allt är ett

Rent textmässigt har det mesta jag skrivit den sista tiden varit skit.
Vilket är rätt underligt med tanke på att jag ändå lägger ut det. Ärligt talat känner jag mig en aning bloggstockad för tillfället och stressad över diverse saker som jag egentligen inte kan styra över. Jag känner det som om jag bara vill komma igång nu, KOM IGEN NU DÅ! och jag skriver lite mer än vanligt och läser lite mer än jag gjort sen i somras och jag söker inåt efter de där fragmenten till svar på frågor som jag aldrig ställt och det hela är en djup soppa av andlighet, grubblande och sökande. Tredje ögat värker till emellanåt och jag drömmer livligare än vanligt, budskap och otäckheter som får mig att vakna stel av skräck om nätterna men när morgonen kommer med ljus över fotänden på sängen känns allt annorlunda, men det är de där första minuterna av vakenhet som man måste agera snabbt innan verkligheten grumlar insikten. Imorse skickade jag ett sms till D. Minns inte vad jag skrev, någonting om ärlighet och vänskap men när jag tänker på honom så är han redan medräknad bland de där människorna som jag räknar till min flock, människor som ylar med samma slags röster och emellanåt har samma rastlöshet, de där som man kan skriva till och förklara en känsla och de förstår och fyller på med sina egna ord.
Jag är alltid djupt tacksam för de människorna då de får mig att känna en slags samhörighet med världen och alltet; Det finns en mening med att vi möts, inget sker av en slump men vart vi ska gå sedan är våra egna val men dessa rastlösa dagar kräver jag mer samhörighet än någonsin och även om jag klarar av ensamheten är det tungt att bära att man inte får varg-yla med flocken utan måste göra det ensam i en lätt kylig ensam lägenhet vid en gata där småhundarna drar iväg med sina mattar och parkeringsmätarna tickar vidare krona för krona men jag är tacksam för alltet och de eviga sekunderna där existensen finns och vännerna som finns där om man ringer dem eller skriker till och en skymningsvår som denna är det till dem jag sänder ljus och kärlek medan jag trycker ner tangent efter tangent och väntar på att tiden ska gå tills det att livet går vidare och den tiden är alltid nu, nu och nu