vad de behöver...) och hus/lägenhet till mig själv i nån stad jag trivs i plus en massa resor och sen skulle jag nog starta nått företag där jag samlar mina vänners kreativa förmågor till att göra storslagenheter i vilka former vi nu väljer.
Sen skulle jag köpa lite nya kläder. Nä, nu skojar jag, jag skulle handla så mkt kläder att butiksbiträdena skulle kräkas på mig. Och skaffa en personlig tränare/kock. Sen skulle jag dra med mina vänner och familj på nån resa till solen i nåra månader och till Påskön och skaffa mig ungefär hundra sådana där kids i andra länder som skulle få pengar till mat och kläder och skolgång. Sen skulle jag nog köpa en massa skog här hemma och se till att vargarna fanns kvar i den och ge pengar till nått som vill bevara dem och en massa sådana saker världen över. Och bygga härbärgen till hemlösa och se till att alla kvinnojourer fick mer pengar och.....
Och en ny tatuering skulle jag nog också ha råd med.


16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Eh, med den här bloggen vet snart alla allt om mig, så vad finns där att säga? Att jag är nykär? Näe, det är ingen hemlis det heller...

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Störr medvetenhet om orsak och verkan inom natur och kretslopp över gränserna

18. Tycker du om att dansa?
Vet faktiskt inte, men jag tror det

19. George Bush?
NOOOOOOOO!

20. Föreställ dig att ditt förstfödda barn är en flicka… Vad får hon heta?
Saga

21. Om ditt första barn var en pojke, vad skulle han heta?
Eh. Fan., det har jag inte ens funderat på. *haha!* Leo är fint.

22. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Naturligtvis.

23. Vad vill du att Gud/Gudinnan ska säga när du kommer till pärleporten?
"Hello again my love. Var det ett roligt liv den här gången?
Kom in, du ska få träffa några gamla bekanta."

London calling

Fan, jag drömmer så jäkla underligt, den här gången stod jag på en höjd (dit jag klättrat genom en förvuxen bomullsodling efter någon som var min lärare och nån brud i 40-talskläder som stötte på honom) och såg när London sprängdes, hur hus och träd skyfflades bort som i gigantiska moln av damm som om nån dragit med en nagel på en tavla, allt försvann, smulades sönder men St Pauls Cathedral klarade sig med en hårsmån och var det enda som stod kvar när dammet lagt sig. Då var det redan krig och jag och min syster var utlänningar i landet och färdades med stora underliga bilar vars däck var dubbelt så stora som jag är lång, de skulle tydligen stå emot fler bomber medan de tog oss till en plats för att föra oss tillbaka till Sverige men vi var tvungna att hitta någon så vi drog från bilarna och nån soldat som ryckte på axlarna och sa att "Jaja, då får ni klara er själva" innan vi sprang in mellan rosor och gula hus...
I nästa drömsekvens efter det hade min pappa talat in ett meddelande på min mobil om hur svårt det är att prata om det som är läskigt och svårt i livet. Han lät ledsen och trött på rösten.


men nu är jag vaken och dagen är mulen och grå

evil maskin

... och dammsugare är maskinerna från helvetet

Tummen ur

Jag funderar på att bjuda hit lite folk på te imorrn kväll eller på måndag klockan 18. Bara för att jag ska få tummen ur och faktiskt städa och samtidigt träffa lite folk.

Nu tänkte jag ju mest på att jag ska ringa hit tjejer, taskigt om det nu faktiskt vill komma några killar.
Givetvis är de välkomna de med. Men de kanske inte har riktigt lika roligt bara....*hehe*

Jag funderar på om man kanske ska starta nån slags bokcirkel på en gång.
Så ett första möte kanske ska ske med lite längre förvarning, och sen får folk komma med bokförslag.
Hm... Jag ska maila runt lite tror jag. Eller... alla som jag känner här i stan läser ju redan min blogg, så skriv i kommentarer HÄR på en gång! Guuud så smart jag är. Vilken dag passar bäst? Jag tycker söndag kan vara en rätt skön kväll att softa med vänner på annars. Men måndag är bra med.

vilse

Tydligen blir en del glad av att se mig eftersom de ler mot mig. Det kanske är alla färgerna, vilket är underligt eftersom jag inte är SÅ jävla färgglad, jag skulle hellre kalla mitt färgval "blygsamt komponerat". Men det är kvinnor som ler mot mig och nickar en hälsning när jag går mot USÖ och på ren impuls ska lämna in min journal direkt till dietisten istället för att posta den.
Inne på USÖ ärjag vilse. Jag hittade när jag gick där när jag var mellan 6 och 13 år och var där varje vecka med allergier och fan vet allt som var fel på mig. Nu är jag bortkollrad, jag kollar skyltarna, chansar. Jag hoppar bokstavligt talat högt när hissen säger "ANDRA VÅNINGEN!" med kvinnoröst rätt in i örat på mig. Scary hospital. Och sen den där lukten, den där hemska hemska lukten som finns överallt, desinfektionsmedel, sjukdom och något mer, något sött underliggande. Som ruttet kött.
Jag lämnar min journal och går snabbt iväg igen, ner på stan, köper en pocketbok som jag egentligen inte vill ha men jag behöver nått litet mot smärtan, och där jag går i motvinden på Olaigatan tänker jag "Nu kommer jag få grus i ögonen. Eller ont i halsen. Det gör ingenting".
Någonstans ovanför mig flyger en helikopter och när jag ser en fet kille med alldeles för stora hörlurar känner jag att alla människor är lika ensamma som jag, eller mer

