London calling

Fan, jag drömmer så jäkla underligt, den här gången stod jag på en höjd (dit jag klättrat genom en förvuxen bomullsodling efter någon som var min lärare och nån brud i 40-talskläder som stötte på honom) och såg när London sprängdes, hur hus och träd skyfflades bort som i gigantiska moln av damm som om nån dragit med en nagel på en tavla, allt försvann, smulades sönder men St Pauls Cathedral klarade sig med en hårsmån och var det enda som stod kvar när dammet lagt sig. Då var det redan krig och jag och min syster var utlänningar i landet och färdades med stora underliga bilar vars däck var dubbelt så stora som jag är lång, de skulle tydligen stå emot fler bomber medan de tog oss till en plats för att föra oss tillbaka till Sverige men vi var tvungna att hitta någon så vi drog från bilarna och nån soldat som ryckte på axlarna och sa att "Jaja, då får ni klara er själva" innan vi sprang in mellan rosor och gula hus...
I nästa drömsekvens efter det hade min pappa talat in ett meddelande på min mobil om hur svårt det är att prata om det som är läskigt och svårt i livet. Han lät ledsen och trött på rösten.


men nu är jag vaken och dagen är mulen och grå