Storm

Jag och Magnus gick en promenad i blåsten. Det har blåst ner sanslöst mycket grenar längs med ån under dagen och kvällen, och jag som inte ens märkt att det har blåst. Skyddat här inne vid min dator har jag suttit och pratat med folk. Jag var visserligen en halvtimme på stan och satt utomhus, men på den halvtimmen märkte jag inte att det blåste så pass att det skulle ha orsakat så många nedblåsta grenar.

Magnus är kul. Han har en massa saker att berätta och även om det var första gången någonsin som vi träffades bara han och jag så var det väl inte några större problem att prata. Vi kunde ha gått längre men när jag kände allt fler regndroppar mot kinden så ville jag vända hem igen.

När jag lämnade av Magnus nedanför hans lägenhet och hade gått en bit längs med vägen till mitt hus ser jag något välbekant. Först fattar jag inte riktigt vad det är, jag vet bara att det är något jag känner igen.
Sen ser jag. Det är en stor svart hund och hans husse.
Det är T, sms-killen som jag varit helst schizofren mot i helgen.

Vi stannar och pratar. Han frågar hur det är med mig och jag vet inte riktigt vad han menar: 'Jo, det är okej. Det beror på med vad du menar (om du menar med allt det här att jag skulle kunna bli kär i dig och att du ignorerat mig av den anledningen, eller bara rent allmänt?)men jo, jag mår fint'. säger jag och ler.
'Jag är ju lätt schizofren så...' Jag himlar med ögonen.
Jag får en kram. Tafatt.
'Som om vi aldrig rört vid varandra förrut.' Skrattar han till och jag håller med. Sen pratar vi lite till. Jag kan inte låta bli att le mot honom och möta hans blick så mycket jag kan. Han ser ut som i fredags. Det känns som om det är längre tid sen sist vi sågs.

Hunden står emellan oss och som vanligt så gnider han huvudet mot och mellan ens ben för att klia sig under 'grimman' han har över nosen. Jag tar tag i hans huvud och kliar honom där under på en gång. Han slemmar ner mina jeans annars. Inte för att det gör nått men det måste vara drygt för honom att inte kunna komma åt det som kliar.

T och jag pratar lite till. Fler kramar. Sen märker jag att vi rör vid varandra hela tiden mellan kramarna med. Står nära så där som vi brukar. Brukade. Plötsligt blåser hans hatt iväg. Han hämtar den. VI säger hej då och kramas igen. Han stoppar in håret i hatten och jag säger nått om hårspännen.
Till slut drar jag mig iväg. Jag måste. Kram igen.
'Vi ses, jag hjälper dig med datorn nån dag, vet inte när jag orkar...' säger han.
'Det är bra. Du vet ju vart jag finns.'
'Ja. Hej då.'
'Hej.'
Jag vänder och går. Det känns bra.
Mer behöver jag inte.
Det stormar kring mig på vägen hem.