För långt och för tidigt

Av nån anledning mår jag rätt bra idag. Ja, det låter ju inte som något underligt kanske, men jag har verkligen observerat det hos mig själv idag. Dessutom funkar min TV fortfarande trots digital övergång (under förutsättning att det börjat funka, men det var väl idag?!), och när jag vaknade hade jag fått sms av D någon minut innan.

Igår pratade jag lite med D om hur lång tid det tar innan man känner en människa, eller innan man tycker man känner en människa. Själv vet jag faktiskt inte, internet har ju en förmåga att skapa illusioner och även om man är medveten om detta måste man ändå vara lite på sin vakt.
Men det där beror helt på människan man pratar med. Jag är väl ett ganska extremt fall av öppenhet(har jag förstått av vad folk säger om min blogg) och det har väl inte varit några större problem för D och mig att lära känna varandra med tanke på hur mycket tid vi faktiskt pratar med varandra (min nästa telefonräkning kommer sänka mig).
Men när det gäller D är jag återigen sådär impulsiv. Det är klart att vi inte känner varandra ordentligt men kan man inte samtidigt gå på magkänslan när det känns bra?
Och hur snabbt är för snabbt, och hur lång tid måste passera för att det inte ska benämnas som "för tidigt" tillsammans med ett omnämnade i stil med "Det där kommer aldrig att funka"?
Samtidigt sitter jag nu här i Örebro och han i Malmö. Vad skulle kunna hända, egentligen?
Och hur länge ska man orka ha magen i ett ständigt stadie av extrem saknad och hjärtat på rockslaget innan man kommer på att det är dags att ge upp; det är för långt och för tidigt att göra något annat än att bo kvar på varsitt ställe.
Nej, jag ger inte upp. Aldrig.
Men igår undrade jag för en kort sekund hur länge jag skulle orka ha det såhär. När jag vaknade kändes det som att jag kommer orka ett tag till. Men vad händer sen?