vad ska jag läsa?

Med fyra överfulla bokhyllor är det ändå svårt att komma på vad jag ska läsa. Vill jag läsa nått tryggt som jag läst förrut, som har snyggt språk (som Den hemliga historien av Donna Tartt eller nån av Anne Rices vampyrböcker, Nattens furste t ex) eller vill jag ha något jag sjunker in i och som får världen att försvinna (Harry Potter eller nån Stephen Kingbok)?

Eller ska jag helt enkelt ge mig på nån av de där nya böckerna som jag dumt nog har lagt bland de redan lästa, så att jag måste kolla igenom varje hylla för att hitta dem?

Fast jag är på lite Stephen King-humör, nått i stil med Staden som försvann(a k a Salems Lot) eller Jurtjyrkogården(som jag inte ens äger för jag är livrädd för den boken).
Han var bra då, i 'början'. Språket är bättre nu men skräcken var bättre då. Böcker som Drömfångare och Desperation är riktigt bottennapp, för kleggigt, för förutsägbart, för tråkigt. Fast Rasande Rose är underbar.

Eller ska jag ha en heldag med Barbara Cartland kanske? Riktigt tjafsig usel literatur men ack, så lättläst och så trevligt med det förutsägbara i att de alltid får varandra i slutet. Det är sånt man växt upp med; barbara cartlandpocketar inköpta på mackar på vägen upp till sommarstugan när jag läste mest hela resan på 14 timmar. Pappa som köpte flera åt gången för att få tyst på mitt tjat, de kostade 6-7 kr styck, på de flesta sitter prislapparna kvar.
Mina barbara cartlandpocketar har en egen hylla nu. Skulle jag märka hyllorna med något skulle de hamna under "Romantiskt tjafs och sex" tillsammans med de där usla Vita serien-böckerna som jag råkat fått med mig, jag vet inte hur, och de andra kassa böckerna i samma stil.

När jag gick B-kursen i litteraturvetenskap läste vi en artikel om sån här kioskliteratur. Det visade sig, stod det, att Vita serien-läsarna ser ner på barbara cartland-läsare.

Jag skrattar fortfarande till när jag tänker på det. Jag är väl något av en snobb; men det är inte bra litteratur. Det är lättsmält och jag läser en sån bok på max en timme. Att se ner på nån som läser det ena är att se ner på sig själv. Det är tjafsig litteratur om orealistisk romantik, det är inte bra.
Men det var roligt ändå, att den ena hemmafrun ser ner på den andra för att hon inte läser Vita Serien.

herrejävlars.


nu ska jag äta frukost och se om Harry Potter lockar mig idag.

En saga om...

Det är inte mig det är fel på.
Det vet jag ju. Men släpper man in monster i skallen får man inte bort dem.
Det är det att det inte var dags ännu.
Det kommer inte nån magisk superman in i ens liv vid precis rätt ögonblick och vips, så är allt uppklarat på en gång, och vips, så har jag disciplin att avsluta alla noveller och böckerna och vi skaffar en vovve och allt är skitbra i all framtid, amen.

Det finns andra sagor med.
De där när man träffar nån som man vill vara med och man kommer överens om att utvecklas tillsammans, come what may, och när man inte utvecklas mer väljer man att gå skiljda vägar.

Sen finns det sagorna när man gillar varandra och tänker att man ska vara ihop ett tag, men den ena av de två tycker de har rätt att behandla den andra illa, och trycka ner och bestämma över, eller bara frysa ut och ignorera. Jag har varit med om en sådan saga.
Eller snarare:
De händer mig hela tiden.

Men det är mest jag som tystnar när de kommer för nära, jag som rusar iväg efter att de sagt något helt åt helvete. Det är jag som känner i magen när det är dags att gå vidare, och jag går. Jag släpper taget, ajö ajö men kan jag få tillbaka min videofilm först?

Och en kväll nyligen hörde jag en ny saga:
Den om ensamheten som inte är ensamhet så länge man inte saknar en annan människa.
Den som talar om att det är kärleken som man blir kär i, inte i personen, för kärleken är bestående men människan föränderlig.
Den om han som gillar henne mer än hon gillar honom så att hon måste fly igen, in i tystnaden, även om de gillade att vara tillsammans hela tiden innan han sa det där fula om förhållanden och tycka om-andet.
Kom inte för nära, jag är bräcklig. Kom inte för nära, för då kommer du för nära. Kom inte för nära, du kanske ser igenom mig och min bluff om att jag är stark och oslagbar och trivs med livet.

Kom inte för nära. Håll bara om mig i tystnad.
Kom tillbaka, jag vill tala utan ord.
Kom nära, närmare, jag fryser så när du inte är här.

Råtthål

Min källare är ett råtthål. Det är riktigt illa, de har satt upp varningsskyltar för att råttgift är utlagd och nu när jag flyttade in var jag rätt glad att ha så pass mycket plats i lägenheten att jag egentligen inte måste ha nått viktigt där nere. Annars står det rätt säkert; den dörren tar man fan sig inte igenom. Fönster finns det inga.
Det luktar mögel i trappen ibland, som om luften nere i källaren plötsligt börjar röra sig och någonting drar med sig lukten upp.

och vad ville jag säga med det här nu då?

Jag minns inte, eftersom jag skrev de första raderna för över en timme sen och hann glömma bort det.
Men min källare är ett råtthål.

Nu minns jag: jag har alltid samlat på mig en massa skrivblock och nu när jag inte hittade några här uppe trodde jag att jag skulle bli tvungen att gå ner i källaren(vilket hade betytt att jag behövt ringa mamma, jag går fan inte ner dit!).
Sen kom jag på att jag har plastlådor i klädkammaren där de kunde vara.
Det är bara det att det är tre meter i tak där inne. Jag är en å sexti, give or take. När jag drog ner lådan som jag tror blocken är i så insåg jag att jag inte kommer få upp den igen.
Till det krävs det muskler.
Tyngdlagen är en satmara.

stäng av hjärnan

Nu är jag där igen.
Who am I kidding?
Att han var snäll igår var ju för att vi möttes på gatan, så han blev tvungen. Inte för att han ville träffa mig, så varför skulle han vilja göra det nu?

Ibland vill jag stänga av hjärnan. Fast det räcker med fem minuters doku-såpa så är man ungefär i samma nivå av aktivitet... Idag börjar det en ny dokusåpa, om dansare.
Det är nästan så att jag vill se alla de där som tror de kan dansa, men jag tycker så synd om dem!
Stackars stackars alla wannabe där ute.

och stackars stackars mig som har ont i magen.

Då lägger vi ner...

Behöver ta en promenad men nu börjar det känns som om att jag inte vill gå ute ensam. Speciellt inte efter att de där två svinen i parken frågade mig idag om jag ville ha sex.
Bara för att jag är kvinna så tyckte de att de hade rätt till det. För att jag gick förbi.
Jag blev inte rädd eller så, mest förbannad och funderade på om jag borde ha smilat mot dem och kommit så nära att jag kunde knäat upp kulorna i höjd med magen på dem.
Det hade i alla fall varit tillfredställande.

men plötsligt blev jag så medveten om det: att jag är kvinna och en del tycker sig ha rätt att döma en efter det, en del tycker sig vara i sin fulla rätt att se en som ett objekt.

Killar borde lägga ner det där porrtittandet. Det är inte verklighet.

Om jag ska vara ett objekt så vill jag ha en trigger och sprängas i ansiktena på dem. Den där tampongen med spetsen i ter sig inte som en alltför dålig idé faktiskt. Varför inte göra den laglig?
För att de som bestämmer är rädda att just deras offer ska ha en sån kanske?
För att de tycker det är ett vapen?
Well, gubbslem, när det är säkert att gå naken på gatorna vilken tid som helst på dygnet och man samtidigt är tjej:
Då lägger vi ner våra vapen.

Lapp

Fastsatt på boken sitter en gul post-itlapp. För en sekund hoppas jag att det står något spännande på den, som en budskap till mig själv från en tanke jag skapade för länge sedan.
Det står "Sätt TV-n på kanal sex för att kunna zappa med videokontrollen."

Ibland förundras jag lite över min egen fåniga hoppfullhet.

Ta tillbaka kontollen

Måste bara skriva två citat som jag funderar på ibland. En del saker man läser fastnar faktiskt, och jag skulle, om jag orkade, höja en knuten näve med en fjäderpenna i, om jag hade nån, och ropa någonting om makten i det skrivna ordet.

"Om vi ska kunna ta kontroll över våra liv och åstadkomma något av bestående värde måste vi förr eller senare lära oss att hysa självtillit. Vi behöver inte lasta över ansvaret på någon gudomliggjord andlig superman eller sitta och vänta på att Ödet ska knacka på dörren. Det som krävs är helt enkelt att vi tror på den kraft som finns inne i oss och använder den. När vi gör det och slutar upp med att imitera andra och konkurrera med dem, då sker det något."

(Benjamin Hoff - Tao enligt Puh 1996)

Från samma bok, nån sida längre bak:

"Pessimisterna här i världen, de som aldrig tar några risker, uträttar aldrig särskilt mycket, därför att de inte ser klart och objektivt på en uppkommen situation - de inser inte och tror inte på sin egen förmåga och försöker aldrig att med den övervinna ens den allra minsta risk."

Jag vaknade nämligen och undrade vem det är som har kontrollen över mitt liv. För det känns inte varje dag som om det är jag själv.
Så nu tar jag den tillbaka. Det finns inte något annat jag kan göra.


nu morrar min mage igen. Dags att äta frukost. Och ni andra som jobbar: trevlig lunch.

Storm

Jag och Magnus gick en promenad i blåsten. Det har blåst ner sanslöst mycket grenar längs med ån under dagen och kvällen, och jag som inte ens märkt att det har blåst. Skyddat här inne vid min dator har jag suttit och pratat med folk. Jag var visserligen en halvtimme på stan och satt utomhus, men på den halvtimmen märkte jag inte att det blåste så pass att det skulle ha orsakat så många nedblåsta grenar.

Magnus är kul. Han har en massa saker att berätta och även om det var första gången någonsin som vi träffades bara han och jag så var det väl inte några större problem att prata. Vi kunde ha gått längre men när jag kände allt fler regndroppar mot kinden så ville jag vända hem igen.

När jag lämnade av Magnus nedanför hans lägenhet och hade gått en bit längs med vägen till mitt hus ser jag något välbekant. Först fattar jag inte riktigt vad det är, jag vet bara att det är något jag känner igen.
Sen ser jag. Det är en stor svart hund och hans husse.
Det är T, sms-killen som jag varit helst schizofren mot i helgen.

Vi stannar och pratar. Han frågar hur det är med mig och jag vet inte riktigt vad han menar: 'Jo, det är okej. Det beror på med vad du menar (om du menar med allt det här att jag skulle kunna bli kär i dig och att du ignorerat mig av den anledningen, eller bara rent allmänt?)men jo, jag mår fint'. säger jag och ler.
'Jag är ju lätt schizofren så...' Jag himlar med ögonen.
Jag får en kram. Tafatt.
'Som om vi aldrig rört vid varandra förrut.' Skrattar han till och jag håller med. Sen pratar vi lite till. Jag kan inte låta bli att le mot honom och möta hans blick så mycket jag kan. Han ser ut som i fredags. Det känns som om det är längre tid sen sist vi sågs.

Hunden står emellan oss och som vanligt så gnider han huvudet mot och mellan ens ben för att klia sig under 'grimman' han har över nosen. Jag tar tag i hans huvud och kliar honom där under på en gång. Han slemmar ner mina jeans annars. Inte för att det gör nått men det måste vara drygt för honom att inte kunna komma åt det som kliar.

T och jag pratar lite till. Fler kramar. Sen märker jag att vi rör vid varandra hela tiden mellan kramarna med. Står nära så där som vi brukar. Brukade. Plötsligt blåser hans hatt iväg. Han hämtar den. VI säger hej då och kramas igen. Han stoppar in håret i hatten och jag säger nått om hårspännen.
Till slut drar jag mig iväg. Jag måste. Kram igen.
'Vi ses, jag hjälper dig med datorn nån dag, vet inte när jag orkar...' säger han.
'Det är bra. Du vet ju vart jag finns.'
'Ja. Hej då.'
'Hej.'
Jag vänder och går. Det känns bra.
Mer behöver jag inte.
Det stormar kring mig på vägen hem.

Hungerskramp

Jag vill vakna nu. Kom och kittla mig till liv igen.
Jag svälter ihjäl utan dig, Liv.
Alla färger är grå, alla ljud tystnar plötsligt.
Jag pressar varsamt in minnen mellan dammiga luntor, jag väntar stilla med ett ljus i mitt fönster.