filmtajm

Jag funderar på att ha en helg av olika slags nostalgifilmer. Hela köret: Girls just wanna have fun, Dirty dancing, Matrix(fast jag såg alla tre för några veckor sen). Fight club, Sliding doors, En bädd av rosor, Förnuft och känsla...
Dessutom visar de Die hard-trean ikväll och med tanke på att jag är mer än lovligt svag för jeremy irons så lär jag ju se den.
E spådde mig och jag förstår korten sådär bra.(fira livet, var ensam, meditera, 'buren' finns inte(utanförskapet existrar inte, typ) och nått fett existensiellt som jag förstod sådär.
Värre är det med mina drömmar. Drömde om min sedan tio år avlidna andra-sidanvovve som var glad att se mig när jag kom in genom dörren men hade bajsat inne, vilket betyder antagligen att jag varit på ett ställe för länge och måste gå vidare - för jag var sen med att ge henne uppmärksamhet nog att gå ut med henne men jag kom i alla fall in genom dörren i drömmen, vilket är ett bra tecken i sig.
Sen minns jag inte mer av mina drömmar men jag vaknade med den där jävla låten IGEN men sen ringde syrran och sa att en kille som var förtjust i mig förra sommaren frågat henne om hon tyckte det var okej att han ringer mig i helgen, vilket hon sagt att det var; så det kan vara han låten handlar om. Vi får helt enkelt se om den slutar ljuda i skallen på mig morgonen efter att han ringt, om han ringer.

Och nu ser jag att jag glömt ringa Jesper som fyller idag. fan. ringer när jag käkat, måste, fan, jag är en kass kompis som alltid glömmer allas födelsedagar!

CCR

Det finns inget dåligt humör dessa dagar som inte Creedense Clearwater Revivals 'Lookin out my backdoor' tar död på.

regelbrott

Jag kan inte skriva dikter. Jag klarar inte av de enklaste rim. Jag glömmer alla 'regler' som finns och det enda jag minns är haikudikter(fast föresten, är det 'fem - sju - fem', eller 'sju - fem - sju'?) Jag gillar inte när saker ska ha en bestämd form. Fantasin vill alltid smita iväg och klampa över en gräns eller två. Jag klarade inte av uppsatsskrivandet för där var det regler om hur formen skulle vara. Varför ska nån avliden gubbjävel på ett universitet med hybris bestämma över MIN uppsats. Up yours gubbtjyv! Vänd dig i graven bäst du vill, min uppsats är inte skriven efter regelboken men den är i alla fall min egen, mina ord, mina regler och jag tror det var för det jag drog mig för att plugga och sen drog mig för att plugga klart. För jag behöver inte papper för erfarenhet eller kunskap. Även om det underlättar numera, men jag vill ändå vara fri från allt det där: Ingen annan kan berätta för mig vem jag är. Jag tror det är det jag hela tiden protesterar mot, om än kvävt och svagt. Man vill vara sin egen, även om det är som en halvdöd igelkott eller en rebell som sitter i ett hörn och tjuter bort mascaran.

allt är ett

Rent textmässigt har det mesta jag skrivit den sista tiden varit skit.
Vilket är rätt underligt med tanke på att jag ändå lägger ut det. Ärligt talat känner jag mig en aning bloggstockad för tillfället och stressad över diverse saker som jag egentligen inte kan styra över. Jag känner det som om jag bara vill komma igång nu, KOM IGEN NU DÅ! och jag skriver lite mer än vanligt och läser lite mer än jag gjort sen i somras och jag söker inåt efter de där fragmenten till svar på frågor som jag aldrig ställt och det hela är en djup soppa av andlighet, grubblande och sökande. Tredje ögat värker till emellanåt och jag drömmer livligare än vanligt, budskap och otäckheter som får mig att vakna stel av skräck om nätterna men när morgonen kommer med ljus över fotänden på sängen känns allt annorlunda, men det är de där första minuterna av vakenhet som man måste agera snabbt innan verkligheten grumlar insikten. Imorse skickade jag ett sms till D. Minns inte vad jag skrev, någonting om ärlighet och vänskap men när jag tänker på honom så är han redan medräknad bland de där människorna som jag räknar till min flock, människor som ylar med samma slags röster och emellanåt har samma rastlöshet, de där som man kan skriva till och förklara en känsla och de förstår och fyller på med sina egna ord.
Jag är alltid djupt tacksam för de människorna då de får mig att känna en slags samhörighet med världen och alltet; Det finns en mening med att vi möts, inget sker av en slump men vart vi ska gå sedan är våra egna val men dessa rastlösa dagar kräver jag mer samhörighet än någonsin och även om jag klarar av ensamheten är det tungt att bära att man inte får varg-yla med flocken utan måste göra det ensam i en lätt kylig ensam lägenhet vid en gata där småhundarna drar iväg med sina mattar och parkeringsmätarna tickar vidare krona för krona men jag är tacksam för alltet och de eviga sekunderna där existensen finns och vännerna som finns där om man ringer dem eller skriker till och en skymningsvår som denna är det till dem jag sänder ljus och kärlek medan jag trycker ner tangent efter tangent och väntar på att tiden ska gå tills det att livet går vidare och den tiden är alltid nu, nu och nu

