Eko

...och nu när jag bestämt vilket tåg jag ska ta hem igen så känns saker så ödsliga och tysta. Jag går runt och suckar men vet inte vad jag ska säga. Som om all kommunikation plötsligt stelnat. Jag har en minnesbild i huvudet, en bild från nyårsaftonen när jag var på väg hem och gick med vattenmelonbitar i fickan, inslagna i en servett. Jag var lite lagom berusad och leende. Jag korsade en gräsmatta tillsammans med Ella och såg ett sovande barn i en blåsvart pulka. När vi gick cykelbron över motorvägen ringde D till mig för första gången och lät ungefär som jag hade tänkt mig. Jag minns att jag tänkte " Nu är jag illa ute."