Sometimes it be that way

...and I'm sorry I snuck up on you from behind
I'm sorry not all my love letters did rhyme
and I'm sorry that jesus died for my sins
I swear to god it won't happen again

Jewel - Sometimes it be that way


Det blev natt igen. Helgen är över, staden har tystnat. Jag lyckades få i mig lite mat och funderar på att sova men jag är inte riktigt klar än. Varför vet jag inte.
Klockan är fem över halv två. Jag har inte sett en levande människa annat än på TV på flera timmar. Alla jag pratat med på nätet sover.
Jag har bakat och diskat nästan allt.
Det kanske är dags ändå, att börja den nya veckan.
Man vet ju aldrig riktigt vad som väntar runt hörnet.
Vem vet. Jag kanske gillar något av det?

Amanda som jag nämnde tidigare i veckan hörde av sig idag.
Ni ser, det finns inga tillfälligheter.
Jag berättade att jag hade sett 'henne' flera gånger under de senaste veckorna och anat att vi skulle prata snart.
Hon är kvar i Uppsala, har inte så många vänner. Bor i en etta med sin kille som hon varit ihop med i säkert fyra år nu.
Hon visade ett kort på sig själv. På något år ser hon plötsligt så mycket äldre ut, dragen runt munnen har hårdnat. Jag som minns henne som ett leende. Det var hon som fick mig att börja med mina tygpåsar. Hon och jag som delade en cider på Kåren och blev drogade, hon och jag som läste varsin halva av böckerna på litteraturvetenskapen och ringde varandra en tre fem gånger varje dag och jag kollade på big brother bara för att inte ringa och störa henne mitt i det.

Hon saknade den tiden hon med.

...och ändå slängde hon så lätt bort det.

Ibland blir det visst så.
Sometimes it be that way...

en halv tanke

hundratals småfiskar precis under ytan, solblänk, vind i håret och jag tänker att när jag kommer hem så ska jag berätta om det för någon.
Helena ringer och berättar om allt möjligt, bland annat om en dröm som jag varit med i. Jag försöker minnas vad jag själv drömde; något om en syster vars man var otrogen. Och hur vi var häxor med egen butik och vi var tvungna att gräva en tunnel utan att en trollkarl fick se oss. Hur vi gav en blå mugg med änglar på i present till en liten pojke.

Jag berättar om tant- och gubbslemmandet som Jesper och jag pratade om och skrattade åt. Om T och hur komiskt det hela numera känns och hur jag under eftermiddagen sakta insett att det inte bara är min själ som sökt sig till hans, utan hans till min, att det är något vi kommit överens om, det är bestämt sen länge att vi skulle träffas nu.
Jag funderade vad min roll i det hela är och kom egentligen inte fram till något nytt; jag var hans tusende chans att börja prata. Och han var min.
Jag inser ironin i hur kassa vi båda är på att kommunicera. Jag skriver av mig. Han drar sig undan.
Jag undrar.

Ibland känns varje tanke som en halv tanke; jag skrapar på ytan. Under det översta lagret ligger en slags förlägenhet att finnas till; jag försökte förklara den för honom i veckan, det här att man ska ta plats och synas och höras, och hur man samtidigt ska kombinera det med att man inte vill vara i vägen, inte störa, aldrig tränga sig på.
Jag vet inte om han förstod.
Men han visste vad jag menade när jag sa att jag känner mig ensam bland folk, oavsett hur många av dem som är mina vänner.
Det är som om alltid tystnar, man stannar upp i sitt betraktande och känner hur hjärtat slår, hur man andas, hur ingen når in i hjärtats tomhet vad de än säger, hur de än försöker.

Det kanske var det enda som behövdes; någongång kommer han ihåg att jag vet vad han går igenom.
Jag har varit där.

te med håning

Fördelen med att ingen lämnar kommentarerer på mina inlägg är att jag kan inbilla mig att ingen läser dem, och att besöksantalet på sidan är bara de som snabbt klickar sig förbi snabbt på den där rutan uppe i hörnet 'next blogg' för att jag skriver på ett språk de inte förstår.


Jag mår bättre idag. Ja, det gör jag. Insikterna haglar.
Idag förstår jag inte varför jag överreagerade då på vissa saker ang. honom, och varför jag hakade upp mig på just honom.
Han är speciell, visst, men varför blev jag så ledsen över att han inte ville träffa mig. Eller såhär: vad är det med mitt liv som gör det så dramatiskt h e l a tiden, varför måste jag ha svar på en gång och varför måste jag vara kräkintensiv ibland och ibland svalt överseende och då rycker på axlarna åt det mesta?

Faktiskt så är jag lite full i skratt över det hela nu, måste jag vara en sån jääääävla 'drama queen' hela tiden??? Det är ju roligt men va faaaan, orka hålla på!

Jag vill fortfarande vara hans vän för vi hade kul, men det där med hånglandet får vi nog skippa ett tag.
Fast nu vill han nog inte ens vara vän med mig längre, inte när jag beter mig som ett sajko hela tiden och går från den ena ytterligheten till den andra.
Det förstår jag och det är väl lite svårt att förklara för honom hur jag sitter här hemma och skrattar till ibland, hur jag skakar på huvudet och tänker att Ja, den där Lena, hon allt lite galen hon men hon har väldigt sällan väldigt väldigt tråkigt.
Och hur jag sen skrattar till när jag inser att den där Lena, Hon är jag själv.

Men jag tror fortfarande att jag har rätt i det jag skrev igår: det är mer det spontana och humorn hos mig som lockar honom. Okej, låt gå för det. Det kan jag ju inte göra så mycket åt.
Men att jag inte kan hålla saker på en ytlig nivå?!
Samtidigt beundrar jag det hos mig själv, att jag vågar kasta mig in i saker hela tiden. Allt eller inget.
Det är bara mitt liv, på något sätt ordnar sig saker alltid. Spontan; jajamänsan. dumdristig; till en viss gräns.
Jag säger som Arthur i den tecknade versionen av Svärdet i stenen: 'Men jag klarade mig ju i alla fall'.


När man försätter sig i sådana här situationer mest hela tiden måste man fan bli en överlevnadskonstnär.
'UTHÄRDA ELLER DÖÖÖÖÖÖÖ!!!!!'
(ska uttalas med en överdramatisk touch i stil med nån shakespeare-karaktärs plågsamma död)

nu ska jag äta frukost, te med håning.
sen ska jag ta mig till min gamla ica-affär eller PRIX och köpa mix.
Jag tror jag cyklar, det är väder för det idag.

Aha... nej

Ja, så är det nog
Livet överraskar en bara till en viss del. Resten av vad som händer kan man räkna ut själv. Inga större Aha-upplevelser längre, inte vid min ålder.

Jag är cynisk av ensamhet


Äntligen har jag Goldfrapps skiva Felt mountain. Helt jävla underbar. Och wierd.
Ikväll, i min ensamhet med popcorn och film så gillar jag wierd.
Det får mig att skratta åt eländet och mensvärkarna.

Insikt med vassa kanter

Jag kom till insikt igen.
De är inte alltid så roliga, mina insikter, men jag förstår dem alltid, jag vet alltid varför de kommer;
Jag förstår den del av mig själv som måste sörja, men det går över snabbare för varje gång.
Jag är djupt tacksam för det.

Att komma till den här insikten idag kändes rätt tragiskt och trasigt ett tag. Men när jag reste mig och var på väg hem igen blåste det bort mer och mer.
Jag lät håret blåsa fritt, jag lät vinden svalka mitt ansikte;
Jag höll huvudet högt då jag inte har någonting att skämmas för.

Akta er, ni som går längs med ån!
Det ligger resten av illusioner där, en del med vassa kanter.

Jag måste göra det här för att överleva. Du förstår det säkert du med, om inte idag så senare. Jag släpper taget om dig nu. Annars krossar du mig.
Slutar vi inte ses kommer jag att träffa dig som vanligt, till större delen att vara som vanligt.
Jag kommer att skämta som vanligt men skämten kommer vara lite vassare, lite mer träffsäkra.

Jag sårar dig för att du inte förstår hur mycket du sårar mig.



Jag tänker att du kanske visst är lite intresserad av mig
men det är intresset av mig som den spontana roliga personen som kan säga vad som helst, och även gör det.
Det är nyfikenheten som lockar dig. Inte mig som person.

Jag är helt enkelt värd nånting bättre, någonting större. Jag är värd en orädsla och en nyfikenhet även för de mörka sidorna av mig.
Jag är värd någon som inte ser bort när saker blir svåra.

Sådana här sagor slutar aldrig lyckligt.
Det är alltid blod och tårar inblandat. Det är alltid någonting som måste dö för att någonting annat kan kunna ta sin början.
Jag måste göra det här för att ta mig vidare.
Men Älskade vän, det jag sagt tidigare är något jag fortfarande står för; du är stark, klok och smart, du är rolig och när du skrattar lyser hela ditt ansikte upp. Jag beundrar hur stark du faktiskt är, fast du inte vet det själv.
Du har ingen aning om vilket intryck du gör på andra människor.

Visst hoppas jag att du ska dyka upp igen, som tidigare, bara ringa på. Men jag vet att du inte gör det. Inte den här gången.
Livet överraskar en bara till en viss gräns.
Resten kan man räkna ut själv.


Därför säger jag:
Gå med gud. Vaya con dios.

Vi ses på vintergatan, med vingad själ.
/Lena

vuxet

Choklad till frukost är vuxet.
Att dessutom käka frukost halv tolv en lördag är, även det, jävligt vuxet.
Till det ska man läsa NEMI och kolla på nått fjantigt program på femman om kändisarna och hur mkt de spenderar på prylar, mat och bilar.

Jag funderar på att sova igen.

Förargligt

Idag på affären när en kvinna plockade bland paprikorna så ramlade det ner några på golvet.
Jag plockade upp en av dem för den hamnade framför mig, och hon muttrade 'Herregud så FÖRARGLIGT' medan hon plockade upp de andra.

Jag fattar fortfarande inte vad det är som är så pinsamt med att grönsaker ramlar ner av sig själv, det är ju inte så att det inte är bäddat för fall när de ligger på halvlutande bänkar eller?

Egentligen tror jag det är generationen hon är i.
Min mammas ålder; de där födda på 40-talet som uppfostrats med att saker är pinsamma, man ska inte prata för högt så att folk hör, man ska inte ha korkade outbildade barn, man ska inte ha ett äktenskap med sprickor i, man ska inte synas eller ta egentlig plats.
Och man ska verkligen inte ta en paprika så att det ramlar ner fem andra på golvet när tyngdkraften sätter in.
Sånt är ju synnerligen förargligt.



*****
Varför har jag inte börjat lyssna på Suede tidigare? Jag har ju alltid älskat hans röst. Samma sak med Pulp.
Dumt.
men som jag sa till nån idag på ett putslustigt sätt: Bättre sent än aldrig.

Jag hoppas jag inte gjorde tummen upp samtidigt.
Då skäms jag.

I Kina äter de hund?

Hemma

Ibland tänker jag att jag ska göra mig av med en massa av mina saker, att jag inte behöver det jag inte använder. Det känns ibland som om det är för mycket som bara ligger, som jag hittar när jag rensar och ska flytta.

Sen blir jag sorgsen.
Som om mina saker verkligen säger något om mig mer än att jag är sentimental och att jag vill ha en plats för alla mina saker, en plats att komma tillbaka till när jag är borta.

Egentligen handlar det bara om en plats att kalla hemma. En som är ens hem för all framtid, som man formas av och som man formar under tiden.
Och oavsett vilka platser man reser till ska man alltid ha det att komma hem till.

Men det enda hem man egentligen har är sig själv; man tar det alltid med sig, man bär sina finaste minnen däri, man kan plocka fram det när som helst, var som helst. Och vilken storm som än kommer, vilka årstider det än är, så står ens minnen orörda.

När du känner dig en smula ensam
när allting tycks fattas dig
Det är då du kan upptäcka
att när allt kommer omkring
det finns ett Du själv
(Shen Congwen)

uppenbart

När jag sitter och pratar av mig med Johan om att sms-killen plötsligt började bete sig väldigt underligt igår kväll säger han det uppenbara:

'Han kanske behövde skita och ville inte göra det hemma hos dig. Vart är toaletten hos dig?'
'Bredvid sängen.'
'Du ser! Han behövde nog bara skita men det kan han ju inte säga till dig och så tog du det som nått helt annat och nu när det hela är uppblåst till en gigantisk höna av en fjäder så kan han ju knappast säga sanningen "Jag var tvungen att gå hem och skita!"
Jag skrattar och säger att om det nu är så, så kan jag ta det som förklaring och säga att i fortsättningen om han måste på toa hemma hos mig så kan han säga det så sätter jag mig i rummet med teven på hög volym och musik på datorn.
Så är det problemet löst ganska snabbt och han kan stanna lite längre. Lättad loverboy och gladare Lena.