hjärta

Ni som känner mig kanske är bekant med min förkärlek för lyckliga slut. I alla fall när det gäller kärlek.
Vissa dagar skär det i hjärtat på mig när jag tänker på älskande som inte får varandra. Genom alla tider; denna plågade kärlek, den obesvarade, den olyckliga, den lyckliga som slutar för snabbt, den isärtvingade kärleken.

Allt detta plockar sönder det universella hjärtat bit för bit
och när de gråter gråter jag med dem för jag har varit med om allt det där
och har mer att vänta

och det är ett under att människors hjärtan med jämna mellanrum inte brister med ljudliga knäpp,
som när man kliver på en spegel med klacken


...jag är så jävla blödig

om kärlek

En snabbfika med Helena och vi pratade inte ens sex som vi alltid lyckat göra annars utan om de här spelen som folk spelar för att behålla en slags maktbalans i förhållanden till andra.
H hade ett eget litet dilemma av maktbalans på gång nämligen. Så nu är jag faktiskt rätt störd. På människor i allmänhet som är så frånvända från saker att de tycker att det är okej att behandla varandra på de här sätten, och på saker människor gör för att hålla varandra nere. Som att medvetet inte ringa när de lovat eller medvetet inte svara på sms för att "de ska hållas på halster". Eller åt andra hållet; Man "får" inte höra av sig för ofta för då kanske de tröttnar. Helst ska man inte visa att man gillar någon för då får de ett övertag(hur det nu kan vara ett övertag och inte tvärtom), och om man visar att man gillar någon så kanske de blir skraja och tycker allt går för snabbt och vill backa och kanske till och med slutar höra av sig..

men jag säger åt helvete med allt sånt.

Kan människor inte bära ärliga rak kärlek förtjänar de inte heller någon.
Måste de automatiskt köra de här spelen att inte ringa för mycket, inte säga ärliga fina saker, inte ha för bråttom, inte visa för mycket, visa lagom, inte visa passion men det är jäkligt okej att vara förbannat kåt - om de måste spela spelen kan de gott vara ensamma. Kan de inte bära att det finns någon som faktiskt är uppenbart nyfikna på deras person kan de fan sitta där och runka i sin ensamhet och klaga över att "Ingen vill ha mig".

Jag blir bara så jävla trött. Det är synd om människorna, för de är tragiska och kroniskt rädda för något som för många är självklarheter.

Så sålla bort dem, kapa av dem ur era liv. De kan skaffa en menlös nickedocka någon annanstans. Du är vid liv, du förtjänar något mycket bättre än att vänta och våndas.

För, som jag har märkt, så tjänar man alltid på att gå sin väg när man inte får det man vill ha (Förutsatt att man är tydlig med vad det är man vill ha från början, men som med allt annat finns det ju fotnot efter fotnot att lägga till för att balansera upp inläggen. Det finns ju alltid undantag, måste poängteras).
Ska man älska någon som inte kan bära det så finns det andra som faktiskt kan bära det.
Det finns andra som kommer möta dig med öppna armar och glittrande ögon, andra som kommer lysa upp när du kommer in i rummet utan att du ska behöva ständigt undra om du hör av dig för mycket eller för lite eller om du sagt något fel om de plötsligt beter sig underligt och tystnar.

Kärlek är bara kärlek när den kan tas emot och bäras av någon som inte blir skraj och backar. Hur farligt är det egentligen att ha någon som tycker om en precis som man är?
(Svaret är: "Inte alls.")

Du förtjänar helt enkelt det allra bästa, den största självklaraste av kärlekar. Den som får hjärtat att hoppa igång på högvarv när h*n är på väg, den som får dig att kanske generat mumla och snubbla men oroa dig inte; h*n kommer vara där och fånga upp dig i fallet.
För när kärlek är på riktigt finns det ingenting att vara rädd för, det kan inte gå för snabbt eller gå fel. När hjärtat säger till, och magen håller med, så är det bara att köra.

Och är det inte så, låt henom gå. Önska henom lycka till och ta din egen väg.

skatt

Kära arbetsgivare!
Du bad mig för två veckor sen att skicka Er en skattsedel för att Ni lättare skulle kunna dra rätt skatt på min lön. Ni hänvisade mig då till skatteverkets hemsida med orden "Till vänster står det 'Blanketter'. Där klickar du och hämtar hem din skattsedel".

