du är för glad för att vara ledsen

Farbrorn som bor i huset här intill, som man ser så snart man kliver ut genom porten, vinkar numera alltid till mig när vi ses. Han är så söt. Jag blir lite glad av det, och nu när jag drar ifrån gardinerna i köket skottar han snö under mitt fönster och vinkar igen, och jag undrar hur han orkar skotta snö jämt, han är säkert 80+, i keps och röd jacka, men jag ler och vinkar tillbaka och tänker att det är tur att man kan dölja ett sorgset hjärta under en mask av ansikte och mänskliga attribut.

Imorgon måste jag nog ringa farbror doktorn ändå. Jag litar inte på läkare, de kommer att säga:
"Du är för glad för att vara ledsen, så alltså är du glad" ungefär som min crapy filosofilärare sa om bordet i det mörka rummet, och jag kommer gå hem igen och ingenting kommer ha ändrats och vad händer sen?

På tre dagar har jag sett nästan hela säsong sju av Buffy och i mina tehämtarpauser tänker jag att det ligger något så skönt i att fly verkligheten genom monster och skämt som man bara förstår om man är ett buffy-fan som jag själv.