NEMI

Det är visst fredag idag alltså.
Det var som fan.
Den här veckan har gått snabbt som fan.

Nyss ramlade en ny Nemi-tidning ner genom brevinkastet.
Jag klagar inte.
Men jag tänker att det där med att det inte finns saker med varje tidning, som t ex klistermärken, är lite av en besvikelse. Det ligger väl kvar sen kalle Ankaprenumerationstiden (för tjugo år sen f ö).

nu MÅSTE jag äta frukost.

min bästa kompis jesper

är världens bästa Jesper. Igår frågade han om jag vill låna lite pengar (ja tack!) och sen fyllde han på mitt kontantkort med en hundring för att jag ska kunna smsa om det krävs(mest för att jag ska kunna messa min loverboy faktiskt).
Han är världens bästa. Tack Jäppser!


kvart i elva... dags att äta frukost eller?

ex - sex

Ibland kommer man att tänka på nån som man låg med för evigheters evgheter sen och sen ryser man av obehag och undrar HUR I HELVETE kunde jag ens tycka det var en bra idé?
Det var det nog inte heller. Men just då verkade det väl vettigt att göra.
Det är de där jävla kroppsfunktionerna igen. Sex och närhet och bekräftelse.

och då undrar jag ju lite hur jag tänker på min loverboy och mitt senaste ex K (som jag dessutom skulle ha barn med) om några år.

Det ska bli kul att se.

Rune och Gunnar

Grannen ovanför dammsuger igen.
De dammsög i tisdags, och det vet jag eftersom jag städade då jag med och tänkte på att deras dammsugare låter som fan.
De är kanske pedanter.
Jag borde bjuda ner dem hit efter två städfria veckor i min lägenhet. *hehe*
Sen klampar de med som fan.
Men annars är de bra. De grälar inte, knullar inte alltför högljutt och smäller igen sina dörrar lika högt som jag gör(annars måste man ju vrida på låset och det orkar man tydligen inte göra). Och så kanske de städar för att de ska ha fest. Hoppas inte, då måste jag fly fältet ikväll och jag har ingenstans att ta vägen.

Jaja, de är inte som Gunnar i alla fall.

Gunnar är nog död nu. Som jultomtegrannen Rune är. Rest in peace Gunnar och Rune. Ni var nog snälla men ni luktade ganska mycket bajs. Rune skrattade högt som fan och hostade och hade tjocka vidriga tånaglar och stekte allt han åt trots att han var för gammal och fet för det. Sen ramlade han, kom inte upp, och så dog han på sjukhuset. Han såg lite ut som jultomten.

Det gjorde inte Gunnar. Han var tunn och drygt påträngande och klagade på minsta knak i golvet och på att jag hade fönstrena öppna på sommaren för då blev det kallt uppe hos honom. När det var +30 ute.

Gunnar hade alltid matrester på kläderna och en gång ringde han på min dörr och hade stopp i toaletten och hade stoppat ner handen först men inte lyckats...så han staplade ner till mig och ringde på utan att tvätta händerna först.
Jag vet inte hur många gånger jag tvättade av min dörr och väggen intill och allt som han kunde ha tagit på med sina bajshänder.

Det var lite synd om Gunnar.

lovely head

Eftersom jag inte visste vad jag ville lyssna på för musik tidigare så satte jag ihop en playlist av alla de låtar som jag inte vet vad de är för några, som jag fått skickade till mig för att nån annan gillar dem, och nu hörde jag något helt underbart; gruppen heter Goldfrapp och låten 'Lovely head' och jag har ingen jävla aning om vem som kan ha skickat den till mig men jag vill ha mer.

utan slut

torsdag och anna väckte mig med ett sms
'jag är i stan vid tio, är det okej om jag kommer förbi då?'
det är okej
jag stiger upp och hinner inte ens äta frukost innan hon är här, medan jag tuggar i mig mina mackor torkar hon av skärbrädan efter mig och frågar om det är okej att hon plockar lite
anna kan inte sitta still
hon är lite trött på korkade släktingar och en kompis som stannar kvar hos en pojkvän som slår
jag förstår henne

medan jag fixar mig lite snabbt visar hon på imdb om söta skådisen som tagit livet av sig, som aldrig blev mer än 26
jag undrar vad det är i människor, och hur de behandlar varandra, som gör att det går så snett på bara nåra år att man vill ta livet av sig innan 20

jag gjorde ju inga försök innan jag var 18 men numera minns jag inte ens varför jag försökte
det var något med tomheten i magen och skriken som aldrig hördes
numera skär man i sig själv istället
det är inne, det går att dölja
någonstans måste smärtan komma ut: genom huden. huvudet och hjärtat läcker ut genom huden
jag tänker lite snabbt på Emil med sina skärmärken
på bröstet och armarna som hade bleknat och nästan var borta när han var 21

jag undrar när han kände att det fick vara nog

jag följer med anna till oru
det är inskrivning och jag vill följa med av nostalgiska skäl
se om jag missar nått, om jag har en plats någonstans där som jag inte har någon annanstans

det enda jag finner är min egen utanförskap
och min nya nyfikenhet
som alltid kommer jag på massor med saker som jag undrar om och vill ta reda på
men inte får svar på

kanske ställer jag fel frågor till min värld

jag köper en bok om genus och språk, ett häfte för 10 kronor
en ny penna av den där sorten som jag tycker så mycket om

och jag tänker att jag inte känner mig det minsta dum trots resttentorna och flyendet och den ständiga utanförskapen och brottet mot samhällslagarna om hur en duktig flicka ska vara

det här är bara den väg jag valde att gå
medvetet eller omedvetet

Curry

Jag gjorde nyss den mest underliga av upptäckter: jag sniffade mig under armen och det luktar curry.

pank och arbetslös

Jag är pank innan lönen ens har kommit, när hyran är betald har jag 400 kr att leva för och de andra räkningarna lär ju knappast bli betalda.
Jajävlars, det här ska bli intressant.
Det är vid sådana här tillfällen man önskar sig en 'sugar daddy' eller bara fick en gåva från nån snäll en med ett överskott av pengar, nån som tycker att 3000 kr är en piss i östersjön och som säger 'Lena, eftersom du är så underbart charmig och alltid har kloka saker att säga så får du de här pengarna. Du kan betala tillbaka dem när du vill, om du vill. Amen.' och så slipper jag vara hungrig och må pissigt.

Så imorrn ska jag ringa de företagen som vill ha pengar av mig och smila och le och säga 'Hej, skulle jag kunna skjuta på den här räkningen en månad eller så, det vore finfint!' Sen kommer jag att ligga hemma med ångest och känna mig som en låg människa - som inte skaffat jobb i en universitetsstad där arbetslöshet är fånigt hög och därmed betalar skatt och GÖR RÄTT FÖR MIG på samma sätt som alla andra normala människor gör- och därefter kommer jag att börja sova mycket längre för att bara behöva äta en gång om dagen och genom det spara på maten.
För det är så det blir.

Och jag vägrar ringa och tigga pengar av pappa för jag gjorde misstaget att ringa dem hem igår för att fråga om nått enkelt och han började med sitt vanliga snack 'Har du sökt några jobb då du vet att man måste vara framme och söka jobb och fråga AF de kan hjälpa dig'

Efter det blev jag helt nere och tänker inte ringa dem igen på väldigt länge trots att mamma fyller år, men jag kan ringa henne på jobbet.
De har en förmåga att få en att känna sig helt jävla värdelös och varför ska man umgås eller prata med dem när man har lite problem att stanna uppe som det är.

[Ä, fan, ge mig knark och piller, jag vill vara borta ett tag.]

Idéerna är det ingen brist på: jag vet vad jag vill göra. Jag vet bara inte vart jobben finns, vad företagen sysslar med.

Idag när jag var på bibblan(vet fortfarande inte vad jag ska läsa för bok) kändes det som om jag ska ringa upp nån på kommunen och fråga hur man startar olika projekt, kulturella saker då, bara för att se vad som finns. Nu väntar jag mig kanske inte att nån ska säga "Jamen det är klart du ska vara med här!" utan jag ska bara kolla lite.
Sen tänkte jag på det där att det är så många som mår dåligt men att ingen lyssnar; och vad man skulle kunna göra för dem.
Plus att det finns en massa djur där ute som avlivas för att deras husse och matte kommer på för sent att de är allergiska och inte kan behålla djuret så de avlivar dem, så man måste ju kunna fixa en slags sluss där man tar emot djur och slussar dem vidare istället för att de bara mördar dem.


Jag kan bara inte komma ifrån den där känslan att jag på något sätt driver ett eget företag, nån slags spindeln i nätet-förening, med en kompis. Det är kulturellt iallafall. Den tanken kom för några år sen och går inte bort, den ligger tryggt där i magen och bubblar till av skratt ibland.

nu ska jag äta.

fågel

min lilla fågel ser så gammal och vek ut plötsligt, han kvittrar lite nu när jag tvingade ut honom eftersom jag ska städa i buren. Jag satte fram ett bad till honom och tittar närmre på honom.
Det ser ut som om han har fått rynkor runt ögonen.
Som om han har gett upp.
Inne i mig ger jag honom tillåtelse att lämna mig när han vill.
Men inte just nu. Inte ännu.

Han vill verkligen inte bada, jag klappar honom med lite vatten på bröstet men han protesterar lite svagt och drar med näbben mot mitt finger, sitter på kanten av badet och pratar lite.

fulbloggande

jag sparar fler och fler inlägg som drafts och vet inte om jag ska publicera dem här eller inte.
Inatt skrev jag ngt om tomhet och kärlek.
Nyss om att jag vill hångla med sms-killen. Inget av dem passar min nyvakna sinnesstämning så jag sparar dem till senare.

Eller jo, hångla vill jag ju göra såklart, men är det okej om jag äter frukost först? Vi kommer nog inte ses idag ändå, kanske fem minuter inatt, fem minuter som vi knappt hinner prata(eller hångla) på för hans hund är med och den vill ha massor med uppmärksamhet, så vi sitter nära varandra i soffan och pillar med varandras fingrar och kollar på hunden. typ så.
Vi kanske borde ses utan vovven nån dag snart...

Hur som helst så ska jag ut och cykla med en intillspringade P snart, och jag är mitt i frukosten. Jag är jävligt osocial idag men om jag börjar stanna hemma sådär blir jag snart värre så det är bäst jag är ute bland folk varje dag.


Jag ser Amanda överallt. Det är ju inte Amanda på riktigt då men tjejer som påminner jättemycket om henne. Har sett Amandorna i säkert två veckor nu och börjar fundera på om det kanske är så att jag ska höra av mig till henne, till den riktiga Amanda.
Jag vet inte ens om hon är kvar i Uppsala. Det är hon nog, hon skulle läsa nått program så hon har nog just börjat plugga igen.


Plus att jag drömde om Lina inatt. Hon pluggade tillammans med Amanda och mig. Lina är en falsk slyna. I drömmen hittade jag hennes plånbok men reagerade inte över namnet som stod överallt innan jag vaknade. Det enda jag tänkte på i drömmen var att hon hade massor med andra människors id-kort.
Det är kanske inte så underligt med tanke på att jag vet att hon är en two face och beter sig helt shizofrent.
Jag tycker lite synd om henne och hon skulle avsky att jag gjorde det.
Jag måste erkänna att det ger mig en viss tillfredställelse.


något fräser i köket. Katt? Vatten på varmt platta?
Hm, mina ägg är nog gröna nu.

sweep me of my fucking feet

Inte är den jag den som gillar att jaga heller. Om nu 'jaga' är rätt ord för att benämna det hela med.
Nej, jag vill bli totalcharmad och road och intresserad och diskutera djupt och kunna berätta känsliga saker, jag vill bli blixtförälskad och aldrig riktigt svalna. Jag vill ha hela kittet, hur pinsamt det än må kännas när jag tänker på det innan.

Sweep me of my feet, kom igen!

teori

min teori om att mina försvunna knivar ligger bakom lådorna visar sig stämma och när jag ska sätta tillbaka alla kökslådor på plats igen ser jag att det står 'DICK' med röda tryckbokstäver på baksidan av en av lådorna.

jag vet inte varför det kommer mig att skratta så mycket.

om jag hade pengar

Vad ska jag ge min mamma i 60-årspresent? Jag är pank och utan idéer och det som vore bäst är om jag kunde tillverka det själv på en vecka på en kostnad av kanske 50 kr.
Om jag hade pengar skulle jag ge min mamma en kryssning eller en resa till Grekland.



