och bortom det

Nu har jag traskat runt och väntat ett tag så nu har jag ju hunnit plocka undan allt. Jag skiter väl i att jäklas med mammsen då. Funderar t o m på att dammsuga men jag tror inte jag ska sträcka mig riktigt så långt ändå. Tror jag ska läsa lite mer Pandora nu när jag kom på att jag inte tar med mig nått att läsa dit ner trots att det kommer kännas extremt underligt att resa utan bok. Jag, boklös. Mycket ska man vara med om...
Jag vill inte ta min stora handväska, då skulle de ha fått plats men nope, nada plats, bye bye pandora, baby, det enda jag ska läsa i veckan är bloggar och texter jag själv skrivit (Jag kommer med andra ord att vara trött på mig själv på onsdag...)

Sen stör jag mig på att det inte går att skicka mess eller mail till folk på helgon idag och vad är det för poäng med att vara online då? Men det ser ju så trevligt ut när man är grön och fint näravarande. Ah, man kan i alla fall maila.

Jag har varit överdrivet tidsoptimistisk idag märker jag. Nu ska jag dricka te och spå mig. Jag skulle nog hinna göra några fler saker men det känns meningslöst att påbörja något större.
Men det är något jag vill skriva om innan dess. Igår när jag satt på trappen hos mamma och pappa och pratade med min farbror och grannen tvärsöver gatan så kändes det så underligt att jag plötsligt var vuxen. Allt det där andra, bilderna av dem som jag burit på, ligger kvar som minnen; det känns som om det var nyss men det är över 25 år sedan som jag minns att jag frågade om hans tatueringar, och vi hade en handduk med en hulahulaflicka på som han köpt på Hawaii när han jobbade som sjöman och min farbror har nu hunnit bli över 75 år gammal och det var då jag kom på att man är fast i sina minnen på flera sätt:
Bilderna av människorna runt omkring en ändras sällan när man inte träffar dem så ofta; de fastnar i en barndomsbild och jag kom på mig med att vilja dra mig undan från den vardagligheten för att mina minnen ska bevaras ogrumlade tills jag åtminstone fått chansen att skriva ner dem eller berätta dem vidare i små korta färgglada glimtar av liv, fått plocka de starkaste bitarna innan jag kan släppa taget

och jag undrar om det är så med hela livet, att man kanske inte släpper vissa saker för att man inte är klar med dem, man måste bevisa liv eller i alla fall eftertanke innan man kan låta det gå vidare.

Sen när man märker hur människor åldras blir jag lite ledsen för att jag inte var där och kunde peka på hur det började: "Där, i den stunden såg jag en rynka vid hans öga, och på hennes mun såg men leendet som fick henne att alltid verka så ung, och i hans bruna ögon kunde man se att en insikt träffat honom och inget skulle bli sig likt igen."
Det är som små små dödar och återfödslar i varje människa, och jag, jag är upptagen med mitt eget huvud medan livet är det som händer utanför mig själv, och bortom det