Jag har nu, Kära Arbetsgivare, gjort som Ni sade och klickade följaktligen in mig på denna i dagarna välbesökta sida för att hitta den blankett Ni så ivrigt efterfrågade.

Kära Arbetsgivare, problem uppstod när jag kom in på sidan. Har du, kära arbetsgivare, en aning om hur många blanketter det finns på den sidan? Jag har nämligen räknat. Det är ungefär 345 089 00 stycken. Jag tappade räkningen men med en tapper men ändock sammanbiten min fortsatte jag söka efter vad det nu var ni skulle ha.

Men nu, kära arbetsgivare, skiter jag faktiskt i vilken skatt ni drar, ge mig en tusenlapp i svarta pengar så är vi kvitt. Så behöver vi inte ha med varandra att göra sen.
Deal?

M v h

Lena 'VandrarVild'

Någon

Jag brukar alltid veta när jag vaknar hur sakers tillstånd är; vad jag ska lägga ner, vad jag ska uppmärksamma. Som om drömmarna eller någon i mellanlägena är där och talar om det för mig. Det brukar vara den första tanken om saker som gäller, den första känslan av Ja eller Nej.
Nu vaknar jag med samma låtar i huvudet hela tiden, de dyker upp igen och igen och jag kan inte ignorera det.

Åter igen vaknar jag med en känsla av att det är någon jag känner som ljuger för mig om hur de mår. Som inte talar om något för mig. Jag frågade D igår om det var bra med honom men han verkar okej även om han är trött och han tycks ha en jävla massa att göra, och vore det något speciellt tror jag han skulle berätta det för mig, så det är förmodligen inte han, men vem är det då? Jag blir orolig. Det kanske inte ens handlar om mig och nån annan utan det kanske bara är nått jag snappar upp. Orolig är jag ändå.
Och jag blir inte av med låten eller texten till Chris Isaaks "Somebodys cryin":

"I know somebody and they cry for you.
They lie awake at night and dream of you.
I bet you never even know they do, but somebody's crying.
I know somebody and they called your name.
A million times and still you never came.
They go on loving you just the same, I know that somebody's trying.

So please, return the love you took from me.
Or please, let me know if it can't be me, I know when,
Somebody's lieing, I know when somebody's lieing.
( Guitar Solo )

I know that somebody's lieing, I know that somebody's lieing.

Give me a sign and let me know we're through.
If you don't love me like I love you.
But if you cry at night the way I do
I'll know that somebody's lieing.

So please, return the love you took from me.
Or please, let me know if it can't be me.
I know when somebody's lieing, I know when somebody's lieing.
Oh I, oh I......"

Meh, ORKA!

Nej, jag orkar inte raka mig under armarna eller städa min lägenhet. Jag orkar inte slänga kartongerna eller kolla vilka saker i skafferiet som är gamla. Jag orkar inte laga mat i mer än ungefär en halvtimme och jag orkar inte ringa in mina senast sökta jobb till AF. Inte idag.

Däremot orkar jag bli störd på en bok som jag lånade, som saknar de första 20 sidorna, och störd på att den förra som lånade den boken inte sa till på bibblan, eller ännu värre; behöll de första 20 sidorna själv till ett ändamål jag inte riktigt kan förstå. Så nu ska jag ta på mig att säga det till de på bibblan. Frivilligt. Jag är en sådan martyr.

Sen orkar jag gå tillbaka till Claes Ohlson och köpa två nya vita fat igen efter att jag slog sönder de första två på Klippet på vägen hem.
Och jag orkar köpa nytt rött linne och gå runt med det hemma utan att ta bort lappen tills jag bestämt om jag vill ha det kvar eller inte.
Och jag orkar lyssna på bright eyes och winnerbäck på repeat tills öronen borde blöda men mitt leende istället är brett som hela ansiktet, och jag orkar sätta nya batterier i telefonen och råkar av bara farten skaffa telesvar(ring åtta signaler till mig så går skiten igång. Bara sådär. Lyx. Men va fan ska jag med en telefonsvarare till när jag har numnmervisare?) och jag orkar gå upp på stan igen för tredje gången den här dagen för att posta brevet till maria och köpa frimärken som jag inte har råd med, men jag vill skicka lite brev till folk. (Är det nån som vill ha ett brev av mig? Pappersform då, givetvis. Maila mig bara din adress så fixar vi det!)
Frimärkena har hjärtan på sig och jag skrattar lite när jag köper dem och tänker på hur klyschigt det vore att på allvar tatuera in ett hjärta på armen med texten 'LOVE' i. Just för att klyschor roar.

Sen när jag tänker på att andra kanske inte fattar humorn i det hela och då förmodligen tror att jag på allvar tycker det är snyggt eller tar min tatuering seriöst så tar det roliga slut..
Just idag är jag tydligen orolig för vad andra tycker, speciellt om de tror jag är nån slags raggar-berra som vill ha delfiner, hjärtan och tribalmönster som tatueringar(Gud bevare mig!). Eller en döskalle som täcker hela ryggen, och indianbrudar och knivar med fjädrar och texter i stil med LATINO FOREVER eller EVIL LOVER.