Man ska göra det man är bäst på,det som man tycker är så roligt att tiden bara försvinner när man gör det; det är vad man kan tjäna mest pengar på.

Då borde jag alltså; skriva. Diskutera med människor. Jag gillar att prata med folk med. Vad kan man jobba med då?
Det är rätt kul att prata en del i telefon med. Tydligen har jag minne för namn och ansikten och nummer och har en förmåga att alltid lyckas skaffa vänner och länka ihop folk på olika sätt...
Dessutom läser jag skitsnabbt och älskar böcker.

Men vad ska man jobba med då? På nån kurs jag gick för några år sen sa nån att jag borde bli radiopratare/ agent till artister/AD-assistens/författare.

Jag vill hellre bara få en enda träff.
Det är för mycket att välja mellan annars.
Och det där med 'författare' kom inte som nån större överraskning; det bestämde jag mig för när jag var fyra.

Att sälja sig billigt

En gång frågade jag bara helt apropå ingenting en tjej på lunarstorm hur många läsare hon hade på sina dagböcker. Flera hundra varje dag sa hon. Sen skrev hon:
'Det är för att jag har sexanspelningar med i rubriken, det funkar skitbra. Folk läser ju i allafall, det är ju meningen.'

Jag minns att jag tänkte att det är att sälja sig billigt. Att jag hellre har färre läsare än en mängd läsare som sitter och halvrunkar vid datorn och läser ens inlägg för att man KANSKE skriver nått om sex som det kan de tända på.
Jag minns att jag dessutom tyckte hon verkade ganska korkad. Glättig.
Hennes dagboksinlägg hette alla nått med 'slick' och 'sug' och 'sex' fast när man kollade på själva inlägget så var det glassar hon slickade på och 'sex bullar hade hon käkat när hon fikade hos polaren' och 'sug på den du gubbjävel'.
Falsk marknadsföring?

Och varför alla dessa sexanspelningar för att få uppmärksamhet?
Är all uppmärksamnhet bra uppmärksamhet, och därför måste man anspela på att man är en korkad lättfotat bimbo?
DET är att sälja sig billigt.

Jag tycker lite synd om alla de människorna där ute.
Kvinnorna mest, som tror de är något bara om de är ett bra knull för mannen.
Någon som män kan runka inuti.

I helgen var jag på Pastabaren här i stan och vi delar bord med två tjejer i 20årsåldern som pratar sex hela tiden. Högt. Med varandra. Så att alla kan höra.
Jag kan ju inte låta blir att höra eftersom de sitter intill mig vid samma bord.
Sen ropar de dit en passerande kille som jag inte tror de kände innan men som givetvis nappar för han är ganska vanlig och inte så tuff och tjejerna är ju bimbos och de ylar ju dessutom om att de har sig själva på film, vill han se?

Det är klart han vill.
Så han sätter sig jättenära den ena hårt blonderade tjejen.
Och sen så visar den andra tjejen, även hon hårt blonderad och med ögonbryn som streck i pannan, en film hon spelat in på sin videokamera.
På sig själv.
När hon strippar.
Jag ser inte filmen själv trots att jag sitter bredvid men de kommenterar ju själva hela tiden 'Där är jag, kolla min piercing, snygg va? Men guuuuuba vicken stor rumpa jag har'
Den vanliga killen mitt emot mig stirrar och gapar och jag tänker
'Jaha, snart välter väl bordet, han kommer inte kunna resa sig på en timme efter det här. Smakfullt.'

Jag har god lust att säga till honom att han inte kommer få sig nått alls.
Jag har god lust att sätta igång en diskussion med de där tjejerna och fråga om de vet varför de säljer sig så billigt.
För de gör ju det tyvärr. Det är tragiskt som fan.

Jag misstänker att de skulle komma med svar som 'men du är ju ful så du ska hålla käften!.

Det är kanske inte riktigt vad jag anser vara bra argument.
Så jag håller käften och gör nån suckande min mot Elin på andra sidan bordet. Elin skrattar, jag tror hon förstått precis vad jag tänkte.
Ja,Herrejävlar.
De satt kvar när vi gick.

Igår när jag skulle gå och handla ser jag den ena tjejen igen. Hon med ögonbryn som streck i pannan. Hon är på stan med sin mamma.
En elak del av mig vill gå fram och fråga om inte jag också kan få se den där strip-videon med henne, hon kan få betalt!
Bara för att jag vill se hur hennes mamma reagerar.

Givetvis håller jag käften.
Givetvis tänker jag så snart jag tänkt den elaka tanken att det är helt under min värdighet.
Men tanken finns ju där ändå.

..och nu tycker jag bara synd om dem båda och tänker hela tiden på det där att vara nått som männen runkar i.
För det är ju så en del killar har sex.
De älskar inte med kvinnan. De runkar inuti.

Saker på marken

PRIX luktar illa. De bygger om. Killen framför mig i kön sa att de skulle hålla på till november. Trevligt. Jag ska försöka undvika stället alltså. Men fågelgodis hade de i alla fall. Så Isis har käkat. Duktig pippis.
Själv är jag hungrig som fan.

Det konstigaste jag hittade på marken idag:
En bit med texten 'ig' från sån där kylskåpspoesi. Den dyra varianten som är tjockare än de där för 39 kronor på Panduro.
Jag måste säga att jag undrar lite hur den hamnade ute på gatan. Det låg bara en enda bit 'ig' där så det är ju ingen som roat sig med att kasta dem från ett fönster eller så.
Mycket underligt.
Givetvis plockade jag upp ig-et och la det i byxfickan. Ska sätta det på min kyl. Ändelser kan man inte ha för många av.

Idag har utbytesstudenterna traskat runt i korviga led på stan. En amerikansk kille hamnade efter i ledet och såg jättevilsen ut ett tag.
Synd att han hittade dem, annars hade jag kunnat hjälpt honom... Min engelska är ju bedrövlig men jag kan le istället.

Föresten läste jag ett citat idag som var i stil med 'En del personer är charmiga för att dölja hur desperat de behöver andra människors uppmärksamhet.'
Ja, kanske det. Men de är ju hur som helst charmiga så det är okej.


Senare: Här är hela citatet.

"Alla charmiga människor har någonting att dölja, vanligtvis deras fullständiga beroende av andras uppskattning.”
Cyril Conolly

Usel matte

Jag är en usel djurägare inser jag plötsligt när jag hittar en inköpslista från förrförra veckan där jag skrivit" fågelgrejer" på. Gissa om jag kom ihåg det.

Nu har han ju mat, frukt och frö, sötnosen och dessutom äter han skitdåligt(han är en undulat på sex år som är stel i benen. Varje morgon när jag vaknar numera är jag rädd att han inte ska sitta på sin pinne i buren...) och jag är jätterorolig för honom men nu ska jag köpa fågelgodis och se om det är bättre: såna där fröpinnar med honung och hirskolvar och andra mutor.

Det är bara det att alla butiker har ett uselt utbud på fågelmat och dyl. Det finns hyllor med kattmat och sen några paket fågelfrö i ett hörn tillsammans med inplastad halm till kaninburar och saltstenar.
Som fågelägare är man lite förtryckt.
Är man utan bil får man snällt hålla sig till Icaaffärerna.

Jaja, de har ju i allfall Trill.
Av alla fåglar jag haft (fyra, eller är det fem kanske?) är det inte en enda som gillar Trill (fågelmatsmärke, de där skrikgröna kartongerna). De petar bort hälften av fröna. Så nått fel är det nog.

Som ägare till en allt äldre undulat som ibland hoppar lite fel och hamnar på golvet och ser ut som om det var meningen att han ska hamna där (och vad är det för idioter som säger att djur inte har personligthet. SKAFFA HUSDJUR FÖR FAN!) så oroar man sig mest för att han inte orkar flyga längre. Att han kanske hoppar fel och bryter nått.
För att han inte orkar tvätta sig lika bra.

Fast han är fortfarande rolig som fan och går i gång på DiLevas 'Naked number One' och vissa Type 0 Negative-låtar och på delfinsången på mitt meditationsband.
eller så sitter han bara där och muttrar och vägrar äta när jag sätter dit mat utan väntar tills han tror jag tittar bort.

nä, nu ska jag till Ica, och sen till PRIX och finns det inte fågelmutor där så får jag väl gå till den där vidriga djuraffären, där djuren ser ut att ha lepra och mår pissigt som fan, och köpa nått där.

Fortfarande ingen höst ute.
Men insekterna börjar dra sig inåt husen nu. Det är finfint. Fast spindeln i köket är borta från gardinen och jag är, om möjligt, mer paranoid nu för nu kan den ju vara precis var som helst. Jag sneglar på väggar och tak hela tiden och ångrar att jag inte dammsög upp den. Är jag feg eller är jag schysst?

Que bloggräknare?

Alltså; jag är ju lite nyfiken, men en sån där räknare till bloggen, vart hittar man en sån och hur lägger man in den och..? Ja, och så vidare.
Behöver jag en sån? Tänk om jag har färre läsare här än vad jag har på mina dagboksinlägg på de olika sajterna? Ska jag reagera med skeptisism eller vara nöjd och fortsätta skriva fritt och skita i vad folk tror de vet om mig: de flesta saker har vi säkert gemensamt ändå så mig skrämmer de inte.
Eller tänk om jag har skitmånga läsare(yeah, right!) och får jordens skrivkramp (ja, DET lär ju hända) och tycker jag måste skriva intressanta inlägg om större saker och allt misslyckas och...
Näääääe, det tror jag inte på.


Igår läste jag ut 'Valarnas sång' och jag tror det bidrog en hel del till nattens stora sorg. En bra bok men så bedrövligt, nu måste jag läsa nått kul istället, som motvikt. Eller se en bra film.
Eller läsa nån tidning på nätet, de brukar ju ha en tendens att sprida ren hjärtsalig glädje.....

Till T

Du sa att jag får skriva vad jag vill om dig här, det är upp till dig att välja att läsa det eller inte.
Jag tänkte i allafall försöka mig på en offentlig förklaring till det hela underliga:
Förlåt, jag trasslade in mig i nån våt dröm, men nu är jag vaken igen.
Vill du fortfarande bli min vän?

Ja, jag vet, jag sa väl en massa pinsamma saker i fyllan, ignorera dem. Du märkte av min svala ångest igår antar jag.
Men de flesta frågor jag ställer är för att jag är genuint nyfiken på dig: vad du tänker, tycker, hur du agerar i olika situationer, varför du gör det du gör.
Ja, det är nog grundfrågan: Varför?

Och nej, jag tar inte saker personligt. Inte egentligen. Det är svårt att förklara; det ligger nån slags universell känsla i det hela, att låta en del saker rinna av en.

Och från och med nu ska du alltid alltid få en kram när vi ses och när vi säger hej då. Okej?

Vi kan börja om lite igen; Hej, det är jag som är Lena. Jag har sett dig förrut nånstans. Kan vi inte kolla på film eller nått nån kväll? Jag låter dig poppa popcorn i din kastrull och lovar att inte skryta över hur bra min popcornmaskin är(det är den!). Fast jag vill välja filmen!

Jag tror inte du själv har en aning om vilket intryck du gör på folk, har du?
Jag vet hur du kommer svara. Du kommer att le lite, kanske lätt generad, sen säga: "Ähum, eh... Nej."
Dina svar är sådana. Kroppspråket har desto mer att läsa av. Det är därför jag inte vill diskutera nått med dig över nätet; man missar hälften av svaret.
Men du föredrar det säkert eftersom det ger dig mer tid att formulera dig.
Jag kan vänta på svaren i verkliga livet med. Du ska få se.

ångervred

Pia nämner den mest uppenbara sanningen av alla och jag tänker att jag vill fly igen. För att jag måste. Det kanske stormar till i mig om jag släpper taget.
Jag vet inte hur jag ska hejda det.
Det skrämmer.
Plötsligt är jag inte så modig längre. Inte när det gäller det här. Jag tystar mig, slutar höra av mig tills det klarnar.


Ibland tror jag att jag har astma för att jag inte vill andas längre, för att kroppen andas utan att jag behöver bry mig och den andas för att leva men jag vet inte om jag vill leva, så jag ser till att inte kunna andas.
Jag är faktiskt inte riktigt säker på livet.

söndag 21.8.05

Spindeljäveln sitter kvar i köksfönstret, fast nu har den flyttat sig till den andra gardinen, på framsidan, så att jag ser den varje gång jag går in i köket.
Jag inser plötsligt att jag inte vet vad spindlar äter, inte de där spindlarna i alla fall. Sms-killen(jag fortsätter kalla honom det, ja) sa att det är lyckospindlar. Men om jag mosar den kanske jag får regn och höst snabbare?

