om kärlek

En snabbfika med Helena och vi pratade inte ens sex som vi alltid lyckat göra annars utan om de här spelen som folk spelar för att behålla en slags maktbalans i förhållanden till andra.
H hade ett eget litet dilemma av maktbalans på gång nämligen. Så nu är jag faktiskt rätt störd. På människor i allmänhet som är så frånvända från saker att de tycker att det är okej att behandla varandra på de här sätten, och på saker människor gör för att hålla varandra nere. Som att medvetet inte ringa när de lovat eller medvetet inte svara på sms för att "de ska hållas på halster". Eller åt andra hållet; Man "får" inte höra av sig för ofta för då kanske de tröttnar. Helst ska man inte visa att man gillar någon för då får de ett övertag(hur det nu kan vara ett övertag och inte tvärtom), och om man visar att man gillar någon så kanske de blir skraja och tycker allt går för snabbt och vill backa och kanske till och med slutar höra av sig..

men jag säger åt helvete med allt sånt.

Kan människor inte bära ärliga rak kärlek förtjänar de inte heller någon.
Måste de automatiskt köra de här spelen att inte ringa för mycket, inte säga ärliga fina saker, inte ha för bråttom, inte visa för mycket, visa lagom, inte visa passion men det är jäkligt okej att vara förbannat kåt - om de måste spela spelen kan de gott vara ensamma. Kan de inte bära att det finns någon som faktiskt är uppenbart nyfikna på deras person kan de fan sitta där och runka i sin ensamhet och klaga över att "Ingen vill ha mig".

Jag blir bara så jävla trött. Det är synd om människorna, för de är tragiska och kroniskt rädda för något som för många är självklarheter.

Så sålla bort dem, kapa av dem ur era liv. De kan skaffa en menlös nickedocka någon annanstans. Du är vid liv, du förtjänar något mycket bättre än att vänta och våndas.

För, som jag har märkt, så tjänar man alltid på att gå sin väg när man inte får det man vill ha (Förutsatt att man är tydlig med vad det är man vill ha från början, men som med allt annat finns det ju fotnot efter fotnot att lägga till för att balansera upp inläggen. Det finns ju alltid undantag, måste poängteras).
Ska man älska någon som inte kan bära det så finns det andra som faktiskt kan bära det.
Det finns andra som kommer möta dig med öppna armar och glittrande ögon, andra som kommer lysa upp när du kommer in i rummet utan att du ska behöva ständigt undra om du hör av dig för mycket eller för lite eller om du sagt något fel om de plötsligt beter sig underligt och tystnar.

Kärlek är bara kärlek när den kan tas emot och bäras av någon som inte blir skraj och backar. Hur farligt är det egentligen att ha någon som tycker om en precis som man är?
(Svaret är: "Inte alls.")

Du förtjänar helt enkelt det allra bästa, den största självklaraste av kärlekar. Den som får hjärtat att hoppa igång på högvarv när h*n är på väg, den som får dig att kanske generat mumla och snubbla men oroa dig inte; h*n kommer vara där och fånga upp dig i fallet.
För när kärlek är på riktigt finns det ingenting att vara rädd för, det kan inte gå för snabbt eller gå fel. När hjärtat säger till, och magen håller med, så är det bara att köra.

Och är det inte så, låt henom gå. Önska henom lycka till och ta din egen väg.