Några timmar kvar

Nedräkningen har börjat. Det är två timmar och åtta minuter kvar på mitt sommarjobbande. Nu såhär efteråt, när man har lite perspektiv, så har det gått ganska snabbt. Och jag har missat hela sommaren; jag ser inte det minsta brunbränd och fräsch ut, jag ser mest trött, blek och sliten ut så de sista dagarna av sommaren ska jag försöka vara ute så mycket som möjligt.
Jag behöver röra på mig med, jag vill ta promenader. Lämna mobilen hemma, ta med skrivboken och favoritpennan och sitta någonstans ute på Oset och se ut över vattnet, grubbla lite. Vänta på hösten och de stora idéerna.

Idag när jag kommer hem ska jag försök komma ihåg att äta mat innan jag ska träffa E och fika. Förmodligen fikar vi på Hamncaféet, det är dit de går numera. Jag vet inte; det stället är bra mycket skönare att sitta på än nått av de andra fiken här i stan. Bara Vara är okej, antar jag, men den tjejiga brudkvoten där är nästan löjligt hög, ljudnivån detsamma.
Hälls har blivit både sunkigt och dyrt och de anställda är inte alltför trevliga, så dit går man inte längre. Trist, för lokalen är bra annars.
Jag är dålig på Örebro-fik. Eller så dissar jag ställen för att de är trista eller stela eller för att det bara brukar vara äldre där och då blir man hyssjad på om man skrattar. Och sånt tål jag inte.

Fast det där stället där uppe, föresten, på Kompassen.
Det gillar jag. Deras meny är skittrist så man kan inte äta där men de har ju i alla fall te. Och röda och lila väggar. Och soffor.
Där har jag inte varit på länge.

Nu är det en timme och femtio minuter kvar. Ja, det tar ett tag att skriva eftersom det ringer samtidigt här och folk kommer och ska ha saker. Om en stund kommer Måååd gå, och sista timmen får jag sitta ensam.
Jag vet inte om jag ska vara ledsen för att bli av med Mååd.
Jag tror inte det.

Mååd pratade med sin dotter nyss. Jag undrar hur det är att ha Mååd som mamma.
Lite på samma sätt som jag undrar hur det är att jobba med MIN mamma.
Min effektiva mamma som jag fortfarande ringer för att fråga om saker jag vet svaret på för att hon ska få vara lite mamma ett tag, och inte bara Karin. För hon låter så glad då, och hon blir så arg på mig för andra saker jämt annars så...
Som att jag inte söker fler jobb eller ber arbetsförmedlingen om hjälp (trots att jag förklarar att de faktiskt inte hjälper en alls, snarare tvärtom, men hon får leva i sin "Jag är född på 40-taletoch då fanns det minsann alltid jobb att få om man bara ville-medvetenhet " bäst hon vill.)
Jaja. Mor kära mor är inte mycket för att drömma. Hon agerar. Jag är till stor del tvärtom. Men hon säger alltid vad hon tycker och står på sig. Det är skitsmart. Hon är stark.
Man kanske skulle säga till sina föräldrar lite oftare att man faktiskt tycker om dem.

Nu är det en timme och trettioåtta minter kvar. Jag ska hämta chokladkaffe och nej, jesper, jag skiter i om det inte är riktigt kaffe; det ÄR inte riktigt kaffe, det är choklad i med.

Be well.