Jag är trött som fan och ska sova, somna iväg. Boken jag läser gör mig deprimerad men jag måste läsa vidare, även om jag inte förstår det jag läser helt och hållet.
Jag funderar lite över vad det är som driver människor att fortsätta. Som i boken 'Valarnas sång'.
Jag funderar lite på vad det är som driver mig själv.
Jag tror det är nyfikenheten. Dramatiken, känslorna, människorna, möjligheterna.

Nån jag känner som är deprimerad pratade med mig om det där att inte orka resa sig ur sängen om mornarna och inte orka leva.
Jag sa att jag förstår det där rakt av. På mitt eget sätt.
Men på vännen min låter det, dock outtalat, som om det skulle ligga en skam i att söka hjälp och behöva prata med nån okänd om hur man känner och tänker.
Jag sa att det är de som äter piller som är de vettiga: de ser världen såhär sjuk som den är. De som aldrig varit deprimerade, som inte knaprar piller, är de som vägrar se, som orkar leva här för att de vägrar se.
Jag vet inte vem som är optimist; we or them?
Mitt sätt att tala med okända är det här. Jag skriver. Jag tror jag väldigt sällan talar på samma språk, med samma ord, som de jag använder här.

Jag tänker att jag nån dag snart måste säga till honom att man söker hjälp för att man vill leva.
Inte för att man vill dö. Att knapra piller för sin överlevnad är att knapra piller för sin överlevnad.
Du vill leva, varför skulle du annars vara ledsen över livet?

spindel

Jag trodde jag hade kommit överens med gudskraften/vad det nu är att jag INTE VILL VETA NÄR JAG HAR SPINDLAR INOMHUS men nu fick jag se en på min gardin i köket och kommer inte våga röra gardinen eller sitta på den platsen på lääääänge, även om spindeln försvunnit. Ja, det kommer säkert ta över en vecka innan jag vill dit igen, stackars mina blommor, de får inget vatten alls då.
Jag trodde jag var överens med henne/vad det nu är att det är okej att ha en spindel inne men då vill jag inte VETA OM DET.

fan, hoppade tillbaka två meter, ryser fortfarande och tappade matlusten helt nu. Jävla white trash-insekter....

Det där om ensamhet

Jag vill hitta på nått idag, men vet inte vad. Vill ha nån annan människas tankar och idéer, någonting nytt. Jag vill ligga i skuggan under nått träd och slippa den där jävla solen och prata med nån medan jag ser upp mellan grenarna och kommer fram till saker om livet.
Igen, och igen.
Jag vill stå vid vattnet och se ut över ytan och tänka på hur jag ska kunna beskriva vatten för nån som aldrig sett det. Hur beskriver man havet för den som aldrig stått vid kanten och sett det? Hur beskriver man en vattenyta det blåser på för nån som är blind?
Jag har funderat på det där i några veckor nu känns det som.


Jag minns i början när jag bodde i v-ås och nyss hade flyttat ensam. Jag pluggade då och under veckorna hade jag det jätteroligt, vänner överallt, alltid nytt, alltid nån att prata med.
Men framåt fredagseftermiddagen försvann alla, det var för att det fanns pojkvänner och hemresor och utgång med andra kompisar.
Framåt fredagseftermiddagen kom ångesten; hela helgen låg framför mig, tre kvällar och två dagar där jag skulle underhålla mig själv.

Jag har nog aldrig varit så ensam som jag var då.
Jag hade glömt det, men för några veckor sen kom minnet tillbaka, en ensamhetsrädsla dök upp: Vad gör jag här? Varför är jag ensam i en stor stor stad igen? Hur var det nu man gjorde för att få vänner, jag minns inte riktigt; vad var det man sa, hur började man prata? Är det så att man måste ha gemensamma nämnare för att bli vänner?
Hur får man dem att bjuda in en utan att man ska behöva känna att man tränger sig på? "Är det säkert att du vill att jag kommer med för min egen skull och inte för att du tycker synd om mig som är ensam?* För den tanken kommer ju ändå på ngt sätt. När man känner sig liten och vilse.
Jag avskyr att tränga mig på.

Sen kommer styrkan tillbaka, den där andas fritt och skratta högt-styrkan. Den som alltid bor i magen, den som tänker att nu hinner jag göra det där jag tänkte på tidigare, sjunga mig fri från mig själv, skriva, läsa, kommentera fåniga saker på teve med en suck och ett irriterat MEH! följt av muttrande över reklam och förtryck och fjantiga konsumentsförväntningar.

men om man verkligen verkligen inte vill vara ensam just den kvällen eller natten så sitter man mest och väntar på att tiden ska gå.

SAMTIDIGT måste jag säga att jag minns att jag vissa helger verkligen ville vara ensam. Jag stod inte ut med folk, jag ville på något sätt vara ensam med mitt eget huvud.
Jag tror det var under de helgerna jag kom på de flesta av mina novellidéer.

Skillnaden ligger väl i tvånget. Att inte kunna välja.
När jag tänker på alla ensamma människor, de som är verkligt ensamma och inte som jag som i alla fall har vänner och bekanta lite överallt; det är när jag tänker på dem som inte har nån alls som jag undrar vad jag kan göra för dem, vart finns de någonstans, hur hittar jag dem?
Det är lite därför jag blir så sorgsen av sånger som 'Elinor Rigby' och 'Till dem ensamma'.
För jag vet att de finns där ute.

Bok

Dagens inköpta böcker: Nina Holmkvist 'Kostym' och Umberto Eco 'Baudolino'.
I Wadköping har de ett antikvariat, med pocket för tio kronor.
Pia och jag brukar alltid säga att han som har butiken är fin. Det är han. Fast han är mer Pias smak än min.
Jag pratade lite böcker med honom idag - det föll sig av nån anledning naturligt....- och sa att det är en av de sju dödssynderna att göra sig av med böcker som han sa att han gjorde.
Jag skulle aldrig göra mig av med en bok, oavsett hur illa jag tyckte om den.
Jag skulle ställa den nånstans där jag inte ser den bara.
Jag är bokrasist. Jag vill ha mina fina bra böcker på en plats, och de jag inte gillar lika mycket hamnar längre ner. Jag placerar dem efter hur jag känner inför dem. Ingen bok är lika under Lena-gudinnans granskande öga.

Fredags-ensamhet igen

det är tråkigt att sitta ensam online, men de senaste dagarna har folk ramlat in vid just den här tiden så jag väntar väl lite till.

Ibland kan jag drabbas av nån plötslig ångest över att återigen bo i en stad där jag känner väldigt få människor bra men är bekant med många väldigt ytligt: det är många kvällar som jag är helt ensam och de kvällar man inte vill vara ensam är alltid tyngda med en djup ångest och jag måste sjunga mig fri, med hög röst.
Jag vill inte vara den som tränger mig på heller; jag vill bli inbjuden, medryckt; 'Det är klart att du ska vara med. Ingen fest utan Kasper!'

Det är fredag, och bara det ger mig ångest; måste hålla mig borta från stan och alla undernärda popsnören idag.
Var på Oset igår, det var skönt men ganska tråkigt. Måste hitta en ny plats att gå till. De som cyklade förbi mig undrade nog över varför det satt en tjej i linne på ett bord, med benen i kors och pennan i högsta hugg. Jag stirrade lite på dem över kanten på solglasögonen. Log mot de som såg ut som om de kunde le tillbaka.
Jag tittade på änderna och den där svarta tofsprydda fågeln som dök efter mat. Ibland kom en båt förbi, eller cyklar. Fåglar strök förbi i närheten. På avstånd hördes motorljud.
Jag hittar ingen plats utomhus som är riktigt riktigt tyst.


Jag har små blåmärken på armar och ben, som om någon nypt mig. Nu har jag ju ganska lätt att få blåmärken men det här är löjligt många. Nu är jag ju ibland extremt klantig och slår mig hur som helst men jag minns inte de här märkena alls. Jag brukar trycka på dem för att minnas smärtan, då minns jag även hur jag fick dem. Det funkar inte nu, men all annan smärta genom åren hugger snabbt till i mig istället, och ebbar lika snabbt ut.

Jaha. Det är en sådan dag alltså.

att resa

Redan innan jag vaknat känner jag av det här rastlösheten, den ligger i magen när jag sakta inser att jag lyssnar på något ljud utanför, när jag sakta inser att jag känner kroppen, jag har trasslat in mig i täcket som om det vore en älskare, bakifrån och in mellan benen, upp över bröstet. Halsen lämnad fri. Jag känner kroppen, hör ljuden och i magen dunkar rastlösheten vidare. Jag har vaknat och jag är inte säker på att jag vill vara vaken.
Sol utanför, det faller in ljus över hela rumsgolvet.

Jag tänker på de små resorna. De korta effektiva. De i tanken och själen; en plötslig insikt, en känsla som mjukt hugger i bröstet. Nu är jag ny, aldrig som tidigare. Och jag tänker att man alltid alltid är på väg någonstans.

en tjuv i natten

Jag vägrar vara den som analyserar och har sönder saker med tankar och säger sönder saker med ord. Jag har roligt. Jag har nån som vill vara nära mig för min egen skull. Och det räcker för mig ett bra tag framöver. Han är värsta kicken för mig och jag förväntar mig inget mer än att han är som han är. Förvirrad men charmig som satan, närvarande, söt och leendes.
Han, som smiter hem som en tjuv i natten, lämnar många leenden och kyssar på mina läppar och jag är fullkomligt nöjd med sakers ordning som de är.

god natt världen. Nu ska jag sova.

Påhittat?

Kompisen K har aldrig hört utrycket ´'the hand that rocks the cradle is the hand that rules the world'.
Har jag hittat på det eller finns det uttrycket på andra sätt än i mitt huvud???

Skitsnack

Alltså, det är väl bara jag, men jag blir nästan lite road och glad av att folk snackar skit om mig; för det kan ju bara betyda att mitt liv trots allt inte är så jäkla trist som jag ibland tycker.
Det måste ju i alla fall vara roligare än skitsnackarnas liv om de inte har nått vettigt att säga om sig själva men istället pratar om mig och mitt?!
Så: mitt liv är intressant, och jag blir dessutom road av det hela. Schysst deal.

Cool

jag sjunger med till låtarna på min playlist och märker att jag har jordens whiskeyröst nu när jag inte pratat med nån ännu.

jag är så jävla cool.

Morgon

...det här är en av alla mornar där man är tung i huvudet redan när man vaknar, när vädret utanför är minst lika tungt och grått, och man dröjer aningens för länge med att göra frukost för att man ska må bra av det.
det här är en av alla dessa mornar när man undrar vad som ska få dagen att gå, vad som ska bli dagens andra färg, eller om det bara kommer att vara grått.

det här är en av alla dessa mornar när man inser att det här är ens liv, och yrseln beror på att man kanske inte vill veta eller kanske inte orkar ta itu med det. det här är en av dessa mornar när man inser att orsak och verkan i hög grad funkar i ens eget personliga liv med, och man är inte säker på att man gillar det.

och det är en av dessa mornar när en kopp te, perfekt komponerad av mig själv, och två mackor med ost och synen av olästa böcker som ligger och väntar på mig på bordet plötsligt lyser upp hela dagen; det här är mina val och mitt liv.
det finns saker att göra, visst, men jag väljer själv. jag väljer mina dagar och mina drömmar själv.

tanken på att jag förmodligen får träffa sms-killen i eftermiddag gör ju inte dagen sämre heller.

tråkblogg

Jag har tråkigt.
Jag vet inte riktigt varför och vad som skulle kunna göra mig uppåt igen. Gjorde jordens playlist på datorn men den enda låten som muntrade upp nu var Common people.
("I can't see anyone else smiling in here...")
Jag har tråkigt.


Nä, nu vet jag. Jag ska måla naglarna. Det tar tid och jag har en massa roliga färger. Sen kommer jag till slut att ta bort allt och välja en enda färg, som svart, eller turkos och om några dagar kommer jag ha tröttnat men vara för lat för att ta bort det så jag kommer att pilla bort det och mina händer kommer se ut som värsta white trash-händerna med trashigt flagnad färg.
På en fest en gång sa nån att det är punk.


Och rökelse ska jag elda.
Tända ljus i köket ska jag också så att jag när jag kommer ut dit igen om någon timme och mörkret faller kommer ha mysljus där.

Kanske gör jag te och mina naglar kommer hindra mig från att hålla muggen i handtaget utan jag måste ta tag med båda händerna runt om.

När andra människor håller muggen så blir jag alltid oförklarligt nostalgisk. När jag själv gör det känner jag mig som en poet. Men det är nog den enda gången.

Mitt ex K höll muggen sådär när vi fikade i början, jag hade skrivit ner det i min dagbok. Nu minns jag inte längre vad han och jag någonsin talade om.
Men jag minns händerna runt den där mörkblå muggen, vi satt på gamla Hälls och det var rått ute, jag väntade på tåget.
Det är snart två år sen.