Ikväll är det My name is Öl på trean.
Jag har alltid varit lite småkär i Jason Lee, värre blev det när jag såg Almost Famous (som f ö är titeln på den film som jag inte kom på igår jag jag var hos Stina) där han spelar mot *gulp* Billy Crudup. gaaaah. Och nu spelar han en halvful idiot som heter Öl men Jason, du får göra vad du vill, me love you anyhow!

lullull

...men hur fan blev klockan TVÅ helt plötsligt? Jag skulle ju sovit vid halv ETT.
Jävla Crrly, vara hemma sjuk och online. Tyckte hon kunde komma förbi och hämta mig, jag ska med dem till malmö imorrn så hon måste ha tio timmars försprång och startar väl ungefär nu för att vi ska hinna ner igen. Vi ska lalla runt på möllan lite. Låter som en plan. Synd att den inte är på riktigt.

Spånade på manus med D idag. Kom på fler saker nu men nu kan jag ju inte smsa honom, han sover nog. men AJ så bra det där kan bli kom jag på.
Jag är en utmärkt författare. Inbillar jag mig. I alla fall är jag det när jag får snilleblixtar. Sen ska jag skriva vampyrnovellen imorrn igen, hittar den fan inte, jag lullar ju bort papper hela tiden, fan vet vart de hamnar.

Det finns ett parallelluniversum för borttappade saker.

Där ligger min delfininfattade ametist som jag efter fem år fortfarande saknar, mina betyg och intyg och en helvetes massa papper och miljoner hårsnoddar.
Där skulle inte jag vilja hamna. Värsta Lovecraft-miljön. (Och ni vet om att Cthulhu inte är på riktigt va?)

äh, sova kanske vore skönt

gulligt

Det är gulligt med människor som säger "situationstecken".

vill du bli min vän

... och ibland ser jag människor på stan som bara känns som en vän redan. Jag brukar alltid leka med tanken att gå fram till dem och fråga Vill du bli min vän? men rädslan för att bli betraktad som en galning håller mig alltid tillbaka.

själsvän

Emellanåt kommer jag på mig själv med att ha en önskan om att vara någons Anam Cara[:an imm kar-uh], en själsfrände som får höra alla hemligheter och kan bära dem med en stillsam styrka. En del säger att man ska vara sin egen Anam Cara (Anam - själ, Cara - vän) men emellanåt när jag tänker på mina närmaste vänner känner jag att vi är varandras själsvänner. Det finns ingen svaghet jag inte kan visa och ingen sanning man inte får höra, om än inlindat, av dem. Tanken att själv vara och att ha en anam cara är så vacker. Dagar när visionerna är tydliga vill jag ha en tatuering med de orden, och att mina vänner ska ha likadana. För att visa förståelsen och de starka banden.
Men att få folk att tatuera sig för en sådan sak är kanske lite svår...

När jag gogglade på ordet hittade jag dessa underbara ringar som jag givetvis vill ha. I silver. Alltid silver. Håller varulvarna och spökena borta...

datum

Jag har några få datum att minnas. Det kan vara födelsedagar och när jag ska fixa vissa saker, biblioteksböckernas inlämning o s v.

Så givetvis glömmer jag bort dem.
Jag vet ju oftast när jag vaknar inte ens vilken dag det är, jag måste tänka "Vilket teveprogram såg jag igår?" för att komma på det. Igår såg jag American Idol men har inte ännu sett ett nytt avsnitt av Gilmore girls så idag borde det vara tisdag(?).
Dessutom är april en mardrömsmånad vad gäller födelsedagar bland mina vänner. Jag lovar att jag har minst tio vänner som fyller i april och jag har förmodligen redan glömt nån som säkert har fyllt de fyra första dagarna. Jag vet att Jesper fyller på fredag, och nästa vecka är det tre på rad men vem som fyller på tisdag vet jag inte. Jonas på måndag, Sofia på onsdag, Suzanne på lördag och jag tror jag glömmer nån på fredag. Veckan efter det är det Niklas på nån av dagarna, men vilken dag?

Seriöst, det här är skitdrygt. Det hjälper inte ens att ha en sån där birthday reminder via hotmailen för jag kollar på mailen en vecka innan och sen... sen glömmer jag bort det.
(Men å andra sidan minns jag en grej i en Gustaf-tidning som jag läste när jag gick i åttan: Om man klappar en katt ungefär nio miljoner gånger skapar man tillräckligt mycket statisk elektricitet för att hålla en glödlampa lysande i en minut.. .)

Givetvis skulle jag ha ringt in och anmält sökta jobb till det där 0771-numret på arbetsförnedringen i fredags.
Det värsta är väl att jag skulle ha ringt in dit i september redan och jag ska egentligen lämna sökta jobb sen dess.
Ännu värre är kanke att jag inte skriver upp sökta jobb till mig själv, bara till soc-ansökan. Så DE har papprena med sökta jobb, men jag kan ju inte gärna fråga dem om att få tillbaka dem(eller kan man?).
Så jag får försöka minnas lite, snoka i mitt outlook på skickade mail och se hur det funkar.
Och jag vaknade för några minuter sen och min hals känns som om den ska sprängas på ena sidan när jag sväljer, lämna ett stort hål, ungefär som hals/käk-hålet i Fight Club där i slutet.

