regelbrott
Jag kan inte skriva dikter. Jag klarar inte av de enklaste rim. Jag glömmer alla 'regler' som finns och det enda jag minns är haikudikter(fast föresten, är det 'fem - sju - fem', eller 'sju - fem - sju'?) Jag gillar inte när saker ska ha en bestämd form. Fantasin vill alltid smita iväg och klampa över en gräns eller två. Jag klarade inte av uppsatsskrivandet för där var det regler om hur formen skulle vara. Varför ska nån avliden gubbjävel på ett universitet med hybris bestämma över MIN uppsats. Up yours gubbtjyv! Vänd dig i graven bäst du vill, min uppsats är inte skriven efter regelboken men den är i alla fall min egen, mina ord, mina regler och jag tror det var för det jag drog mig för att plugga och sen drog mig för att plugga klart. För jag behöver inte papper för erfarenhet eller kunskap. Även om det underlättar numera, men jag vill ändå vara fri från allt det där: Ingen annan kan berätta för mig vem jag är. Jag tror det är det jag hela tiden protesterar mot, om än kvävt och svagt. Man vill vara sin egen, även om det är som en halvdöd igelkott eller en rebell som sitter i ett hörn och tjuter bort mascaran.
posted by vandrarvild at 6.4.06
4 Comments:
Bra! Skit i andras röster som talar om vad som är rätt! Det är ju dina ord som ska fram, eller hur, och då finns det inga regler. Dom enda regler som finns det är ju dina. Det är dina ord och bara du bestämmer hur dom ska vara och se ut. Så är det. Där håller jag med dig fullt ut......
Strunta i haiku du, det är knappast något för dig, Fria Ande. Det är för (sjukligt?) diciplinerade människor som puzzlar med orden med en buddhists tålamod. Jag läser hellre dikter som är skrivna 3-10-2 eller whatever, bara de kommer direkt från hjärtat utan att ha passerat ett raster av regler.
ja, jag har alltid undrat hur de orkar, och hur behåller man 'själen' av sin tanke om man måste pussla sådär?
Vill lägga in ett veto här... :)
Ni verkar glömma att ramverk i olika former kan ge tanken möjligheter att ta vägar som den kanske inte skulle ha tagit annars.
Och lika mycket som form kan kännas begränsande kan en helt fri tanke/ande gå helt vilse i det stora fria, överdrivas, upplösas i svulstigheter och gå upp i intet... lite disciplin är aldrig helt fel.
Dessutom är det en konst att skriva haiku för man får verkligen jobba på att skära bort allt det där onödiga och koncentrera essensen i det man vill säga till några få ord och oftast blir budskapet väldigt klart och tydligt, samtidigt som det finns något väldigt poetiskt vackert och friskt klart i det avskalade. Man utttrycker kärnan, det viktiga i det man vill säga.
Och även om det är någon annan som kommit på formen så är det ju ens egen essens man fyller formen med.
För att inte tala om hur formen verkligen kan lyfta en text eller dikt. Jag säger bara: läs Shakespears sonetter!
Skicka en kommentar
<< Home