Dagens bästa låtar: The Beatles 'Here comes the sun' och Ane Bruns 'the fight song'. Pulp 'Common people'.

Här skriver jag

'Jaha, är det här en blogg alltså' sa han och ser på skärmen.
'Ja, det här är min blogg. Sen skriver folk vad de vill, en del har politiska bloggar.' Jag visar honom olika bloggar.
'Jaha...' säger han dröjande.
'Du kanske ska skaffa en du med?'
'Jag vet inte vad jag ska skriva då.'
Han sätter sig på golvet framför datorn, nära mig, jag har mina ben om hans och handen på hans rygg.
Jag visar honom en kortfilm jag gillar.
Jag tittar egentligen inte på filmen.
Jag tittar på honom när han ler. Jag tittar på honom lite senare när han blir förlägen. Jag tittar på honom när han ligger med slutna ögon intill mig. Jag tittar på honom när han går hem mitt i natten. Jag tänker att jag inte kan blunda igen, jag vill inte.
Jag vill se det här, klarvaket. Jag vill se honom.


Det här är alltså en blogg.
Här skriver jag vad jag vill.

Sömn

Jag tänker på honom när han gått.
Jag undrar hur han ser ut när han sover.

vad är det för dag idag?

Jag tänker på det ibland men överraskas varje gång: det är så jävla kul att lära känna nya människor.
Bättre blir det om de är smarta och roliga och lite förvirrade.
Jag har lite ont i fötterna efter tvåtimmarspromenaden med sms-killen men det gör inget alls. Ville inte ge honom en kram när vi sa hej då för jag var übersvetttig (fast det sa jag ju inte då) så han kom och fick en nu på kvällen.
Helena mobbar mig nu och undrar när vi ska hångla.

Det undrar jag med.

Mitt i allt

Jag har snortat nått inatt. Nyfikenhetskickar är det nog, jag skrattar till mitt i allt och säger nått till Helena om sms-killen som ringde mig inatt när han inte kunde sova. Det känns lite underligt att ta smutstvätten och frukostätandet på allvar när han mitt i allt messar igen och säger att han har tråkigt på jobbet.
Jag hoppas att han minns att jag inte har pengar på min mobil.

Modig

Jag lyssnar på Joanna Newsoms 'The book of right on'. Var tvungen, visslade på låten hela tiden när jag och H tog promenad.

Jag var modig idag igen. Skickade sms till en kille om vi skulle hitta på nått.
Han svarade. Så imorrn ska vi ses.

Emellanåt undrar jag hur jag vågar.
Det kanske beror på det där att man inte orkar vara en liten lort jämt, det händer ju inget då.


Igår tog en kille mig på bröstet, så jag tog honom på kuken.
Den kändes inte så stor.

fan

fan, jag börjar ångra mig, jag borde slafsat som fan.

jaja.


Nu är jag rastlös och vill gå ut och gå.

orkar inte slafsa

Jag tänkte igår att jag är för gammal för att festa sådär länge. Kom hem halv fem imorse, sov några timmar och nu är jag inte alls speciellt bakis, bara hungrig.
Så jag kanske inte är så gammal ändå.
Eller så är det det ständiga unga sällskapet jag omger mig med som föryngrar. De flesta av mina vänner är yngre än jag. Av nån anledning.
Hur som helst var jag på fest ett kvarter bort igår och det var kul som fan.
Där fanns en samling med LP-skivor från åttitalet som jag åååh-ade och Oooh-ade över och tvingade stackars T att spela en massa låtar.
Jag saknar min skivspelare. Jag vill kunna spela mina gamla LP-skivor och alla singlar som jag har. Nostalgi är trevligt.

Jag hade kunnat få hångla om jag velat.
Jag ville inte. Inte med kandidat nummer ett i alla fall. Tvåan var bättre.
Men jag orkade inte riktigt slafsa. Plötsligt kändes det hela så överskattat.
Ettan var nån övervintrad, men ganska kul, rastaman med dreads. Nja.
Tvåan var desto sötare. Men jag vet inte; Är han lika söt och kul nästa gång med och har kommit över sitt ex mer så kan jag överväga det hela ytterligare. Ska väl se om vi ses nått snart igen.
Han hade ialla fall en cool vovve. Jag sa att jag vill ta med den på promenader om dagarna. Han tror nog inte att jag menar allvar, så jag får väl säga det till honom igen. Han sa att jag kunde komma och hämta vovven när jag vill, om han är hemma.
Nu vet jag ju vart han bor. Killen alltså, och vovven.

Tumbleweed

Det är ju underligt hur sjukt GLAD man kan bli av att ha nyinköpta olästa böcker liggandes på bordet så att man ser dem, och man känner hur man ler ett saligt leende vid känslan och tanken på att snart få läsa dem, få dyka in i den värld som de ger.

Lördag eftermiddag

""Jag ville vänta med att tala, fast ordet trängde på. Jag ville vänta med att röra vid, fast handen var på väg, jag hade redan andats in lukten och sett hur pulsen bultade där vid halsen. Han hade ett halsband på sig, ett läderband med en kristall i som hängde en bit nedanför halsgropen. Jag öppnade munnen för att tala men hann inget säga innan han kysste mig lätt på munnen. Sen drog han sig tillbaka en bit och log, betraktade mig för att se hur jag reagerade.
Jag tror att jag log tillbaka. Jag minns att jag rörde med fingret vid pulsen, följde läderbandet med fingret fram till halsgropen. Varm hud. Han luktade speciellt, lite som sand, lite som regn.""


Ni ser vad jag roar mig med att göra när jag har nån minut över. Egentligen borde jag äta nått, komma på vad jag ska ha på mig på festen jag ska på om nån timme(typ en) men jag sitter så bra här. Vissa dagar vill man bara sitta på en plats och fundera, eller leta efter nått slags svar. Eller stirra upp på himmelen för att möta en gudsblick.

Eftermiddagens musik: en mix mellan Joanna Newsom, Damien Rice, Ane Brun och Ben Harper. Jag måste lyssna på Damien Rices 'I remember' minst en gång i veckan. Så jävla skön låt.

Joanna Newsom är en ny favorit. Jesper introducerade mig för henne för några veckor sen och jag gillar det som fan. Jag gillar en hel del musik, så länge det inte ger mig ångest eller huvudvärk (jag måste ju nämna Sex&drugs&rocknroll som exempel igen, som ångestlåt nr 1)

Jag städade trappen förrut, det ingår i hyran att städa snutten ner till grannen, i mitt fall ner till porten. Det tog inte ens fem minuter och jag har dragit mig för det där i evigheter. Jag funderar på att fråga hyresvärden om en ny dörrmatta nu till vintern, den som ligger där nu är ful mesig och kommer vara grymt geggig när snön kommer.
Jag vill ha en finare. Eftersom det är min del av trappen.
Plus att man kunde ställa en blomma eller två där ute med.
Får se om jag gör det. Jag känner ju inte mina grannar, har tiggt en cigg av tjejen ovanpå, det är allt(Jag som inte ens röker. Men jag var full, okej?!).
Men de kanske tycker man är hur pretentiös som helst om man börjar pyssla.


Så skönt att vara ledig nu.
Nu hinner jag vandra in i hösten och tankarna.

Köpte böcker idag: Det är pocketrea på det där stället på norrcity och jag hade bara 60 kr men pocketböckerna kostade 20 kr styck så jag köpte *Falskt minne' av Koontz, 'Det röda tältet' av Anita Diamant (skapligt pretto namn...) och Erland Loes 'Blåst' som jag började läsa på en gång och den är skoj, jag måste köpa på mig hans andra böcker med.
Koontz köper jag numera mest för att jag vill ha dem, jag har ganska många av honom och man kan ju inte bara sluta mitt i en samling. Dessutom har han blivit bättre med åren och det är en slags trygghet i att läsa hans böcker just för att dstilen är välbekant.
Det kanske är lite samma sak med att läsa Stephen King fast han har ju blivit bättre med åren på att skriva men idéerna är inte lika bra. Fast Rasande Rose gillar jag. Men Desperation och Drömfångare är ju riktigt plågsamma.

nä, fan, nu blir det risnudlar och nått till, sen blaska av sig lite och klippa sönder en svart t-shirt (för jag kommer använda den mer om den är ärmlös, helt enkelt)
H och F är och badar, de är mina helggäster. De skulle ha stannat en natt men nu är de kvar p g a festen vi ska på. De drog till Gustavsvik och frågade om jag ville med, men JAG, bada? Hmpfh! Om det är tyst, ensamt och varmt ute kanske, men inte på Gustavsvik.


Undrar om jag orkar klippa luggen.
Eller ska jag sätta upp den med hysteriskt färgglada spännen istället och se ut som om jag är bara runt 23 år?
Svårt val, hårspännen it is.

F d vänner

Nu i veckan sa jag upp bekantskapen med en ny vän, och jag gjorde det trots att jag vet att det inte har med honom att göra egentligen, utan för att en annan person av någon underlig anledning har blandat sig i det hela.

Sånt gör mig skitförbannad.
Det var inte ens nått på gång med min vän, men det verkar som att det är vad andra tror.
Det skiter jag i.
Även om det nu skulle ha varit nått på gång är det inte nått som nån annan har att göra med.
Och nu när jag berättade det hela för en av mina bästisar säger hon vem som överreagerat och sett till att det hela blev som det blev.

Och inte helt förvånande är den personen, han som lagt sig i det hela och blivit arg för att jag och min f d vän umgåtts trots att han inte har med det hela att göra ett jävla dugg, en person som varit skittrevlig mot mig hela veckan och pratat som fan, som frågat hur det är, om jag mår bra; "Allt bra med dig?"
Tidigare har han ignorerat mig. Nickat lite när han gått förbi, inte mer.

Man ska lita på magkänslan, för jag visste att det var nått som var fel när jag såg honom i måndags.

och nu, han är inte nån jag umgås med, men nästa gång jag ser honom lär jag inte tycka det är så värt att ens hälsa på honom.

Man måste välja sina vänner med omsorg.
Han är inte en vän, inte ens nån som skulle kunna bli en vän. Jag finner det ganska underligt att han har vänner alls, med tanke på hur han beter sig om och om igen mot människorna runt honom.

Egentligen tycker jag synd om honom. Jag beklagar honom. För bakom ett sånt beteende måste det ligga en stor smärta och rädsla. Jag beklagar honom.

Vad gäller min f d vän var han rädd för att träffa mig mer eftersom "de är arga på mig" och han visste inte varför eller egentligen VEM som var arg. Men han vågade inte prata mer med mig i alla fall.
Nu vet ju jag det men jag ids inte ens säga det till honom för en person som måste fundera på om han vill fortsätta vara enbart vän med mig är inte en person som jag ids eller tänker slösa tid på.
Vilket är lite trist för han var jäkligt rolig att prata med. Men nån som jag skulle vilja ha ihop det med; inte alls. Av flera anledningar.

Det är synd om människorna.

Vi ses kanske nästa år

Tjugo minuter kvar och nedräkningen börjar bli uthärdlig.
Jag blev nyss häpen över att få en kommentar av Ragge men det är klart han snokat reda på min bloggadress, det är ju knappast så att den är hemlig; vad skulle vara poängen med en hemlig blogg.

Stället börjar bli öde. Jag fick en present förrut, en picknickryggsäck. Smart. Det är en sån som min mamma är ute efter vet jag. Ska jag vara roat elak och säga HAHA på Nelson-vis (värstingen i the simpsons naturligtvis)eller bara hålla käften och ge henne väskan? Handduken som ligger i behåller jag. Jag skämtade förrut om att jag ska sätta en stor lapp med "KÖTT ÄR MORD" ovanpå företagsloggan men jag väntar nog med det va? *hehe*

Sommarjobbarna som går iväg nu säger till varandra, och en del säger det till mig med; Vi ses nästa år!
För tydligen så fastnar man lite här när man väl börjat jobba. Det är några som sagt "Jag började med att sommarjobba här, nu har jag varit här i 22 år".
Jag erkänner matt att jag blir lite skraj. Tanken att vara på samma plats så länge ger mig krypnmingar, rastlösheten blir snabbt värre.
Men som jag sa till nån helt nyligen: vad man jobbar med säger ju inget om hurdan man är som person. Det vet jag ju. Men det beror väl på platsen med; om man trivs med det man gör så ska man stanna.
Annars är det dags att gå vidare.

Det kommer att kännas jävligt underligt på måndag morgon att inte behöva stiga upp och åka hit.
Vakna vid samma tid kommer jag ju att göra, jag vaknar ju av mig själv numera, men på måndag kan jag somna om igen. Och sen ska jag ringa hit till syrran och höra hur hon har det på jobbet på sin första dag efter semestern.
Bara för att jäklas.