Den här dagen kan bli intressant.
Men förmodligen inte

berrifiering

Man kanske borde berrifiera sig?!
Sen när jag blivit en tvätt-äkta Berrabrud
så ska jag söka jobb som telefonförsäljare,
helst en "hungrig" sådan som klarar av att ha många bollar i luften*.
Bli nån som tränar på N´Joy och bara dööööööör om en nagel går av.
Jag ska avsäga mig all kännedom om förakt mot överheter och patriarkatet, raka varenda yta av kroppen innan jag vaxar den, börja gå med trippande steg och sluta tänka själv.

Jag har sett att de söker sådana människor på arbetsmarknaden.




*Varför är det inte bara nån som skriver "Jo, jag kan jonglera!" som svar på de ansökningarna?

flashback

Jag är nöjd idag. Har varit fast i fråga om en del av boken men nu i lördags kom jag på en lösning och idag spånade jag vidare på den och det lossnade rätt bra så nu har jag löst det mesta av mina bok-dilemman. Dessutom är jag bjuden på käk/fika hos Stina imorrn plus att jag förmodligen får pengar då. Inte för att det blir så mycket över när jag betalat räkningarna men va fan, jag får ju i alla fall räkningarna betalda.

OCH jag får tillbaka 3000 kr på skatten och det tog mig ungefär en halv minut att deklarera. Via sms. Me like.
Sen blev jag inspanad på bibblan. Jag. Hah!
Jamen, det var lite kul, för jag kände att nån tittade och sneglade och sen kunde jag ju inte titta dit igen för då hade han kommit fram och pratat och jag vill ALDRIG prata med nån när jag sitter på bibblan och skriver men jag kände mig taskig som tokdissade honom trots att jag var ungefär lika intresserad som en mensfläck men
"Shit happens grabben, sluta stirra annars flashar jag mig! Skrek jag till honom och då gick han. Loser.
Okej, jag är ironisk igen...Jag skrek inte alls, jag bläddrade i en ganska trist bok om fåglar istället och försökte igonera att jag var hungrig.
Men fatta så kul om jag hade flashat *haha*

På tal om bröst så skriver Helena en kul grej om sex idag. Och jag kommenterar det hela med "OH MY GOD så jävla avtändande!" Men lite kul. Att det fortfarande existerar.

Nu ska jag pimpla te för jag fryser som satan om händerna och kan knappt skriva.
Jag har ändrat namn på alla låtar i mina mappar som inte hade namn. Jätteroligt att göra det i 40 min. Inte det minsta drygt, nejnej. Men jag hittade en låt som jag glömde att jag hade, som jag fick av min halvanonyma läsare T via msn. Den heter Forget it. Mycket bra låt, den ska jag lyssna på nu.

på återskrivande när mina händer tinat

paper cut

Jag har väntat på det här sen i höstat. Men nu är det här:
Pappret om att "Nu ska Du bli Aktiverad!".
De kallar det för "Utvecklingsjobb" och jag passar egentligen inte in på 'kvoten'(man ska ha varit arbetslös i två år och inte haft något arbete alls) men whadafukk, jag skriver väl nått putslustigt brev och skickar mitt CV och så får jag jobba "inom Ö-o kommun i tre till sex månader med möjlighet till Individuell Kompetenshöjning".

Individuell kompetenshöjning. Fina ord för enkla saker. Fin liten broschyr som egentligen bara säger "Örebro kommun har gått med på att ta emot svåra soc-fall och låta dem jobba i några månader mot lön för att det ska se bättre ut i papprena för dem och för Socialförvaltningen. Plus att nån av instanserna inom kommun kanske vill behålla dem sen och det vore väl trevligt och alla blir glada, så glada" (Cynisk? Jag? Nu förstår jag inte vad du menar).
Pappersvändande. Jag funderar på att skriva att jag måste komma på något kreativt ställe där inga barn är inblandade- annars kommer jag ju sitta och sova mellan 8 och 5 varje dag eller börja hata ungjävlar ännu mer.
Egentligen är jag skitskraj för dem. De är läskiga och jag är skitgammal i deras ögon. Sen luktar de underligt. Lite som järn och snor.

Men okej, jag gör det då. Skickar in det jag ska. För jag vill ha pengar nästa månad med. Och min handläggare på arb.förm är som sagt lite rolig men när hon spänner ögonen i en blir man tolv igen. Okey, I give up, lägg mig i det där jädra flödet så litar jag på att jag hamnar där jag ska hamna men FAN TA ER om jag hamnar på nått understimulerande skitställe med en massa putslustiga berror som luktar surt. *HAHAHA*
(Arbetsskygg? Nänä. Jag är bara... kräsen..)

varje dag

Nackdelen med att lyssna på radio är att jag blir medveten om hur dödliga människor är. Varje gång olycks-signaturen på P3 dyker upp ber jag en tyst bön att ljus och kärlek ska sändas till platsen för olyckan och till alla inblandande. Människor dör där ute. Varje dag.
Och jag tänker på hur människor, som jag själv, sitter i sina välventilerade städade lägenheter med de flesta moderna finesserna för att deras liv ska bli så enkelt som möjligt och ändå dör, på sina egna isolerade sätt.

tut

Rensar i min mobil och hittar ett sparat meddelande från en av mina promenader.
Jag använder nämligen mobilen istället för papper och penna när jag är ute och kommer på något som jag bara vill skriva om:
"Hur vissa barns röster spricker när de är glada och hur de då låter som en leksakstuta"

Jaha ja.