6 minuter kvar. Jag väntar ivrigt på nyheterna på lokalradion, det är min signal på att jag kan lämna stället med gott samvete.

FÖRESTEN roar det mig en smula att de bränt ner Alléskolan. Taskigt men kanske inte oväntat att det händer när eleverna inte vill börja skolan igen. Så nu måste skolstarten kanske skjutas upp.
På min tid gjordes det på sin höjd stinkbomber som släpptes i korridoren för att vi skulle få gå tidigare.
Att faktiskt BRÄNNA NER skolan under de sista dagarna av sommarlovet var det väl ingen som vågade. Inte då.

I rest my case

Några timmar kvar

Nedräkningen har börjat. Det är två timmar och åtta minuter kvar på mitt sommarjobbande. Nu såhär efteråt, när man har lite perspektiv, så har det gått ganska snabbt. Och jag har missat hela sommaren; jag ser inte det minsta brunbränd och fräsch ut, jag ser mest trött, blek och sliten ut så de sista dagarna av sommaren ska jag försöka vara ute så mycket som möjligt.
Jag behöver röra på mig med, jag vill ta promenader. Lämna mobilen hemma, ta med skrivboken och favoritpennan och sitta någonstans ute på Oset och se ut över vattnet, grubbla lite. Vänta på hösten och de stora idéerna.

Idag när jag kommer hem ska jag försök komma ihåg att äta mat innan jag ska träffa E och fika. Förmodligen fikar vi på Hamncaféet, det är dit de går numera. Jag vet inte; det stället är bra mycket skönare att sitta på än nått av de andra fiken här i stan. Bara Vara är okej, antar jag, men den tjejiga brudkvoten där är nästan löjligt hög, ljudnivån detsamma.
Hälls har blivit både sunkigt och dyrt och de anställda är inte alltför trevliga, så dit går man inte längre. Trist, för lokalen är bra annars.
Jag är dålig på Örebro-fik. Eller så dissar jag ställen för att de är trista eller stela eller för att det bara brukar vara äldre där och då blir man hyssjad på om man skrattar. Och sånt tål jag inte.

Fast det där stället där uppe, föresten, på Kompassen.
Det gillar jag. Deras meny är skittrist så man kan inte äta där men de har ju i alla fall te. Och röda och lila väggar. Och soffor.
Där har jag inte varit på länge.

Nu är det en timme och femtio minuter kvar. Ja, det tar ett tag att skriva eftersom det ringer samtidigt här och folk kommer och ska ha saker. Om en stund kommer Måååd gå, och sista timmen får jag sitta ensam.
Jag vet inte om jag ska vara ledsen för att bli av med Mååd.
Jag tror inte det.

Mååd pratade med sin dotter nyss. Jag undrar hur det är att ha Mååd som mamma.
Lite på samma sätt som jag undrar hur det är att jobba med MIN mamma.
Min effektiva mamma som jag fortfarande ringer för att fråga om saker jag vet svaret på för att hon ska få vara lite mamma ett tag, och inte bara Karin. För hon låter så glad då, och hon blir så arg på mig för andra saker jämt annars så...
Som att jag inte söker fler jobb eller ber arbetsförmedlingen om hjälp (trots att jag förklarar att de faktiskt inte hjälper en alls, snarare tvärtom, men hon får leva i sin "Jag är född på 40-taletoch då fanns det minsann alltid jobb att få om man bara ville-medvetenhet " bäst hon vill.)
Jaja. Mor kära mor är inte mycket för att drömma. Hon agerar. Jag är till stor del tvärtom. Men hon säger alltid vad hon tycker och står på sig. Det är skitsmart. Hon är stark.
Man kanske skulle säga till sina föräldrar lite oftare att man faktiskt tycker om dem.

Nu är det en timme och trettioåtta minter kvar. Jag ska hämta chokladkaffe och nej, jesper, jag skiter i om det inte är riktigt kaffe; det ÄR inte riktigt kaffe, det är choklad i med.

Be well.

Hundsjuk

Jaha, nu är jag hundsjuk igen. Nån på jobbet får tidningen LAND som vi snor och läser innan vi lämnar den vidare och i den har de en artikel om jack russel-valpar och den valp som heter Lillan vill jag ha och gosa med.
Fast vilken annan valp som helst går bra.

Kan ingen bara GE mig sin hund, helst en valp såklart. Jag är skitbra med hundar.
Vi har haft hund hemma sen jag var åtta och mamma och pappa har fortfarande tre hundar hemma.
Det är nått som saknas när ett hem är utan vovve. Det är så tyst och tomt, livlöst.

FAN; jag kan inte maila till radio rix och fråga vem det är som sjunger låten som de spelar nu, klockan på min dator är 9.15 så fröken Ur borde bara 9.17. Kan nån annan göra det till mig, snälla snälla? Det är den där "You´re beautiful"-låten som är så jävlars fin. Och de säger ju aldrig vem som sjunger den så att jag kan få hem den och lyssna sönder den! *aaarrrgggghhh*

Dataavdelningen har spärrat alla radiokanalers hemsidor, så att man inte kan gå in och lyssna eller titta. Minns inte varför. Störigt är det i alla fall.

VAD I HELVETE?!

Skulle jag hamna i nån slags tvist skulle det svenska rättsystemet var det sista jag skulle lita på. Nu börjar jag känna mig obstinat a la amerikansk jälteaction där hjälten tar lagen i egna händer. Skulle jag bli våldtagen så tar jag stora stridskniven och hugger kuken av förövaren och sen kommer han aldrig våldta nån igen. Varje gång han drar ner brallorna för att pinka kommer han vara väldigt medveten om vad han har gjort.

Den här tjejenbehöver knappast bli ifrågasatt i rätten.
Våldtäktsmannens försvarare borde gå en kurs i genuskunskap och ständigt bli utsatt för småförnedring i form av reklam, fördomar och patriarkala förtryckartendenser vart man än rör sig.
Han borde gå på fest och bli tafsad på röven och höra kommentarer "Men du står ju där, så jag var tvungen att ta på dig!" eller helt enkelt bara mötas av ett stort flin från förövaren som nyss hade handen upp i hans arlse. Han borde stå på krogen och känna hur förbipasserande män med flit stryker sina kön mot honom för att de tycker de är i sin fulla rätt att göra det.
Han och hans kunskaper, känsla, tro och åsikter borde ifrågasättas varje dag av hans existens. Han borde betraktas och behandlas som en bit kött för resten av sitt liv... Förhoppningsvis skulle han få in nått i sin feta brackarskalle om hur det är att vara kvinna.

Att advokaten i fråga är en man behöver jag inte ens ifrågasätta.....

God natt

Nej, inte heller jag vet varför jag är vaken efter att matlådan är klar och inställd i kylen. Men det blir ju så ibland. Jag har gäster, fast de är på krogen och jag gick hem för att jag ska jobba imorrn och väcka dem efter kl fem.
De kommer å andra sidan att väcka mig när de kommer hem.
Jag har öronproppar och svart t-shirt över ögonen för att stänga ute ljud och ljus.

Jag var på puben och tog en cider förrut. Inser att jag inte ätit nått mer än några torkade aprikoser sedan lunch. Blev lätt berusad på en cider.
Vilken stjärna man är. Är plötsligt inte alls sugen på att festa på lördag, vill bara sova. Och skriva,är så jävla inspirerad.
Det är klart att man måste gå och sova då.

Sista dagen på sommarjobbet. Sista dagen med den där fukking Måååd.
De skulle bjuda mig på fika imorrn sa de, Mååd och en till.
Jag hade en sekund av dåligt samvete för att jag tänkt elaka saker om Mååd, men sen gjorde hon nått konstigt igen och mitt samvete var rent och lättat och alldeles... alldeles underbart.

Ty jag är underbar. Inbillar jag mig. Låt mig få tro det, det är så skojigt.


Sova nu?

Nån berättade om en väckarklocka som skriker WAKE UP WAKE UP WAKE UP som väckningssignal.
Den klockan skulle få ringa en gång hos mig. Sen never more.
Nån jävla måtta får det väl vara.
När de visade High Chaparall på treve första omgången var det bara jag som tyckte väckningsscenerna med vatten och en massa saker var exakt hur onödigt elaka som helst. Hade nån väckt mig sådär hade jag nog jagat fatt dem och pissat dem i ansiktet. Mig väcker man snällt, men helst inte alls.

näokejjagskasovanu, kråss maj hart.

Hm

Det är lite jobbigt ändå, när man träffar en nätbekant i verkliga livet och upptäcker att man tycker han är totalcharmig och vet att man förmodligen inte kommer få träffa honom igen på hur lång tid som helst.

jaja, shit happens

Kul länk

Jag är ju ingen porrfanatiker precis.
Men jag skrattade en del åt den här grejen som jag hittade hos Stationsvakt.
Uppfinningsrikedom uppskattas alltid.

Massage

Oljan som massören använder luktar lite som hö, och spröda torkade blommor.
Långt efteråt luktar jag som den, jag känner lukten varje gång jag rör mig under dagen. Jag vet inte om jag tycker om den. Men tills vidare får den stå för "massage = skönt" och jag kan ju röra axlarna och nacken lite mer igen.

När jag blir rik ska jag få massage varje vecka. Eller om jag startar nått av mina företag som dunsar runt mot insidan av skallen i form av en idé så ska jag se till att det kommer en massör till oss en gång i veckan så att mina anställda mår bra.
Jag skulle vara en skitbra chef. Trevlig men bestämd, och eftersom jag vill att folk ska trivas skulle jag fixa såna där saker emellanåt: Massage. Promenader på eftermiddagarna i tjugo minuter. Mindmapsmöten med kreativa diskussioner.
Om jag bara visste vad för slags företag jag vill ha. Men nått kreativt ska det vara. Och kanske nått som har med djur att göra.

I ALLA FALL så hinner man tänka en del när man blir masserad. Inte på storslagna saker. Mer på saker som lukten av oljan och hur massören andas och att han har bruna skinnskor med färgfläckar på och hur kom de fläckarna dit, har han målat huset? Men i sådana skor? Jag hade valt gympaskor istället.
Sen tänker jag på att om man vore en ensam människa skulle man behöva massage en eller två gånger i veckan bara för att komma i kontakt med människor. För det blir ju ett slags substitut. Jag leker med den idén som en novellidé men kommer inte fram till nått som lockar.

Men jag känner det där underliga den här gången med: den här attraktionen på nått plan som är asexuell som fan, i alla fall från mitt håll.
Sist fnissade jag ju lite åt att han frågade "Är det skönt för dig Lena?" och det lät asporrigt fast han inte är det minsta porrig.
Och nu kändes det idag igen som om det finns nån slags attraktion från hans sida. Jag är kanske inbilsk, men sen tänkte jag att om jag masserade människor kanske det kommer en och annan som man känner sig lite dragen till.
För det är ju så ibland.
Och om han nu skulle vara det så gör det inget; det känns inte obehagligt på nått sätt för han skulle ju aldrig göra nått, nått i stil med att "råka halka".

Fast den känslan jag får gör att jag inte riktigt slappnar av ordentligt, och värre blir det när han hittar tre knutor, två i nacken som han trycker på så att det spränger i hela huvudet på mig, och en på ryggen som gör att det kör smärtsamma impulser ut i armarna och fram mot bröstet på mig. Efteråt har jag början på huvudvärk.

Ändå är jag rätt glad och nöjd. Trots att jag luktar hö/varm vetevärmare.



Föresten är det lite kul med människor som kastar om sina sch-ljud. Massage blir "maschas". Någon sommar för några år sen skulle jag lära Emelie att säga 'Syrsa' och hon kunde inte säga det mer än att det lät som "Kyssa".
Det var lite fint.

Sofia

Igår gick jag in på mitt lunarkonto för att se om nått hänt där.
Eftersom jag i stort har lagt ner den sidan är det kanske ett eller två inlägg i veckan som jag får.
Och nått mail ibland från nån stackars singelkille som försöker få kontakt(men som ignoreras på grund av sin kassa stavning av ord som "Tjena" och "Snygg" och usla användning av punkter och kommatecken. Om jag inte minns helt fel, vilket jag nog gör, så kallas det nått. Interpunktion kanske? Jag gjorde aldrig den tentan på svenskaA-kursen f ö...) och ett och annat nytt dagboksinlägg av de trettiotalet människor på min bevakning.