För långt och för tidigt

Av nån anledning mår jag rätt bra idag. Ja, det låter ju inte som något underligt kanske, men jag har verkligen observerat det hos mig själv idag. Dessutom funkar min TV fortfarande trots digital övergång (under förutsättning att det börjat funka, men det var väl idag?!), och när jag vaknade hade jag fått sms av D någon minut innan.

Igår pratade jag lite med D om hur lång tid det tar innan man känner en människa, eller innan man tycker man känner en människa. Själv vet jag faktiskt inte, internet har ju en förmåga att skapa illusioner och även om man är medveten om detta måste man ändå vara lite på sin vakt.
Men det där beror helt på människan man pratar med. Jag är väl ett ganska extremt fall av öppenhet(har jag förstått av vad folk säger om min blogg) och det har väl inte varit några större problem för D och mig att lära känna varandra med tanke på hur mycket tid vi faktiskt pratar med varandra (min nästa telefonräkning kommer sänka mig).
Men när det gäller D är jag återigen sådär impulsiv. Det är klart att vi inte känner varandra ordentligt men kan man inte samtidigt gå på magkänslan när det känns bra?
Och hur snabbt är för snabbt, och hur lång tid måste passera för att det inte ska benämnas som "för tidigt" tillsammans med ett omnämnade i stil med "Det där kommer aldrig att funka"?
Samtidigt sitter jag nu här i Örebro och han i Malmö. Vad skulle kunna hända, egentligen?
Och hur länge ska man orka ha magen i ett ständigt stadie av extrem saknad och hjärtat på rockslaget innan man kommer på att det är dags att ge upp; det är för långt och för tidigt att göra något annat än att bo kvar på varsitt ställe.
Nej, jag ger inte upp. Aldrig.
Men igår undrade jag för en kort sekund hur länge jag skulle orka ha det såhär. När jag vaknade kändes det som att jag kommer orka ett tag till. Men vad händer sen?

affis

(Meh! Herregud, är jag helt pantad?
Varför affirmerar jag inte om ett JOBB?)

trivselkrav på städer

Jag har några krav på hurdan en stad ska vara. Det är inga stora krav och egentligen täcker de kraven väldigt många städer i Sverige. Dels vill jag ha närhet till vatten på något sätt, och en eller flera utsiktspunkter dit man lätt kan ta sig. Jag vill ha platser man kan sitta på en söndag som denna, när det regnar och himlen är mulen, utan att man ska behöva lägga en massa pengar på fika.
Som ett bibliotek t ex.
Beroende på humör ska man kunna sitta undangömd eller på en plats där andra sitter med jämna mellanrum utan att för den delen störa en. Sen kräver jag billiga bokaffärer, parker att sitta i på sommaren, goda vänner och gamla hus med lite själ i. En stad med historia helt enkelt. Och har man vänner att fika med så krävs icke-berriga fik och kanske nån pub där man kan bli nån slags osynlig stammis.
Örebro stämmer på många punkter. Här är det nära till vatten, parker och grönområden att sitta i, stan har många gamla hus, hyfsat med affärer, och det är inte vidare långt till vänner eller familj. Det finns några ställen där man kan handla billiga nya och begagnade böcker(så länge man håller sig från Myrornas ockerpriser på dammiga luntor...) och de har väl ett å annat ställe att festa på om man nu skulle vilja det. Fik finns det i alla fall gott om även om jag dissar flera av dem för att de helt enkelt är tråkiga och dyra.

Men en sak faller Örebro på.
Och det är dessutom en av de viktigare punkterna för en social ensamvarg som jag själv:
Sist jag bodde här i stan var biblioteket rätt mysigt och ganska stort. Det fanns platser att sitta på, man kunde alltid hitta bord och om man ville vara i fred fick man vara det.
Men nu när jag flyttade tillbaka märker jag att de kapat av halva bibblan för att kommungubbarnas våta (eller stenhårda?) dröm ska få plats. Conventum ligger som ett litet glaspalats på baksidan av bibblan och genom glasdörrar ser man in i deras foajé och på övervåningen ser man hur det går människor mellan conventum och hjalmar bergman-teatern (som är Conventum det med). Man hamnar lite på utsidan av det hela och kommer inte in där om man inte går runt det hela(och jag vet inte ens om man kommer in då.)

Så istället för att sitta och ta det lugnt på ett ställe som borde vara avslappnande så har man inte speciellt många platser att sitta på. Örebro stad som så gärna vill vara kulturella har kapat av alla de där som inte har på Conventum att göra. Det vill säga de som inte är på konferens dagtid utan bara vill ha en plats att sitta på ibland. För att de vill läsa i fred, eller bara sitta och skriva ner saker de funderar på.
Tragiskt.

Dessutom har inte bibblan här i stan söndagsöppet. BAH! (säger jag aningens förorättat)

Jag måste medge att jag faktiskt ser ner på det hela en smula och letar nya platser att sitta på. Alternativen är fik (Örebroarna är söndagsfikare, hela familjer drar ut och fikar på söndagar så där vill man inte vara. Man kan lika gärna besöka McDonalds) men jag vet inte om jag har lust att fika i flera timmar.
Så om jag inte hittar en plats att sitta på snart vet jag inte vad jag gör. Lyckligtvis är det vår och snart kommer man kunna sitta ute vid vattnet eller i statsparken utan att frysa ihjäl.
Men jag vill ha en söndagsflyktplan. En plats där jag kan se men inte synas, där jag kan lyssna på människor om jag vill men ändå sitta rätt tyst. Ljust eller mörkt trä, beroende på humör. Stora fönster som visar himmel eller skog utanför vore näst intill det ultimata.

Jag vill i alla fall kunna ha ett söndagsflyktsval.

Deus ibi est

...och när jag vaknar känner jag dig i hjärtat igen, vilandes. Du sover.
men där är du. Tanken på dig värmer mina kalla tankar, jag kurar ihop mig under täcket lite till och grubblar vidare. Jag vet inte vad jag ska göra av alla känslors utbrott, sälja mina saker och komma ner tomhänt "Nu är jag här för jag vill vara där du är och vad som händer sen får vi se"
Jag vet inte vart jag ska ta vägen härnäst men det spelar faktiskt ingen större roll så länge du är nära, och det spelar faktiskt ingen roll vad som händer sen, om det kommer en tid av "Efter dig" för jag har varit med om dig och det är för mig stort och i de andlösa stunderna allt, allt


och i alla de stunderna av insikt och kärlek ligger gudens närvaro

du är för glad för att vara ledsen

Farbrorn som bor i huset här intill, som man ser så snart man kliver ut genom porten, vinkar numera alltid till mig när vi ses. Han är så söt. Jag blir lite glad av det, och nu när jag drar ifrån gardinerna i köket skottar han snö under mitt fönster och vinkar igen, och jag undrar hur han orkar skotta snö jämt, han är säkert 80+, i keps och röd jacka, men jag ler och vinkar tillbaka och tänker att det är tur att man kan dölja ett sorgset hjärta under en mask av ansikte och mänskliga attribut.

Imorgon måste jag nog ringa farbror doktorn ändå. Jag litar inte på läkare, de kommer att säga:
"Du är för glad för att vara ledsen, så alltså är du glad" ungefär som min crapy filosofilärare sa om bordet i det mörka rummet, och jag kommer gå hem igen och ingenting kommer ha ändrats och vad händer sen?

På tre dagar har jag sett nästan hela säsong sju av Buffy och i mina tehämtarpauser tänker jag att det ligger något så skönt i att fly verkligheten genom monster och skämt som man bara förstår om man är ett buffy-fan som jag själv.

Is

Det känns underligt idag, som om världen utanför försvunnit. Klockan är tio och jag hör inga ljud utifrån, inte heller något från grannarna, inga steg, röster, inget smäll med dörrar. Är det något väldigt viktigt på teve kanske? Jag känner mig lite isolerad och jag fryser

Lite roligt

Vid Konsum på norr sitter det en skylt vid dörren som jag skrattade en del åt idag:

"Vi förvarar av säkerhetsskäl inga kontanter eller lotter i butiken under natten.
[D v s: Det är ingen idé att göra inbrott för ni kommer inte hitta nått av värde]
Välkommen in när vi har öppet istället!"
[För DÅ är det okej att råna oss på kontanterna....]

med film från 1976

Nackdelen med att somna i soffan är att man sover sig förbi allt det som är bra på teve, och vaknar lagom till alla kassa filmer från 1976 med människor i huvudroller som man tänker "Kolla så ung han är där!"om, och repriserna som ingen orkar se för de är från 2000 och visas för femte gången bara för att de inte kostar så mycket för kanalen.

Man är lite lagom seg dessutom, och zappar på kanalerna, medveten om att man kan låta bli att bli pigg och bara gå och lägga sig. Men man orkar inte.

Jag funderar lite på att ringa D men jag nöjer mig med ett sms. Jag säger alltid att det är okej att han ringer och väcker mig, men han gör aldrig det. I morgon ska jag leta upp en vetenskapsman som arbetar på att bygga teleportörer. Eller så mutar jag en tjänsteman på SJ så att jag kan ta mig ner gratis och leta jobb.


Föresten är microgröt skitäckligt och slemmigt.



I rest my case och ska väl försöka mig på att sova kanske. Och tvinga min 13-årige systerson att SOVA och ge fan i att sitta på msn kvart i tre på natten.
/L