Igår stod mitt lunarnamn som rubrik till en av dagböckerna. Så då måste jag ju läsa, såklart, vad som skrivs om mig.
Och numera är jag djupt smickrad och glad över Sofias beröm. TACK!!!!! :)
Nu kan jag inte återge vad hon skrev eftersom lunarstorm är spärrad härifrån jobbet (kanske kan lägga till det senare kom jag på) men jag blev i alla fall jätteglad över det hela.
Sofia flyttar tillbaka till Örebro i dagarna. Det ska bli kul. Det är lite kul för vi gick i parallellklass i högstadiet men pratade aldrig speciellt mycket då, fast vi var kompisar ett tag i sexan när vi var på Åsa kollo, om jag inte minns helt fel. Och jag har nått minne av att jag var hemma hos henne och käkade varma mackor med tonfisk nån gång i sjuan eller åttan.

Hur som helst: nu ska hon tillbaka till stan igen med sina två söner och sin kille U och jag är nyfiken på vad för slags person hon har blivit, även om jag tror mig veta det genom det vi pratat med varandra om de senaste åren.
Men är det inte lustigt att man blir vän med varandra så långt senare? Bra, men märkligt. :)

Men tack darlingvännen, tack så mycket!

Och om det hon skrev gett mig en eller två nya läsare: Välkommen hit.

fördom eller erfarenhet?

Det var på vägen till Ica Krämaren som jag såg en sån där kille som jag emellanåt tror att jag vill ha. En sån där lätt sliten med dreads och kanske skägg och som är söt som socker och lite lagom vilsen och otvättad.

Och det var då, när jag tänkte "Söt!" om killen som tanken slog mig att jag gillar dem för att jag inbillar mig att de är lite vettigare än vanliga dödliga. Och jag vet inte varför jag tror det, för jag har egentligen inte träffat nån som har den stilen som är speciellt överintellingent eller skittrevlig.

Nä, de flesta med den stilen jag har mött är faktiskt ganska kaxiga och tycker de är roliga fast de mest är dryga.
Eller så är de sådär drygt övertygade om nått ämne att de blir arga på en för att man inte håller med eller är intresserad. Som rollspel *hehe* eller nån musikgrupp som jag tycker låter som skrot.
Så jag vill egentligen inte ha "en sån där" eftersom dryga killar är en waste of time and space.

Allt det där tänkte jag på när jag gick över övergångsstället från våghustorget till hörningången vid Krämaren. Och sen kom tanken:
Egentligen kanske de bara behöver en dusch.

Jag flinde lite lätt hela vägen in i affären.

Min smak för konst

Kul länk. Måste ses.

http://www.boring3d.com/daily_archive.htm

slump

Jag brukar roa mig med(jag brukar, som ni kanske märker, roa mig med en del saker så mitt liv kanske inte är så trist ändå?)att bara slå upp en sida i en bok som ligger hemma och se om det står nått som jag kan ta till mig.

Emellanåt hajar man till. Ibland funderar man på slumpen eller om det är nått annat som gör att man läser svaret på frågan man haft i skallen i några dagar där man slår upp på måfå.
Hur som helst är det intressant. Sen spelar det ingen roll om man tycker sig tro det är svaret eller inte; sinnet är tillfredsställt. Tillfälligt.

Trött

Människor är underbara, men när jag inte vill prata med dem är det bra att man sitter vid en dataskärm som de inte ser så att jag kan låtsas vara skitupptagen(med att spela spel på ica.se) och bara le lite mot dem ibland.

Mad about Mads

Mads Mads, kom förbi anytime bäjbi!!
*dreglar svårt* Vi kan dricka te och hångla hårt, kanske prata lite.


...Prat är överskattat, kan vi inte bara hångla???

ljushuvud

Jag kom på en ändring till den här bloggsajten: att man lixom samlar alla kommentarer till inläggen på ett ställe fastän man skriver dem under varje inlägg så att mottagaren ser vem som skrivit om vad, men som det är nu orkar man ju inte scrolla ner och kolla om det tillkommit kommentarer på inlägg sm man nästan glömt att man skrivit: så jag vill ha allt på ett ställe.

Nu kanske det går att fixa genom nån inställning? Jag har inte läst så jättenoga på sajten utan kollar bara om det är ngt annat jag vill fixa, som länkarna o dyl. Men om man inte väljer pop up-ruta för kommentarer, hamnar de lixom under varje inlägg då???
Dessutom är jag inte bäst på engelska.

men jag är i alla fall bra mycket bättre än Måååd.

(nu har jag f ö ont i halsen med *störd*)

sjukling

Jag blev nog kallare än jag trodde när jag gick i regnet imorse. Nu börjar jag känner mig snurrig och fryser över ryggen och huvudet känns som om nån sakta börjat bädda in det i bomull, från pannan och bakåt över huvudet. Magen värker oförklarligt.
Jag saknar mina grå mysbyxor och mina turkosa luvtröja, och mina ulliga tofflor. Det är sånt man ska börja bli sjuk i, inte i jeans och röd tröja och fula strumpor man fått av morsan som man satte på sig för att man trodde ingen skulle se ens fötter under dagen.

Så det kanske är därför jag är underligt trött och fortfarande grinig på flera sätt: kroppen är på gång med nått. Jag borde sova.
Jag borde även sluta gnälla och tänka positivt; blir jag sjuk får jag ju i alla fall sova. Det har jag ju velat göra i några veckor.
Men jag tänkte mig mer att jag ville sova för att sovandets skull, inte för att jag måste.

nä, jag ska poesi-surfa lite tror jag. Det kanske får mig att må lite bättre.

Jävla Måååd

Mååååd sa för en stund sen "Gjort är gjort sa Hjort!" och nu sitter det och skaver i skallen som en varfylld herpesblåsa.
Jävla Mååd.

Jag vill hem. Läs inte mina bloggar idag, de är pestsmittade.
Jag vill hem. Varje gång det ringer vill jag skrika.
Istället ler jag och ser glad ut men tänker "fanfanfanfanfanfanfanfanfan!"
Jag borde stannat hemma i alla fall.

haha, nu är jag så trött på allt att jag istället inser exakt hur illa det är och flinar åt det hela istället.
Det kanske vänder. Om mina skor torkar snart blir det kanske bättre. Nog för att jag gillar att vara barfota men om jag ska nånstans nu, om så bara på toa, måste jag gå i vita träskor.
Jag avskyr träskor. De är fula obekväma och livsfarliga på våta golv. PÅ de metrarna jag gick till och från kaffeautomaten förrut kände jag hur de skavde till på ovansidan av foten.
Jag förstår att de nere i fabriken(jag ser inte ner på dem, de jobbar ju i våningarna under mig) får ont i fötterna. De står ju i de här jävla fukking skorna hela dagarna.

jävla skit. helvetes muttfankukskit.
nu får den där jävla Mååd komma tillbaka.

Tjejer och katter

Alltså; vad är det med en del tjejer och katter?
Okej att katter är söta och roliga men vad är det med tjejer och katter?

Jag har flera vänner med katt. Jag är aldrig hemma hos dem just för att jag blir så jävla allergisk.
Mina vänner är tjejer. Och har katt. Inte för att de är sådär tjejiga men de snackar fan om sina missar emellanåt ändå.

Själv är jag hundmänniska. Rakt av.
Skulle jag ha en hund skulle jag nog snacka en del om den. Om vad jag lärt den att göra, om vart vi hade tagit våra promenader.
Hundar är roliga som fan.

Katter är okej men så jävla charmad är jag faktiskt inte.
Hundar däremot, totalcharmiga.
Dumma ibland men ändå charmiga.
Korkade som fan om de är ouppfostrade, men katter som pissar i sängar är inte heller så jävla trevliga.
och det stinker alltid katt, nån dov lite konstig lukt, hos dem som har de, hur mycket de än städat.
Och långt efter att katten försvunnit från lägenheten känner man lukten. Jag var allergisk i flera dagar i min nya lägenhet och eldade rökelse en massa för att få bort lukten efter katten som var där innan.

En hund kan man i alla fall ta promenader med, inte långsamt valla runt med koppel och dra ner från träd och dra fram under buskar efter att de blivit skrämda, inte få upp på tangentbordet när man sitter vid datorn.

Hundar skäller till och skyddar en om de tror nått hotar en. De möter en i dörren och är skitglada när man kommer hem.
Jag föredrar hundar, helt klart.


Jag är anti det mesta idag.
Det kanske beror på vädret.
Vore jag på lite bättre humör kunde jag ha avslutat det hela med ett Vov vov, men jag tycker inte ens det är roligt idag.

En dag av tunga dofter

Det är en dag av tunga dofter och ösregn. En dag när jag önskar att nån enda människa från jobbet som har bil kunde komma förbi när jag kliver av bussen och erbjuda mig skjuts.
Istället får jag gå en bra bit i ösregn.
Istället får jag komma hit och fråga efter träskor i klädförrådet så att jag kan öppna upp mina gympaskor för att torka.
Jag sitter barfota nu. Jag har hängt mina stumpor på golvfläkten för att torka(det funkar).
Jag har jordens huvudvärk på gång.
Jag undrar om det var det här jag kände i magen imorse; en lätt oro som blev större av att inte veta vad jag var orolig för.

Eller så var det vädret, huvudvärken var på gång redan då. Jag kunde ha stannat hemma men att ha jobbat i över sju veckor utan en enda sjukdag och sen var borta sista veckan för att jag kanske får huvudvärk kändes lite onödigt.


Alla dofter som sveper in här känns fuktigt tunga under den regngrå himmelen. På vägen ner hit i spöregnet stinker det emellanåt av den där kväljande doften, som av fisk fast skarpare och den kommer ofta i samband med asfalt och regn. Det kanske är så mosade sniglar luktar. Jag vill alltid kräkas när jag känner den.



Jag har ett sug efter att kolla på kassa filmer från 80-talet.
Speciellt en film med en mycket ung Val Kilmer, 'Real Genius' från 1985.

Det året fyllde jag elva. Val Kilmer var tjugosex.
Jag har varit svag för honom sen dess.
Det kanske är det som gör suget efter filmer: Lena-->singel-->ögongodis-->val kilmer?

Såkker

Min ugnspannkaka (och jag kan aldrig ens tänka på ordet pannkaka utan att i huvudet säga BÄNG KÄJK och jag inser att jag är skadad för evigt men jag tycker egentligen att det är alldeles underbart och roande) blev klar och jag åt en liten bit nyss. Men mitt strösocker är slut och det enda jag hade som kunde fungera som substitut är det där sötningsmedlet som jag fick av Helena.

Det är för sött. Det är nått seriöst fel på det, smaklökarna krullar ihop sig och ylar 'VÄNTA! Stopp, vad i helvete var det där?'

Jag håller med.
Vad fan är det här?

Och vad fan ÄR det här; socker är farligt så vi gör ett ännu farligare substitut för människor är svårt beroende av det.
Människor är svårt beroende av ALLT; vi skapar nya behov hela tiden, så byter de ett behov mot ett annat.
Sötningsmedel istället för socker. Internet istället för ???? och knark istället för tankar?

Kvällar som dessa

Det är sådana här kvällar som får åren att gå så snabbt; de rinner genom mina fingrar, jag glömmer bort vad det är jag ska göra utan sitter och tittar ut på himmelen och funderar och grubblar för att göra saker hela igen.
Det är sådana här kvällar som jag fyller med drömmar och idéer och "tänk om" fast jag stör mig på min egen närvaro.

Även om jag inte gillar Strindberg så har han en poäng med att människor i grunden inte har en personlighet utan flera. Fast jag ser mer på det som att man är en varelse med många sidor och ingen av de sidorna är egentligen en själv som person: man är alla de sidorna, för utan nån av dem är man inte hel.
Utan uppe kan man inte vara nere, utan bitter kan man inte vara hoppfull, utan cynisk kan man inte vara naiv, utan kall kan man inte vara varm.
För utan det enda skulle du inte veta om eller känna igen det andra, motsatsen.

Det är egentligen ganska enkelt.



När folk frågar vad jag ska göra nu när sommarjobbet slutar och jag säger "Ingenting!" ser de lite beklagande på mig.
Jag är inte ledsen alls. Och när jag säger att jag ska göra "ingenting" menar jag ju inte att jag ska stirra i taket och vänta ut tiden tills nån vänlig själ behagar visa mig sin vänlighet och dra mig upp och tillbaka till livet igen.

Jag kan bara inte förklara vad det är jag hellre gör än jobbar.
Att det passar mig att vakna sent och ta en promenad och vara uppe om nätterna för det är då jag kan tänka, då är alla andras tankar i dvala och jag kan ta mer plats här i universumrummet.

Jag har saker att göra, böcker att läsa, människor att prata med, saker att fundera på, ställen att upptäcka.
Att jag inte jobbar betyder inte att det är synd om mig på något sätt. Jag är ganska lycklig ändå. Fattig kanske, men ändå glad.